PM i all ära, men jag tror nog frågan kan intressera många.
Så här är det:
Ett dielektrikum är
"något som befinner sig mellan två olika elektriskt laddade poler". Dielektrikat utsätts alltså för ett elektriskt fält, som potentiellt skapar rörelser på molekylä/atomär nivå i dielektrikat. Detta ger intrinsiska laddtillstånd i själva materialet med viss historik, som potentiellt återverkar på framtidens laddtillstånd, och eventuellt som konsekvens därav på den elektriska signalen (beroende på impedansförutsättningarna i omgivningen) i bästa fall (när dielektriskt linjära material används) i överensstämmelse med hyggligt enkla linjära ekvationer.
Dielektriska material kan vara av många olika slag och de kan i vissa fall som antytts påverka den elektiska "ljudsignalen" lite olika. (Därmed inte per automatik påstått hörbart.)
I "high end-sfären"
(här inte menat i betydelse av "den insatta sfären", utan snarare åsyftande den high end kultur som vuxit fram som en funktion av en salig blandning av myter, förväntningar men också ibland fragment av kunskap, hos både tillverkarna och intressenterna för apparaterna) har det utbildats någon sorts extremt överförenklad bild av verkligheten där man tror att bra dielektrika = låg dielektricitetskonstant.
(Lägst dielektricitetskonstant hittar vi hos vakuum, men luftens är praktiskt taget lika låg. Fasta solidämnen ger för det mesta från dubbla konstanten och uppåt.)
Vi är framme vid första qvintessansfrågan:
Vad är bra - låga eller höga dielektricitetskonstanter?
I själva verket måste man som vanligt vända sig till vetenskapen, i detta fall inom fysikämnet, för att kunna bedöma vad "bra" innebär i olika applikationer.
När det gäller kablar bör man börja med att skilja på kva
ntitetsegenskaper (hur mycket eller lite) och kva
litetsproblem (hur dåligt/fel).
Kvalitetsproblemen är primärt de olinjäriteterna hos dielektrikat man kan observera sett ur ett dielektriskt perspektiv + olinjäriteterna hos dielektriskat sett ur ett mekaniskt perspektiv. Dessa båda kan generera distorsion, vilket är dåligt sett ur
alla synvinklar som ryms inom den återgivningsinriktade idén. Subjektivister som inte lägger några återgivningsfilosofiska aspekter på musikspelningen kan dock självklart gilla även distorsion.
Kvantitetsegenskaperna är pimärt de egenskaper som styr dielektrikats linjära parametrar. Oavsett parametrar är alltså kvaliteten hög.
Det går inte att generellt säga att en dielektricitetskonstant är kvantitativt sämre för att den har
ett värde, än om den haft ett annat. Inte heller priset på materialet som används som dielektrika, indikerar dess kvalitet i generella sammanhang. Det hela beror på applikation.
Detsamma gäller dielektriska
förluster. Så länge de är linjära är de inte en kvalitetsfråga, utan en om kvantitet - vilket värde
passar applikationen bäst?
Med ord kan man dock manipulera de som inte är djupt insatta i ämnet.

Säger man exempelvis att ett "dielektrika har renare egenskaper", så kan det låta som om konsekvensen är att det kommer att låta renare, men det betyder bara att den grej som innehåller dielektrikat kommer att bete sig mera som en "ren kondensator". Sådana kan ingå i illa resonerande strukturer, och kan vara förfärligt dåliga i vissa sammanhang. Rena komponenter kan behöva i vissa noggranna filter (RIAA-steg till exempel) men i den allra flesta fall är de faktikt en risk snarare än en tillgång.
En dielektriskt "smutsig" kondensator emellertid, är bättre dämpad och beter sig som massor av parallell- och seriekopplade motstånd och kondensatorer, och ge mindre elekartade resonanser (tillsammans med externa induktanser) och även mjukare avrullning än en "ren kondensator".
Ett intressant samband som finns mellan många dielktrikums egenskaper är att dielektricitetskonstant och dielektriska förluster ofta följer varandra en smula. Det gör att man i impedansanpassade HF-krävande kabelsammanhang ofta hittar de ur lasthänseende bästa dielektrikerna i de med låg konstant - eftersom de renderar lägsta möjliga parallell-kapacitans och förlust vid en given kabellängd.
