av lennartj » 2013-02-23 23:55
Få verkar ha uppmärksammat hur Strmbrg formulerat frågan:
" Det här med att musiken färgas, vad menar vi - var och en?
Jag trodde först att det var en tydlig tanke bakom att fråga om musiken och inte ljudet, men efter att sett hans kommentarer till inlägg som uppenbart handlar färgning av ljudet och inte musiken blir jag lite undrande.
30Hzbone och i viss mån Flint verkar i viss mån vara inne på liknande tankegångar som jag.
Jag relaterar färgningar i form av klangfärg (frekvensgångsavvikelser och distorsion bl.a.) till ljudet som sådant, inte till musiken.
I min begreppsvärld färgas musiken av huvudsakligen av känslor som påverkar uttrycket , t.ex. energisk och drivande i motsats till tillbakalutat eller tight i motsats till rörigt eller oengagerat.
Själv använder jag ytterst sällan ordet färgning när jag diskuterarar musik- (inte ljud-)återgivning.
Ändå tycker jag olika komponenter i en avspelningsanläggning (där kom jag undan bra, va?) kan påverka intrycket från samma fonogram som mer tillbakalutat eller drivande - "på", samma inspelning kan upplevas tungfotad eller trippa fram på lätta fötter. Det tungfotade kan med rätt eller orätt förknippas med kontroll.
(För) hög upplösning kan jag uppleva både som om musikerna spelar otight och att ljudbilden faller isär och blir spretig.
Det finns mer att säga om ljudbild,
hur vet man vilket som är rättast, om ljudbilden huvudsakligen projiceras i linje med högtalarna och framåt mot lyssnarna eller att den expanderar bakåt?
Vad är "rätt" djup, och inte överdrivet fejk?
Ett annat kul fenomen som jag mest har upplevt från vissa rörförstärkare är att ljudbilden upplevs komma närmare lyssnarna när intensiteten ökar och fjärmas än mer när intensiteten avtar, vilket kan ge en mer dynamisk upplevelse än när ljudbilden ligger klippfast oberoende av intensiteten.
Ännu ett intressant fenomen är när ett par "lagom starka" rörförstärkare kan återge fler detaljer som en oansenlig andraflöjtstämma i exempelvis en "brötig" operafinal där solister, orkester och kör öser på med en oerhört komplex mix av stämmor som får öronen att bländas när alla transienter brakar fram ohämmat via ett par tio gånger starkare transistorförstärkare av högsta klass. Live hade givetvis den där flöjtstämman drunknat också.
Det sista är ju uppenbart en fråga om kompression som i lyckliga fall kan vara av godo för musikupplevelsen, men hur kvantifierar man den som mätvärde? Olika typer av rörförstärkare beter sig mycket mer olika när man närmar sig maximalt effektuttag än den absoluta majoriteten transistorförstärkare.
Hur är det med de andra fenomenen jag tagit upp, vad kan vi mäta och korrelera till lyssningsintrycken?
[size=50]Lyra Delos-Jelco SA-750D-Systemdek IIS, Oppo BDP-95, Mytek Stereo 192 DSD DAC, McIntosh C2300, ino cr80s+infra,Ezon PowerAmp,2x McIntosh MC75,Yamaha A-320, 4xOB52, 2xOA52.2,(2xB&W DM4),OD11[/size]