Patrikf skrev:Vad menas med "att en högtalare, till skillnad från en CD-spelare, en kabel eller en förstärkare inte är en transmissionslänk, utan en dekoder. "? Jag kan ana, men känner att jag inte förstår helt.
Bra fråga! (Och skickligt medhårsstrykande ställd

)
Skillnaden är att alla länkar mellan inspelning och uppspelning (läs mellan mikrofoner/mixer och högtalare) har exakt definierade funktioner, nämligen att vidareförmedla musiken i precis det tillstånd den har kodats till (t ex två kanaler).
Ser de två kanalerna ut på ett viss sätt i en punkt i kedjan (två punkter om det är stereo) så skall de se precis likadana ut lite senare i kedjan, om man vill att återgivningen skall vara god. När tiden skrider framåt ändrar sig bara en enda sak i resp kanal, nämligen amplituden. Eventuella fördröjningar kan förstås tillkomma dock. Extremfallet av detta är t ex en bandinspelning, som ju kan uppspelas många år senare om man vill.
Detta är en generell sanning för hur transmissionslänkar bör bete sig. Alltså ut = in.
Starten och slutet av kedjan emellertid, saknar denna enkla signalhantering eftersom man där går mellan extremt komplexa akustiska förlopp och de tvåkanaliga endimensionella representationerna.
En par högtalare i ett rum har bara två stycken endimensionella (enligt tidigare definition) insignaler, men deras uppgift är att (på ett psykoakusitskt optimalt sätt) återställa den ursprungliga musikhändelsen, vilket inbegriper att den "enkla" informationen på inspelningen måste packas upp till ett tredimensionellt (eller ännu hellre ett holofoniskt) skeende.
För att åstadkomma denna dekodning (utan att gissningar/syntetiseringar behöver tillgripas) så bra som möjligt måste förutsättningarna för perseptionen studeras väldigt, väldigt noggrannt. Chansen att man skall hitta de optimala metoderna av en slump är nog mikroskopisk.
Det är ju inte någon fysikalisk händelse som är prioriterat intresse längre, utan upplevelsehändelsen.
Men - eftersom fysikaliska händelser är lättare att registrera (i varje fall om vi vill göra det noggrannt) än det som händer i våra hjärnor, är den psykoakustiska forskningens huvudinriktning att karlägga sambanden däremellan. Sålunda kan man med rimlig precision bestämma vilka fysikaliska beteenden man vill uppnå för att återskapa den ursprungliga upplevelsen av musiken.
En sak som är av särskild betydelse att hålla i minnet är att det är just en dekodersituation, vilket betyder att det finna en beroendesuituation mellan uppspelning och inspelning.
Dekodern kan inte vara generell om man har för avsikt att ändra kodningsmetoderna. Därför är det viktigt att det finns en standard för hur endera inspening, eller uppspelning skall gå till. Den andra får anpassa sig till den första.
Det kan kanske verka mest rationellt att standardisera inspelningen först och sedan anpassa uppspelningen därefter, men i audiovärlden gör man (nästan alltid) tvärtom. Och av goda skäl! Det blir nämligen informationshanteringsmässigt stabilare processer på så vis, samtidigt som man inte begränsar utvecklingspotentialen i inspelningsled i onödan.
Vh, Ing. Öhman
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).