E skrev:Vill även passa på att flika in en språkfråga till IÖ ang. hans signatur: Hur motiverar du pluralformen hemmabiosar framför hemmabior? TyckE*r inte att hemmabiosar ser så seriöst ut och det antyder väl också att det i singular heter hemmabios (Har du någon hemmabios, Ingvar?). Anar motiveringen, men vill gärna se den ...
Jag ogillar -r (o blir -or) som pluralis ändelse på ord som slutar på o. Slutar ordet däremot på a så blir det bra med or (apa -apor, höna - hönor, harpa - harpor, och det fungerar på namn också; mia - mior...).
Tycker vidare att ordets ursprung är av betydelse för vilken ändelse som är lämplig att använda. Violoncell som förkortas cello heter i min värld celli när de blir flera, eftersom ursprunget är italienskt. Enligt svenska akademiens ordlista skall det (nuförtiden godbevars...) heta en cello flera cellor.

Tycker även att ett schema blir flera schemata, på samma sätt som ett tema blir flera temata. Dessutom blir en spång flera spänger.
Ord som är substantiv och slutar på o är väldigt ovanliga i svenska språket, och nästan alla är låneord eller förkortningar. I bio-fallet både och. Närmast i iden kommer väl ordet från engelskan, men jag tror faktiskt det var en fransman vid namnet Demeny som först använde det.
Liksom man kallar en "livsskilding" i bokform för en biografi kallade man registreringsapparaten, senare även uppspelningsapparaten och salen för betraktandet av levande (rörliga) bilder, för en biograf, etymologin är exakt samma; liv-nedteckning.
Vissa tyckte dock att biografen, snarare än att nedteckna liv, nedtecknade rörelser, och kallade dem istället kinematografer.
Bio står alltså för "liv" och "graf" står för bild/avbild/nedteckning.
Skall man vara noga (och det kan man gott vara ibland) kommer bio från grekiskans βίος - så visst är det logiskt att kalla det för biosar, om man vill undslippa långversionen biografer.
Detta om detta.
Frågan jag skulle vilja ställa är, varför vill E använda en massa stora E i sina texter och ofantliga mängder meningslösa asterisker?
Det är ju liksom ett stulet epitet. Tillhör A. Onödighetsaspekten kan anföras även mot A, men där finns ju i varje fall originaliteten.
Vh, iö