Jag både håller med och inte gör det.
Jag tror och tycker att det är MYCKET svårt att vänja sig vid något som låter
genuint dåligt. Jag tror inte att det är vanligt att folk "fastnar i fula färgningar".
Däremot är det min erfarenhet att det är lättare att välja sig och bli hemmablind
när det gäller färgningar som upplevs förskönande.
Och med vänja sig menar jag egentligen inte att man behöver exponeras en
längre tid för att börja tycka att de låter bra (för "stå ut med snygga färger",
det gör man ju på direkten). Utan jag menar att man efter en tid inte lägger
märke till färgningen alls längre, och då ofta heller inte längre märker att olika
inspelningar blir mera lika varandra och att en massa nyanser går förlorade.
De varmtonade glasögonen blir helt enkelt normen. Och det man inte ser, ser
man inte att man missar.
- - -
När det gäller distsifferdiskussionerna är jag inte säker på att jag sett dem,
men om du menar att det är tokerier att tycka att 0,001 % dist (mätt i en
resistiv last dessutom) är mycket bättre än 0,1 %, så håller jag ju med dig
fullständigt!
Distorsion behöver vara tillräckligt låg och tillräckligt godartad, och låg är inte
i sig någon nackdel - men att den är låg säger inte någonting annat än just
det. Och vad en anläggning presterar handlar inte om vad den gör rätt, utan
om vad den gör fel. Det är felen som betyder något, inte partiella avsaknader
av fel. Men visst, om distorsionen är ohörbar (från förstärkaren) så är det väl
bra - men det betyder ju inte att anläggningen, sedd i sin helhet, är bra, inte
ens med avseende på distorsion!
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).