Jo, njae, det där stämmer inte riktigt. Alltså, med en negativ utimpedans
från förstärkaren (liksom med ACE-bass) så finns det förutsättningar att
motverka de olinjäriteter som kommer från elementets egen fjädring lik-
som de olinjäriteter som kommer från lådans luftfjädring (i varje fall i en
verkansdimension). De olinjäriteter som kommer från Ff är dock inte mot-
verkansbara i nämnvärd grad men de blir inte heller förvärrade. Förvärrade
blir dock verkan av olinjäriteter i talspoleinduktansen - liksom den termiska
kompressionen.
Allt detta är tämligen självklart om man har en rimlig insyn i, och därmed
en intuitiv förståelse för, hur en högtalare (element och låda) fungerar till-
sammans - och tillsammans med förstärkaren. Men försvårande faktorer
för den som vill förstå ACE-bass, finns det gott om.

En speciellt intres-
sant sak är ju att man då inte bara tar bort en massa resistans genom
negativ utimpedans, utan man lägger faktiskt till resistans också, men på
ett annat ställe, liksom framför de "gyrerade" komponenterna, och därför
så är det ur vissa aspekter så att de beter sig mera som en vanliga högtal-
are än sådana som med hjälp av negativ utimpedans försöjer se till så att
membranet sitter "mer i järngrepp".
Men tråkiga effekter av induktansens olinjäriteter blir kvar, och ACE-II (eller
vad det hette) adresserade faktiskt detta delvis.
Flint skrev:Det bör alltså innebära att kretsen är en bit på väg mot rundgång och att impedansvariationer typ baselementets resonansfrekvens förstärks.
Nej, det blir tvärtom faktiskt - alltså att resonansfrekvensens resonans-
villighet (Q) dämpas av en negativ utimpedans.
Allt enligt den simpla formeln Q = sqr(k*m)/(Dm+(Ff^2/(Re+Rg))), där
Rg är förstärkares utimpedans.
Och en koppling med negativ utimpedans (som inte är samma sak som en
överoändlig impedans, vilket är en impedans som ger oändlighet även när
den shuntas av en ändlig impedans) kan vara synnerligen stabil, så länge
den inte lastas lågohmigare än dess negativa värde, på samma sätt som
vilken vanlig förstärkare som helst som kortsluts. Det är dock inte en AC-
instabilitet vi talar om (oscillerande) utan en DC-instabilitet, alltså en DC-
kantring, som blir följden av en sådan olycklig last.
Flint skrev:Det går att åstadkomma med inverterad motkoppling eller det kanske inte fullt så vanliga ordet "medkoppling" i motsats till "mot".
Njae, det man åstadkommer med en sådan koppling är inte en negativ
utimpedans, utan en skenande gain och i förekommande fall (det beror
på förstärkarens grundegenskaper) en förhöjd utimpedans.
DET ger en förstärkning av resonanserna som yttrar sig som en topp i
högtalarens impedans.
Flint skrev:Jag har provat det på gitarrförstärkare. Ställde medkopplingen så högt som möjligt med ingen belastning (högtalare) ansluten som "worst case" utan att steget rundade och sen på med högtalaren och vred upp tills steget distade. Jävlar vilket häng det blir. Skitkul.
Ja, fast det beror förstås på vilken sorts humor man har.

Flint skrev:Gitarren ligger hela tiden i återkopplingsläge och småylar och rundar när man har hittat den rätta nivån. Går bäst med typ 50W stärkare och triodkopplade slutrör typ 2xEL34. Pentodkopplat ger för elakt ljud och 100W:are blir för högljudda när den rätta känslan och disten infinner sig.
Ja, fast det där är intressanta kombinationseffekter av att grundkonstruk-
tionen är "lagom olinjär", vilket faktiskt stabiliserar med stigande nivå och
hindrar konstruktionen från att skena. Att bandbredden är ändlig är också
av goda när man lekar med sådana där "knaskopplingar". Det tenderar att
göra att allt "pseudoinstablit skapat", har chans att bli till musik, liksom.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).