IngOehman skrev:Jag hade under en lång tid (något halvår, eller kanske längre tid) diskuterat
"dielektrisk distorison" med Stig Carlsson. Han var övertygad om att en rätt
så vanligt förekommande ful karaktär på inspelningar (yttrade sig främst på
stråkljud) berodde på att inspelningsutrustningen hade "dåliga kondensato-
rer", närmare bestämt kondensatorer med ett ofärdelaktigt dielektrika.
Stig baserade sin uppfattning på egen erfarenhet, som jag inte finner några
skäl att ifrågasätta - nämligen av en hifi-apparat som blev av med en ful
karaktär genom att få kondensatorerna utbytta (om det sedan var själva
dielektrikat eller den mekaniska uppbyggnaden på kondensatorn låter jag
vara osagt). Jag hörde själv apparaten före och efter bytet.
Hur som helst - det viktiga för historien är att Stig identifierade de tidigare
nämnda kondensatorproblemet, även i ljudet på rätt så många inspelningar.
Jag tyckte nog att det fanns likheter, men hade en helt annan teori om vad
det rörde sig om. Jag skriver teori och inte hypotes, för den var noga under-
sökt och visade sig hålla för granskningen.
Stig lät sig inte övertygas av mina argument dock.
Min teori byggde dock förstås på en hypotes - som i sin tur vilade mot att
den där "dieketrikadistorsionen" praktiskt taget alltid när den fanns där BARA
drabbade föstaviolin, men inte andra... Min övertygelse var därför att det
som hördes var effekten av för högt placerade mikrofoner, som plockar upp
det lätt väsande ljud som lämnar en violin i riktningar som är ungefärligen
rätvinkliga mot locket. samma mikrofoner hamnar i en helt annan vinkel för
andraviolin, på grund av att en violinspelande människa ju inte är en rund-
strålande och rysk orkesteruppställning hjälper inte heller eftersom man inte
heller är spegelsymmetrisk när man spelar.
Nåväl, eftersom vi inte kom längre än så, så fann jag att den enda vettiga
lösningen var att bjuda Stig på konsert i konserthuset, och att för saken
inhandla biljetter på balkongens andra rad, alltså ovanför basarna fast på
andra sidan scenkanten, alltså en bit in i salongen. Där nås man av ljud som
passerat mikrofonerna.
Konserten började. I pausen vände sig Stig till mig, och sa med ett leende:
-Välidigt dåligt dielektrikum den har den här orkestern! 
Sedan dess var vi överens om att de väsande ljuden från vänstra ljudbilds-
sidan (från första violin), nog primärt beror på att violiner låter så - i den
riktning som mikrofonerna alltför ofta hamnar i.
Det skall väl också nämnas att jag, som både har mångårig erfarenhet av
att spela i orkester - och även en del erfarenhet av att sitta på rikgit dåliga
(men billiga!
) platser på konserthus, förstås hade en fördel med avseende
möjligheterna att nysta upp just detta mysterie.
Verkligen en "aha"-pryl.
