Lånar lite från en annan tråd http://www.faktiskt.se/modules.php?name=Forums&file=viewtopic&t=7672&start=450:
IngOehman skrev:95% av alla studior jag har varit inne i underkänner jag utan att tveka....
...Långt, långt ifrån de vanligtvis oerhört av stereosystemet färgade presentationer av inspelningarna som kontrollrumslyssningar brukar erbjuda.
Detta (ofullständigt citerade) berör ett filosfiskt problem som ofta sysselsätter mig:
Tekniskt kan man definiera den perfekta, ofärgande återgivningskedjan som återskapar, förstärker och återger fonogrammets innehåll utan förvanskning. I praktiken kan man också komma väldigt nära denna perfektion. Alltså, man kan återge fonogrammet såsom det är skapat, MEN (om ovanstående citat är korrekta) inte såsom skaparen av fonogrammet upplevt att han skapat det...
Med andra ord, vad är korrekt återgivning? 1.) Att återge det som faktiskt finns på fonogrammet, eller 2.) Att återge det som skaparen av fonogrammet tror finns på fonogrammet.
Om skaparens skapelse nu återges annorlunda än han tänkt sig så har den ofärgande anläggningen ju faktiskt färgat utifrån perspektivet att det är skaparen som definierar vad som är rätt och att återgivningskedjans roll är att återge detta så perfekt som möjligt.
Om högst 5 procent av alla kontrollrum är ofärgande kan man kanske anta att högst 5 procent av alla fonogram är "korrekta" och vidare att den ofärgande anläggningen i 95 procent av fallen återger annorlunda än vad som varit avsett av fonogrammens skapare...
Allt detta vore väl logiskt om man antar att skaparen försöker åstadkomma bäst möjliga ljud men vilseleds av kontrollrummets brister? I praktiken blir det tyvärr ÄNNU värre eftersom medvetet kvalitetsförsämrande åtgärder som t.ex. dynamisk kompression och mer eller mindre godtyckliga tonkurvejusteringar dessutom för det mesta tillkommer i mastringsledet.
I detta perspektiv känns emellanåt hela debatten om återgivningskedjan meningslös. För att låna en (haltande) analogi från en annan tråd: vad hjälper det att ha fina bestick och en fantastisk matsal när all maten är rutten?
Därmed naturligtvis inte sagt att en godtycklig färgning är "bättre", utan bara: Hur betydelsefull är ofärgad återgivning i praktiken?
För att köra vidare med matanalogin: kocken som tillagar färdigmat har ett kök där ventilationen är felaktigt ansluten med följd att dofter från den angränsande parfymfabriken smyger sig in. Han felkryddar därför. Sedan kommer paketeringen av maten (mastringen) där någon tycker att lite salt och curry borde göra susen! Hur får man som konsument nu den ätupplevelse som kocken eftersträvade? Skall man 1.) Äta som det är (ofärgad anläggning), 2.) Godtyckligt krydda alla rätter på samma sätt (färgande anläggning), eller 3.) Försöka korrigera varje rätt individuellt?
Egentligen skulle man väl ha en i grunden ofrägande anläggning plus en grunka som genom signalbehandling kunde färga och förvränga på en massa olika sätt för att kompensera för olika inspelnings- och mastringsfel? Problemet är förstås att man inte säkert kan veta vad skaparen (kocken) velat skapa och trott sig uppleva...
Mvh
) frekvensgång. Ur samma mätning kunde man även detektera impulssvar med fundamentala reflexer (ifrån mixerbord, rackskåp, dataskärmar, rumsreflexer etc etc) och ibland även kunna åtgärda en del av problemet (lite ommöblering 
).
