nuffe skrev:matssvensson skrev:nuffe skrev:Hur gör man då basarna sitter i "twinholder" med öppen baksida,
som Linkwitz Phonix basar. Se länk,
http://www.linkwitzlab.com/woofer3.htmFunderar på liknade lösning men med 8 eller 12 st SLS12or.
Henrik
Henrik! Min egen erfarenhet är att det Siegfritz och John K dokumenterat om ämnet stämmer tillräckligt bra för att använda i egna expriment. Med U och W-bafflar blir det som Svante skriver gissa(mha Linkwitz och Krekovsky)-bygga-mäta-gissa-bygga-mäta.
W-bafflar jag byggt själv uppför sig som rimliga dipoler upp första dipolpeaken om de är symmetriska (dvs elementen arbetar i likvärdiga kaviteter). Första kavitetsresonansen ska du helst ha filtrerat bort med marginal, så de funkar normalt inte speciellt högt upp i frekvens. Mina 10 tums basar omslutna i W-baffel delar jag brant över 170 hz och jag är nöjd med resultatet.
/Mats
Så att dela vid cirka 80 Hz som jag planerar borde fungera bra.
Det där med symmetri i kaviteter får du gärna utveckla lite mer.
Henrik
Eftersom den här tråden tycks ha glidit över till experimentella frågor har
jag ett litet tips som jag vet kan göra underverk när man bygger dipoler
som är utformade på andra sätt än som platta bafflar.
Saken är den att det är lätt att lura sig att tro att man istället för att
bygga en stor platt baffel:
──o──
Kan bygga en H-baffel:
├o┤
Eller varianter av detta (ljud spelas nedåt och uppåt men inte åt sidorna).
Alltså att man förlänger avståndet mellan fram- och baksida för att minska
utsläckningen av att de två sidorna alstrar ljud ur fas med varandra.
Men Både H-baffeln och de flesta varianter av den, ger resultat som är en
hel del sämre än deras byggare förväntar sig. och det beror på ett feno-
men som den som arbetat med resonansretser kanske känner igen. Vad det
handlar om är hur ljudhastigheten påverkas av den resonanta funktion som
uppstår när man förser elementet (det som jag symboliserat med ett litet o)
med en pipa åt vardera riktning.
En pipa ger en resonans, närmare bestämt vid en frekvens där dess längd
motsvarar en halv våglängd, och resonansen i sig ger ett hastigt faskast.
Inget av det är någon överraskning för den som läst på lite om grupplöptider,
men konsevensen för lägre frekvenser brukar komma som en överraskning
för många: Våghastigheten för alla frekvenser under den där kvartsvågs-
resonansen blir oändlig (luften rör sig som vore den inkompressibel, som en
plugg) om Q är oändligt, och det ökade avstånd som man trodde att man
hade skapat äts helt upp av det fenomenet. Återstår gör alltså bara det
yttre avståndet (att den bakre mynningen är längre bort ifrån lyssnaren).
Vill man tillgodogöra sig även det inre avståndet så behöver man dämpa de
"pipor" som uppstått, och gärna i mynningarna, eller mynningen (singularis)
om man förskjuter baffeln i ├o┤ så mot ena änden, så det blir ett └o┘. Då
behöver man bara dämpa bakåt.
Det kan verka kontraintuitivt att man behöver dämpa för att få ut mera bas,
men så blir det. Det man förlorar på dämpningen får man tillbaka med råge
(om man dämpar optimalt) genom att fördröjningen ökar och utsläckningen
därmed minskar.
Om man dämpar lagom mycket så blir faskastet lågt och den inre sträckan
ökar och blir en välgörnade delay. En bieffekt är att basen blir inte bara
djupare, utan även torrare, eftersom dämpningen för membranfladdret att
minska. Igen - om dämpningen görs precis rätt. Särskilt effektivt är det på
element som bara har den elektromekaniska dämpningen (EMF-återkoppling)
att förlita sig på, och som är lite olinjära därvidlag.
Lite på samma sätt som ljudledningshögtalare kan får att spela välartiku-
lerat även med baselement som är undermotoriserade, om lagom mängd
dämpning används.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
