Den rangordning du talar om och motsätter dig, är nog din alldeles egna
och Freudianska.
Andra har nog mest bara talat om ämnet, även det subjektiva, objektivt.
Om du motsätter dig ett rangordnande (som inte funnits i diskussionen) så
visar det att du innerst inne gör just en sådan. Så: Varför rangordnar du?
nikeb skrev:Givetvis är ljudet lika om man blundar eller ej....men med högre koncentration kommer mer av hela ljudbilden upp i det medvetna samtidigt. Tittar man så kan man lyssna på olika delar i uppspelningen och då finns de där men jag har svårare att ta in allt samtidigt.
Men när jag blundar ökar min förmåga att samtidigt "se" och minnas hela ljudkulissen i alla dess dimensioner. Ser man inte att man är hemma så kan man tom inbilla sig att artisten är närvarande. Det går inte med öppna ögon. Detta kan öka känslan för mig även om det givetvis är placebo.
Det är tom så fånigt att om jag ska göra något pilljobb i totalt mörker där jag inte ser något så föredrar jag att blunda. Genom att stänga av sinnen så tror jag att hjärnan blir mer högupplöst (i alla fall i det medvetna) i de sinnena som finns kvar. Även om jag bara ser svart så känner jag bättre när hjärnan inte försöker se något. Det jobbet för hjärnan stängs lixom av så snart jag blundar. Det visar sig tex på blinda som ofta tränar upp känslan för ljudreflexer så att de nästan funkar som ett ekolod medans vi seende får den informationen från synen och hjärnan struntar i att medvetetgöra samma informatin om våra omliggande fysiska ytor som kommer från hörseln.
Tanke:
Därför borde kanske en blind vara bättre på att pricka in ett rums akustiska egenskaper i form av reflexer. Vi seende kanske hör att något är fel men förstår inte lika bra vad det beror på eftersom det som för den döve är en reflex bara är grumlighet för en seende. I detta spekulerar jag dock bara villt men IÖ kanse har gjort såna expriment.
Den bästa liknelsen jag kommer på är att likna hörseln vid vår syn. Det är bara ca 1% i mitten som är skarpt. Resten finns där men är mer eller mindre diffust och undertrycks därför i varierande grad i vårt medvetande. När man sedan blundar motsvarar det att den skarpa punkten skulle öka i storlek vilket får en att bli medveten om detaljerna i en större scen samtidigt. Men även med en liten skarp yta kan man ju se alla detaljerna i rummet bara man flyttar runt blicken. Hoppas ni förstår hur jag menar.
Bettänk nu att INTE pratar om svart och vitt utan om betydligt fler tonsteg. Resultatet av detta är som IÖ säger närhet till musiken och inte primärt att ljudbilden skulle bli bredare eller djupare eller fastare osv.
Ligger mycket i allt det du skriver, och det är väldigt lätt att i experiment
visa, att den medvetna hjärnan (den som efteråt kan minnas hur det verk-
ligen var, till skillnad från att ha påverkats utan att minnas själva ljudet) i
förekommande fall går miste om mer än 80% av ljud när det ackompagneras
av bild.
Jag har massor av kul exempel på experiment som man kan göra. Folk blir
alltid lika förvånade när de inser vad de missat i fallet då de funnits saker
att titta på som inte hör dit - och att man faktiskt går miste om en hel del
även när bilden hör dit!
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).