steveo1234 skrev:Med det sagt, så, jag totalignorerar allt som bara har liten inverkan på ljudet. Såsom, val av cd-spelare, försteg, slutsteg, kablar. Alla de där sakerna som inte identifieras av majoriteten bland lyssnarna i blindtester. Det kan man leka med när de stora problemen är lösta. För mig betyder det att högtalarna behöver vara nära nog felfria, bassystemet behöver vara nära perfekt, källan ska vara så bra som det går att få tag på och att rummet inte ska bidra med hyss. Att leka med myggorna innan det är klart är för mig meningslöst.
Det innebär att jag inte får vara med att leka i alla funderingar kring spikfötter, boaormskablage och slutsteg som faller en db vid 8hz. Det är helt enkelt irrelevant för mig.
Betyder det att jag är tråkig eller pragmatiskt? Ingen aning, men, jag vet att jag spenderar rätt mycket mer tid på att använda min anläggning än att fundera på vad som är fel med den...
Helt rätt, man ska använda sin anläggning till att lyssna på musik och inte fundera över vad som är fel med den! En mycket sund inställning.
Vad jag inte håller med dig om är (o)betydelsen av cd-spelare/försteg/slutsteg. Min synvinkel är att högtalare som inte ändrar karaktär beroende på vad de matas med, de är i sig en dist-källa. Eller ger en sorts "sameness" (som var ett modeord här på Faktiskt för ett tag sedan). Sedan lång tid tillbaka (1978!) har jag använt samma högtalare och de är verkligen ett par kameolonter. Dvs, de låter verkligen annorlunda beroende på vilken drivning de har. Här är det då slutsteget som är viktigt, men även försteg och källa (tex cd-spelare) spelar roll. Trots detta har högtalarna absolut en egen signatur. Men genom åren har jag lärt mig vad som är vad.
Två CD-spelare låter ofta extremt lika om man enbart lyssnar på ljudet, dvs frekvensgång, frihet från dist, typ. Men ändå skiljas åt när det gäller hur de förmedlar musikalitet, spelglädje, homogenitet osv. Detta är kontroversiellt här på Faktiskt och den som inte hört skillnaden mellan tex en Pioneer 668 och en Linn Ikemi vet inte vad jag pratar om.
Nu kommer vi då till det som är viktigt i musiken. Den som lyssnar på livemusik, eller på olika anläggningar i olika situationer, vet att ljudet kan skilja rätt stort. Lyssna på klassisk musik i Berwaldhallen (Sthlm) och jämför med hur det låter i Gbg´s konserthus. Låter det lika? Nä. Vem är bäst? Spelar roll! För det är ändå duktiga musiker som spelar, det är spännande musik. Alltså, lite frekvensgångs- eller efterklangsskillnader verkar inte betyda så mycket för musikupplevelsen. Lyssna på en kass musiker i dessa miljöer och denne kommer vara kass i vilket fall som helst. Örat/hjärnan är utvecklade att kunna bedöma ljud i olika miljöer. Om en person pratar i ett badrum eller en konsertsal, du känner igen denne trots att det låter så totalt olika. Men den typ av dist som introduceras i elektroniken är väsensskild från detta och vår hjärna är inte så bra på att hantera detta.
Dvs all distorsion är inte lika illa, den vi erhåller i högtalarens samspel med rummet är mindre viktig - trots att den ger större skillnader när man kvantifierar den.
Tänk dig nu att du lyssnar på en apparat som skiljer sig åt i frekvensgång, eller någon annan variabel du tycker är viktig. Förändras ditt intryck av musikern - eller är det bara ljudet? Om du lyssnar på två cd-spelare (som låter exakt likadant), är det någon skillnad mellan hur musikern presenteras i de två apparaterna?
Personligen tycker jag man ska fokusera på hur musiken kommer fram i sin helhet, inte hur enskilda detaljer framstår. Att jobba på rum och högtalare med något skräp som drivning känns för mig ganska meningslöst när man inte vet vad som kommer in i högtalarna.
Tro mig, elektroniken är viktigare än vad du tror
/ B