Ett gäng olika slutsteg med gott renommé har också passerat.
Inget steg har förvånat/förbryllat mig på det sättet som ASR och jag behöver hjälp med förklaringsmekanismer.
Vissa album (ex kommer nedan) låter helt fantastiskt med en djup-/rums-information som jag aldrig upplevt tidigare. Illusionen är påtaglig.
Röster och instrument på dessa album är klara, oansträngda och verklighetstrogna på alla sätt. Placeringen i djup- och höjdled av olika ljud är enastående.
Andra album som jag förväntade mig skulle låta bra gör det inte. Platt och oengagerat ljud, avrundat och avsaknad av dynamik. Utslätat.
Det ramlar ihop fullständigt ibland.
Att vissa plattor är usla är väl ingen nyhet, men album som jag tidigare upplevt som helt OK ruttnar totalt med ASR.
Det här får mig att fundera på om ASR gör någonting med signalen som andra steg inte gör. När det här "görandet" fasar med vissa album blir det enastående, och när de är i motfas med "görandet" blir det ruttet.
Vad är detta för något som händer????
Exempel på magiska upplevelser med ASR:
Lise & Gertrud på Nalen
Tom Waits, Mule Variations speciellt spåret "Whats he building.."
Jonny Cash, Unchained speciellt "Unchained"
Norah Jones-Come away with me
Carl Orff - Die Kluge
RobertPlant/Alison Krauss-Raising Sand (24/96)
Harry Belafonte in Carnegie Hall
Många fina klassiska inspelningar därtill.
Ruttna album:
Ted Gärdestad något samlingsalbum-helt ospelbart-sönderdistat
Waterboys- A pagan place-helt ospelbart-sönderdistat
Lisa Nilsson - Himlen runt hörnet, grumligt, fattigt, Lisa flera mil bort
Dire Straits: Love over gold, Brothers in arms, fattigt
Roger Waters Pros & cons, Amused to death, saknar lite dynamik mot vad jag är van vid, inte dåligt men saknar punsch i trummorna på tex "It's a Miracle"
