IngOehman skrev:Jag tror att en av lösningarna är att söka nya klangliga balanser. Att skapa både ett mera dynamiskt OCH ett mera rikt/fylligt ljud.![]()
Är ljudet tunt ökar risken att det upplevs som för svagt, trots att just sådana ljud är de farligaste att vrida upp för högt.![]()
Detta är inte något jag direkt upplever som ett problem för egen del. En ordentlig subbas (kanske inte nödvändigtvis nivåmässigt utan framför allt frekvensmässigt) är ett alldeles ypperligt sätt att ge publiken en liveupplevelse som skiljer sig från CD-skivan utan att generera skadliga nivåer. Jag är av den åsikten att live inta alls behöver låta som CD-skivan. CD är CD och live är live.
Dessutom tycker jag att de allra flesta inspelningar numera är så sönderkomprimerade att det bara låter platt och trist. Är det ingen som kan stava till dynamik längre? Det ger jag gärna publiken mer av på en livespelning.
Jo, och troligen till stor del beroende på att de inte är vana vid att behöva applicera en massa eq för att kompensera "lyssningen". I PA-verkligheten är lyssningen dock ibland i enarmt behov av kompensering.
Vissa PA-system jag mätt på har haft tonkurvefel (ofta åt det elaka hållet dessutom, eftersom maximal verkningsgrad vid alla frekvenser, blir väldigt olika verkningsgrad vid olika frekvenser, vilket leder till väldiga klangfel) på tiotals dB! I synnerhet de system som används i mindre lokaler.
Att behöva "förbruka" hela eq'n slaglängd (inte nödvändigtvis menat bokstavligt), bara för att få en rimligt neutral klang som grund, känns både svårt och konstigt för många (som inte vågar lita på sig hörsel), i synnerhet inspelningstekniker, men behövs det så behövs det...
Vh, iö
På lite högre nivå än de minsta klubbgigen anser jag att PAt's olinjäritet (är det ett ord?) är av mycket mindre art än vad du vill påskina. Moderna PA'n av klass är allt annat än olinjära. Bara som ett exempel, på det PA jag själv äger använder jag knappt master-EQ'n alls. Det jag eventuellt kompenserar för är att lågmiden kopplar mer med ökat antal lådor, annars förblir EQ'n oftast orörd.
Problemet med att ett ungt nytt band tar med sig killen som mixat deras skiva ut på turné är oftast ett helt annat. Inspelningstekniker sitter i vad jag som livetekniker skulle beskriva som en "skyddad verkstad". Lyssningsrummet har så nära perfekt akustik man kan komma, direktljud från instrumentförstärkare och trumset blandas inte med hans egen mix, rundgång existerar inte och han får hur många försök som helst att lyckas. Han kan sitta i timmar och EQ'a, komprimera eller vad han nu tycker behövs.
När den teknikern kommer ut på livegig så brukar det ta ungeför fem minuter innan han ser färdig ut att be om en starkt lugnande tablett.
Liveljud jämfört med studioljud är vad vi i branschen ibland kallar för "combat audio". På en festival får du en linecheck på 10 minuter i hörlurar. Du har inte en ton ut i PA't innan du trycker upp mastermuten och bandet trampar igång. Sen har du en halv låt på dig att få hyfsad ordning på mixen, en låt till att finlira lite, allt medan publiken lyssnar. Du får inget andra försök.
Däri ligger problemet med studiotekniker som tror det är samma sak att mixa live som i studio, inte vanligen i att riggen låter illa.

