lennartj, du uttrycker en klassisk avvägning mellan hobby/yrke eller frivillighet/tvång; även om de två till synes motsägelsefulla företeelserna inte bara tangerar utan faktiskt också delvis överlappar varandra. Jag förstår dig fullständigt.
metalfan, otroligt roligt att läsa ditt inlägg om att en Studio Blue-kurs, jag och Ingvars fantastiska högtalare bidragit till att du både blev hi-fi-intresserad med välljudsfokus, och att du dessutom övervägde att arbeta inom området.
Vilken grad av ”nördighet” som krävs eller är ett plus för att nå framgång är inte lätt att generalisera om, tycker jag. Som jag skrivit tidigare tror jag att social kompetens och allmän trevlighet är grunden oavsett det mesta. Men personligen har jag haft turen att oftast få min egen nördighet att uppfattas som en fördel eller i varje fall ingen påtaglig nackdel. Jag gissar att det beror på att min kärlek till musiken som konstart lyser igenom.
Du ställer en intressant fråga om eleverna från Studio Blue har kunnat påverka till det bättre. Att besvara frågan är svårt för även om jag bortser ifrån risken att börja skriva lite överdrivet positivt i egen sak, så är frågan i sig själv svårutredd.
Å ena sidan kan jag rabbla upp ett ganska stort antal personer i branschen som har nått framgång, många till och med stor framgång och det även internationellt, där en del i framgången enligt dem själva kan ledas tillbaka till Studio Blue och det de lärt sig hos oss.
Å andra sidan tänker jag ibland (väl medveten om att jag kan framstå som väldigt lik Stig Carlsson som ofta var inne på sådana tankar) att jag inte alls har uppnått det jag rimligen borde med anledning av vad Studio Blue är, hur länge vi har funnits samt det faktum att vi inte har hållit några av våra rön hemliga. Tvärtom har vi ju försökt basunera ut allt vi med stor möda har lyckats lära oss "på gator och torg".
Ett försök till balanserat svar blir att många av våra elever genom sin kompetens har kunnat bidra till en högre kvalitet i musikbranschen, men att denna påverkan i det stora hela nog tyvärr måste betraktas som väsentligt mindre än både önskvärt och rimligt ur alla tänkbara synvinklar.
Chopha, mycket sant att producenten i praktiken ofta inte får sista ordet över produktionen
Du skriver ”låta fett” och syftar på ”sönderkomprimerat”. Det har många gjort. Svante brukar ofta framhålla ett problem med att diskutera upplevelser av ljud och sound genom att språket saknar entydighet i fråga om dessa företeelser. Även professor emeritus Alf Gabrielsson har varit inne på denna frågeställning; inte minst genom ett omfattande terminologiskt arbete med musikpsykologisk forskning i vilken mängden använda begrepp från respondenterna gjorde analys och statistisk sammanställning omöjlig utan en semantisk förenkling.
Eftersom just soundet och möjligheten respektive frånvaron av möjlighet av bygga upp och påverka sound intresserat mig länge har jag ur musikpsykologisk synvinkel undersökt om folk generellt tycker olika eller förhållandevis lika om sound och begreppen som beskriver dem. Jag har funnit detsamma som Alf och även Ingvar med flera. Går vi till den faktiska upplevelsen och försöker ta reda på vad lyssnare hör och upplever finner vi vanligen bakom begreppsförvirring och missuppfattningar en överraskande samsyn.
I korthet ger kompression av komplett programmaterial inte generellt ”ett fett ljud”. Snarare ett kraftlöst, instängt, karaktärslöst och likriktad ljud. Detta om man söker sig bortom språkförbistring och missuppfattningar om vad en kompressor är och hur den fungerar, för att i stället låta lyssnare med sina öron själva avgöra vad de tycker och tänker; under psykoakustiskt kontrollerade former så att det faktiskt är kompressorns ljudpåverkan som bedöms och inte ljudnivån.
Krokan, vad kul att du varit involverad i kulturprojekt. Om det är något jag tänkt på med stor tacksamhet och även rörelse många gånger, så är det den otroliga idealism som så många människor bidragit med för musiken men även kulturen i allmänhet.
Nattlorden, du fokuserar något viktigt och verkligen glädjande! När vändningen nu är på gång med R 128 och en bransch som sent omsider vaknat upp till (i alla fall viss) självkritik, då finns det starkare skäl än någonsin att stå upp för musikens och den kreativa tonkonstnärens rätt att själv avgöra allt som påverkar tonkonstverket; vilket som vi nämnt inte är möjligt med loudness war som likriktar genom nivåhöjande ljudkvalitetsförsämrande kompression.
Dessutom menar jag att det även på kort sikt, och faktiskt alltid under hela mitt yrkesliv, har varit möjligt att få uppskattning för högre ljudkvalitet under förutsättning att man rimligt begripligt har kunnat demonstrera faktiska hörbara skillnader.
Ingvar, vi har många gånger pratat om det du skriver klokt om gällande att de allra flesta eller nästan alla faktiskt verkar föredra högre transientdynamik och i vidare mening högre ljudkvalitet. Och därmed är ditt försiktiga ifrågasättande av om loudness war med sitt eländiga oljud verkligen är ett ljudideal högst relevant.
Vad jag var inne på i något tidigare inlägg (minns inte i vilken tråd dock

) var att en yngre generation som i hög grad har präglats av musik som nästan undantagslöst varit ljudmässigt utsatt för loudness war, möjligen omedvetet och indirekt kan tänkas koppla det positiva i sin musik till det dåliga ljudet varmed ljudet uppfattas som bättre eller mindre uselt än det vanligen brukar uppfattas som. Jag har liksom du ingen färdig uppfattning i frågan.
Jag är ordförande i Ljudtekniska Sällskapet samt forskare, lärare och rektor vid Studio Blue.