sebatlh skrev:Om man har i uppdrag att mäta ifall det ligger en spänning över ett motstånd och den verkliga spänningen är 0.5V samt att voltmeter som används har en osäkerhet på +/- 1V
Man hinner bara göra ett begränsat antal mätningar. Kan man då påstå att man har mätt att det ligger en spänning över motståndet eller inte?
Nollhypotesen att det inte ligger någon spänning över motståndet går ju inte att förkasta…
Nej, det kan man under vissa förutsättningar inte påstå*.
Men man kan påstå att spänningen över motståndet är det avlästa värdet
+/- 1 volt!
Man har mätt, och givet vad man vet om "måttstocken" så får man en
mätning som kan presenteras. Man känner ju osäkerheten.
- - -
*Eftersom jag inte vet var voltmetern i exemplet visade kan jag inte säga
om man kan påstå att det ligger en spänning över motståndet baserat på
mätresultatet. Givet vad jag nu vet i form av förhandsinformation så vet
jag ju att voltmetern måste ha visat någonting mellan -0,5 volt och +1,5
volt.
Om instrumentet sa upp till 1,0 volt (alltså -0,5 till +1 volt) så kan man
inte utesluta ett spänningen över motståndet var skiljt från 0 volt. Men om
det avlästa värdet översteg 1,0 volt så vet man att det inte låg 0 volt över
motståndet.
Fast det där med om "det låg 0 volt över motståndet", det stöter på även
andra, filosofiska och delvis fysikaliska problem.
Hur nära noll är noll?
Räknas ett termiskt brus?
Under hur lång varaktighet räknar man?
. . .
Mätteknik är inte alldeles trivialt.
sebatlh skrev:"Normala" människor mäter så många gånger att osäkerheten i mätningen understiger 0.5V och säger att det visst ligger än spänning där.
Det kan man inte göra om inte vet om felen hos instrumentet är av syste-
matisk eller statisk sort, eller kanske en blandning. Även om du så mäter
1 000 000 gånger med ett instrument som alltid visar 1 volt fel, så blir det
ju 1 volt fel.
sebatlh skrev:Normala människor glömmer säkert bort att gaussiska fördelningar har en svans å att nollhypotesen inte ens med den bättre noggrannheten kan förkastas. Men men

Ja, så är det ju också, fast bristen ligger på en högre trivialitetsnivå än så i
resonemanget. Innan man börjar tala om medelvärdet av gaussiska för-
delningar, så behöver man undersöka om det ens är en gaussisk fördelning
som är problemet och orsaken till mätosäkerheten. Eller hur?

sebatlh skrev:Vad är det jag försöker säga? Jo, att bara för att det finns en osäkerhet i mätningen/lyssningen/observationen så påverkar det inte om det är en mätning eller inte.
Håller med. Varken osäkerheter (som alltid finns) eller upplösning (som
aldrig är oändlig) har något med huvudfrågan att göra. Jag vet inte vad det
är som gör att några återfaller på att försvara detta om och om igen. Det
har aldrig anförts att något av de två är boven i dramat.
sebatlh skrev:Jag tycker att man kan kalla en väl genomförd F/E-lyssning för en mätning på ett objekts hörbarhet. Måhända att det är lite ostrikt. Men, måste man vara så strikt för hela tiden? Det är ju ändå bara hifi som vi pratar om

Om man inte bryr sig om att vara strikt så kan man kalla vad som helst
för vad som helst. Men någon mätning av färgningens storlek har inte
gjorts i en F/E-lyssning.
Däremot kan lyssnarna som skriver rapporten självklart försöka beskriva
den upplevda storleken på färgningen. Men det är näppeligen en mätning,
eftersom det inte inkluderas något mått. Inte någon gång som jag sett i
varje fall.
sebatlh skrev:Förövrigt är det inte rätt att tro att den statistiska sannolikheten på om man kan höra skillnad på F och E är ett mått på hur pålitlig lyssningsrapporten är. Det man mäter är ju bara (sannolikheten) om man kan höra skillnad på F och E, inte om det man tror sig höra är det man hör.
Jo, det är just ett mått på hur pålitlig rapporten är.
Och med rapporten så menar jag ingenting annat än de beskrivningar av
upplevelsen som lämnas, och med pålitligheten så menar jag ingenting
annat än hur säker man kan vara på att den beror på några fysikaliska
egenskaper som apparaten som testats, har.
Om du tror att det i rapporten förmedlas några ord om orsakerna till att
man hört något, så misstar du dig.
Självklart kan någon gissa något om även det sistnämnda, men det är ju
inte en del av lyssningsintrycksrapporten.
Så det du säger att SS inte säger något om, har du rätt i, men det är inte
ens en faktor i sammanhanget. Lyssningsrapporten handlar ju inte alls om
orsaken till det hörda, bara om upplevelsen.
sebatlh skrev:Man kan ju tänka sig tex att man intalar sig att man vet att en förstärkare är avrullad i diskanten. Om man då hör nånting i basområdet, varför kan man inte övertala sig själv att även diskanten skiljer sig, så som man "vet"?
Well, Om man upplever det så är det sant att man upplevt det. Skälet
spelar ingen roll. Det intressanta är om man lyckas detektera det man tror
sig höra, men en SS som gör det värt att berätta om?
Men det viktigaste av allt är att de som läser texten, och som drar en
massa slutsatser från den, var och en själva är ansvariga för de slutsatser
som de drar. Förmågan att ta det ansvaret, är beroende av kunskap och
av förstånd. Och ingen är bättre skickad att skaffa sig det, det vill säga att
ta ansvar för att skaffa sig det, än personen själv.
LTS kan bara göra sitt bästa för att tillgängliggöra möjligheten att lära sig,
för den som vill att lära sig. Men det är omöjligt att tvinga någon att förstå.
sebatlh skrev:Jaja, man kan skära bort basen i mitt exempel ovan för å kolla om man vill…
Såatte ja. Igen undrar jag varför jag skriver i den här tråden. Jag e så lurad

Nejdå. Ditt inlägg var riktigt bra. Tänkvärt. Hoppas många läser det.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).