StefanB skrev:En diskussion fortgår just nu på Hifi Forum om Wilson Watt är bra högtalare. Där finns en inlägg som jag citerar:
” jag har aldrig dömt ut den jag har skrivit i princip varenda inlägg att jag tror säkerligen att den ljuder väldigt underhållande...men pga mätningar jag hört om så ska dom inte vara "transparanta"”
Det är väl detta jag vill belysa och fundera kring i denna tråd. För det första får man väl förmoda att en så stor tillverkare som tar så bra betalt för sina högtalare som Wilson också har tillgång till bra mätutrustning och att de själva mäter sina högtalare. (???)
Om man fritt kan göra ett antagande på det viset, varför inte lika gärna anta detta:
För det första får man väl förmoda att en så stor tillverkare som tar så bra betalt för sina högtalare som Wilson gör prima högtalare, de lär ju inte låta dåligt - så det är väl bara att köpa dem direkt???Man kollar i plånboken helt enkelt och köper det dyraste man har råd med, så blir det också det bästa - om man utgår ifrån antagandet att varje tillverkare som är "stor" har goda skäl för allt de gör.
Därefter kanske man kan förmoda att de sedan valt att av någon anledning (kanske vid lyssningar) valt att göra en högtalare som inte mäter så som vissa uppfattar som bra.
Ja, så kan man förmoda. Eller också undersöker man hur det är och lägger antagandena åt sidan.
Då finner man att olika tillverkare gör högtalare som låter väldigt olika varandra, och om man tänker efter en liten smula inser man att det betyder att max en av dem återger musiken bra.
Hursomhelst så verkar de flesta som hört Wilson väl uppställda anse att de låter bra.
Så kanske det är, eller? Är det kanske så att någon borde starta en tråd om det?
De upplever dem inte ha dålig transparens, osv. Och vad spelar i sådana fall en mätning som skulle visa något annat för roll?????
Intressant fråga (eller är det bara en hypotes med en långt dragen slutsats som bihang?). Jag tycker den förtjänar att analyseras, och då vill jag ta fasta på två saker.
1. Vad menar man med transparens?
Vad
jag menar är vanligtvis att det som hörs efter apparaten överensstämmer med det som fanns före. På samma sätt som man definierar transparens för ett fönster.
När du skriver "...upplever dem inte ha dålig transparens...", så anar jag att du använder ordet helt annorlunda, nämligen som en "upplevelse av genomskinlighet". Alltså något som inte går att projicera på apparaten allena, utan med nödvändighet kommer att vara beroende på inspelningen. Du ser inte på en hifi-anläggning som en återgiivningsapparatur helt enkelt.
2. Mätning eller vad för annan metod man tillgriper för att objektivisera uppdraget spelar ingen större roll - jag tror att det intressanta är att konstatera att för vissa, för mig till exempel, är det fascinerande att betrakta hifi-utrustningen som en tidsmaskin och en teleporter.
Jag uppskattar likheten med originalet som en alldeles egen kvalitet. Dessutom (som en bonus) har jag märkt att apparatur som återger så bra som möjligt (genom hela kedjan alltså) har en tendens att dessutom erbjuda subjektiva upplevelser av en helt annan diginitet än dem som man komponerat med bara subjektiva metoder. Det låter kanske bakvänt, men så länge man använder helt subjektiva metoder är man på något sätt begränsad av sina förväntningar. Man gör de förändringar som man föredrar av det man "råkar stöta på", men de riktiga revolutionerna kräver helt annan strategi för att kunna nås. Det är min erfarenhet.
Jag kan förstå att om man upplever dem som dova, instängda, obalanserade, bumliga, osv, osv, osv, då kan man analysera och mäta för att se bristerna. Men om man inte hör några fel eller brister, varför då inte lita på det man hör och strunta i om mätningarna inte ser ut som de brukar?
"Om" skriver du, som om det vore så att det man kan mäta
inte skulle gå att höra, men i verkligheten är de precis tvärtom. Det är precis det man mäter (om man mäter precis allt...) som avgör hur det låter.
Hörseln har förvisso (som du antyder) en lägre upplösning* än de finaste mätinstrumenten, men mätningar inte är en "dimension vid sidan om". De är inte en sak medan "ljudet" är en annan. Apparatens prestanda/egenskaper avgör BÅDE hur den mäter och hur den återger (förvränger hörbart).
Att tro att tonkurveavvikelser på många dB inte skulle vara hörbart är en grav missuppfattning. Jag förmodar att du hör skillnad på olika högtalare, rätt stora skillnader till och med, eller?
Gör du det borde du förstå att det är
just de fysikaliska skillnader som finns (som man kan mäta) som är orsaken till skillnaderna du kan höra!
Jag tror det kan vara så att du blandar ihop begreppen en smula när du skriver: "Men om man inte hör några fel eller brister".
Det tycks som om du med "fel och brister" inte menar färgningar, utan bara vissa färgningar - "subjektivt fula ljud". Det du uppfattar som ett ljud "utan fel eller brister" kan vara mycket färgat, och på annat programmaterial kanske de upplevs vara uppenbara fel och brister? Så frågan blir - vilka inspelningar vill du skall låta bra?
Att jag ogillar färgningar (även de som kan låta bra på visst (i sig färgat) programmaterial) beror helt enkelt på att jag vill höra fonogrammen som de är. Inte bara av "ideologiska skäl", utan främst för att jag är nyfiken av mig, och för att jag har erfarit att det faktist är den lyssning som är mest facinerande med avseende på att ge upplevelser.
Ju mindre färgning man har i kedjan - desto större svängar får man i sin fonoggramsamling-berg-å-dal-bana.
Vh, iö
- - - - -
*Fast det beror på vilket perspektiv man tittar från. Hörseln är ju fantastisk såtillvida att den alldeles samtidigt analyserar allt som händer - klang, renhet, perspektiv, dynamik... Och detta med hjälp av musiksignaler! Det klarar inget mätinstrument. Idag.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).