mangs skrev:Inspelningen skall vara av karaktären att jag som lyssnare sitter ungefär där jag sitter i mitt rum med ett avstånd fram till scen något längre än till mina högtalare, det är viktigt att stereoperspektivet är kvar och att jag enkelt kan peka ut exakt var varje musiker i bandet befinner sig. jag brukar ofta leka med att titta/blunda för att avgöra skillnader och visst finns de där.
Jag tycker det är svårt att peka ut var varje musiker befinner sig när jag blundar, vare sig live (utan PA) eller hemma. I verkligheten är perspektivet större, det går i regel inte in hemma i rummet. Hemma blir det en förminskad scen. Eftersom nästan alla inspelningar är panorerad multimono blir det ofta en lite falsk bild av ett verkligt framförande. Det kan ändå låta trevligt men sakna realism.
mangs skrev:Jag är typen av lyssnare som oftare tänker mig att jag vill vara där på plats, snarare än att jag bjuder hem dem i mitt vardagsrum men ofta när jag sluter ögonen kan jag se mitt rum förlängt och utbreddat med en scen längst fram där musikrna befinner sig. Alltså, någon form av fiktiv scen och då låter det ofta ganska eller mycket verkligt.
Ja, som att rummet ansluter till ett annat rum. Att ha dem spelandes i mitt rum skulle ge ett helt annat ljud.... Har också hört det när några musicerar där hemma och det krävs större rum med en annan akustisk signatur för att komma till sin rätt. Brukar lyssna när min son spelar i ett mindre storband. Är klart bäst när de repar och inte använder PA. Det blir i regel mer än tillräckligt högt och det blir högupplöst och distorsionsfritt. Det är så man vill ha det, inte manglat genom ett långt mixande och sedan utpysat via ett PA. Många inspelningar saknar också att musikerna kommunicerar med varandra som de gör vid ett framträdande. Liveinspelat i studio kan ge större realism av en verklig händelse.
mangs skrev:Det är oftare att det är just audiofilmusik som ger mig denna känslan. Vanlig producerad musik känns inte framtagen för att den skall måla upp orkestern/bandet realistiskt framför lyssnaren.
Misstänker att det blir mera kvar av realismen när det är enkelt/rakt inspelat. Har ibland fuskat och gjort egna inspelningar, det är lärorikt. Inte minst blir man lite förvånad av att nästan alla musikkonserver på vinyl/CD/DVD låter så odynamsikt. Antar det används mycket kompressorer på det vi hör till vardags och vi har vant oss vid att det ska låta så. I verkligheten tycker jag att man i många fall lyssnar runt diverse störningar, som opassande akustik eller att trafiken utanför stör. Kan det handla om att upplösningen är en annan i verkligheten?
Visst kan man ibland komma musiken närmare hemma på kammarn! I en livesituation kan det finns annat som tilldrar sig uppmärksamhet, ett samtalande par på raden bakom vi en konsert med akustiska instrument går bara inte att koppla bort. Känsligaste konserten jag har bevistat var med Göran Söllscher på ensam klassisk gitarr. Var överraskande ljudsvagt även på första raden där jag satt. Annat är det förstås på arenaframträdanden men där tycker jag nog man hamnar längre från musiken och mera blir en del av en happening.
mangs skrev:Det kanske är just därför att jag känner realism lättare när musiken som spelas upp är från en mindre orkester eller gärna ett litet band.
Som sagt upplever jag enklare realism med sunger songwriter och enklare jazz där jag upplever det som att musikerna är där på min scen i vardagsrummet.
Jag tycker inte riktigt om det där men en mikrofon för sången, en för gitarren och på med efterklang. Vill ha riktigt stereo.