Sista frasen är bra att ta fasta på - att skaffa en dyr kabel med "fint dielektrika" (enligt myten) som är 50% längre än en billig kabel som man bara kan klippa till den längd man behöver - är ett bra sätt att slänga pengar i sjön. Detta oaktav viss esoteriska resonemang som faktiskt även de drar i samma riktning. Mer om det strax.
I högtalarkabelsammanhang (väsentligt lägre bandbreddskrav än för till exempel antennkablar) är de dock ofta bättre att sikta på grav missanpassning (många gånger lastimpedansen inom audioområdet) och hyggligt stora dielektriska förluster, således att reflekterade energin skall bli minimal och Q-värden så låga som möjligt. Detta kan kanske verka kontraproduktivt, eftersom en kabel som utnyttjat ett lågförlustigare dielektrika hade motsvarat en något kortare kabel, men om högtalaren inte försetts med en konjugatlänk som absorberar högfrekvent reflekterad energi är den beroende av att förluster förefinnes i kabeln, om förstärkaren inte skall lida för illa (och som resultat därav förlora i välljud).
De flesta olika plaster som används i kablar har i det närmaste försumbara kvalitetsproblem, men givetvis skiljaktigheter med avseende på de
kvantitativa egenskaperna. Det gör att de i undermåliga konstruktioner (i synnerhet om de drivs illa, läs: -Används i samband med undermålig elektronik) kan skilja sig åt hörbart.
Ett material som är förhålladevis illa ryktat i "high end-sammanhang" är PVC, som dock har två mycket bra egenkaper som dielektrika i högtalarkablar:
1. Det är ett segt material med stumma (väldämpade) mekaniska egenskaper.
2. Det är ett material med dielektriska förluster tillräckliga för att hjälpa till att dämpa potentiella problem från reflektioner i kabeländan vid typsikt HF-missanpassad avslutning (= för bruk tillsammans med >99% av marknadens högtalare).
En kabel av samma längd med försedd med PTFE eller PP som dielektrika, kan dock bli en marginellt lättare last för den drivande förstärkaren om kabeln i högtalaränden utförs med en extremt låginduktiv zobel, på några hundra ohm.
Allt som allt är dessa problem i storleksordningen 1/100 - 1/1000 av de dominerande felen i majoriteten av de hifi-anläggningar jag stött på.
Man kan alltså med visst stöd i förnuftet argumentera att diskussioner om valt dielektrika är relevanta om de primärt inbegriper jakt på förändringar om en kostnad på 1/100 - 1/1000 av de kostnader, som de som dominerar anläggningens problem betingar att åtgärda.
I varje fall om man med sina åtgärder och ekonomiska insatser vill få så stor återgivningsåterbäring som möjligt.
Reservation: Detta ämne är avsevärt mycket mera komplicerat än jag gjort gällande i det ovanstående, för jag har bara, av utrymmesskäl, skapat lite på ytan. Man kan ju i kabelsammanhang, trots att det är audiofrekvenser, arbeta mycket med helt andra kabelimpedanser än de i audiosammanhang normala, och då ändrar sig förutsättningarna väsentligt. Grundprincipen om vilka storleksordningar felen yttrar sig är dock intakta.
Vh, iö
- - - - -
PS. Dielektrikum med påtagliga olinjäriteter (alltså potentiella kvalitetsproblem om de används på fel sätt) hittar vi i till exempel elektrolytkondensatorer och keramiska X7R-material. Dessa dielektrikor har dock sin plats, eftersom de medger byggen av kondensatorer som har mycket stor "kapacitans*spännings-produkt", trots litet format.
Allt handlar om applikation.
Kondensatorer med de ovanstånde typerna av dielektrika kan med fördel användas utan distorsionproblem (i mindre grad än om samma summa pengar investerats på en "bättre" kondensator faktiskt) om de används i intelligent dimensionerade konstruktioner, där applikationerna renderar minimal signalspänning över kondensatorn, eller kanske på en plats inom återkopplingsslinga.
Lite förenklat kan man säga att det i de flesta sammanhang är som så att det inte är signaldistorsionen (mätt i %) över en kondensator som bör vara främsta minimeringspost - utan istället de spektrala ful-gubbarnas absolutbelopp! 10% distorsion över en 10 000 uF kondensator kan därför vara hundrafallt bättre än 0,01% distorsion över en alternativ 100 nF kondensator i samma position. Det är inte alltid självklart för den som inte förstår fysiken.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).