Hörbarhet av tredjetonsdist.

[Jocke]

Uppfattar det som att jämn ordnings distorsion harmoniserar med övertonsbildningen hos musikinstrument och anar en viss maskeringseffekt... så kan det väl vara?

Tredjetonsdistorsion ligger väl lite otäckt nära detta för att kunna vara njutbart:

Överstigande Kvart - Djävulens intervall

Ett av intervallen skiljer sig från de övriga och det är den Överstigande Kvarten. Eftersom intervallet Kvart är ett rent intervall så har man valt att kalla den ton som är mellan Kvarten och Kvinten (tonen F# om man utgår från C) för överstigande. Intervallet Ö4 är det intervall som klingar mest "illa" och man har därför i gamla tiders kyrkomusik kallat det för Djävulens Intervall - ett intervall som var förbjudet att använda i kyrkans musik. Förutom Överstigande Kvart och Djävulens Intervall så kallas också intervallet för Tritonus. Intervallet Tritonus är också det enda intervall som är "symetriskt" på så sätt att intervallet C - F# är en Tritonus och det är också intervallet F# - C.

http://www.musikteori.se/?page=kapitel&kap=kap10

Tredjetonen är en oktav + en kvint. Alltså C-G

Har inte räknat på det men det stämmer inte riktigt i de tabeller jag kollat... I vilket fall som helst stämmer kvinten inte till alla musikaliska harmonier. Av den anledningen tycker jag att vi borde kunna detektera uddatonsdist lättare än jämna...

Ptja... Jag är hyfsat (understatement) säker på att jag har rätt.

Kvinten återfinns mellan den 2:a och den 3:e tonen i den harmoniska deltonserien (2:3)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kvint

Jag har som sagt inte kontrollräknat på om 3:e tonen verkligen är en kvint (+ en oktav) men utifrån de tabeller jag kollat tycker jag inte att den ligger mitt på... Sedan kan man ju inte alltid spela kvinten till alla harmonier heller...^^

[Svante]

Uppfattar det som att jämn ordnings distorsion harmoniserar med övertonsbildningen hos musikinstrument och anar en viss maskeringseffekt... så kan det väl vara?

Tredjetonsdistorsion ligger väl lite otäckt nära detta för att kunna vara njutbart:

Överstigande Kvart - Djävulens intervall

Ett av intervallen skiljer sig från de övriga och det är den Överstigande Kvarten. Eftersom intervallet Kvart är ett rent intervall så har man valt att kalla den ton som är mellan Kvarten och Kvinten (tonen F# om man utgår från C) för överstigande. Intervallet Ö4 är det intervall som klingar mest "illa" och man har därför i gamla tiders kyrkomusik kallat det för Djävulens Intervall - ett intervall som var förbjudet att använda i kyrkans musik. Förutom Överstigande Kvart och Djävulens Intervall så kallas också intervallet för Tritonus. Intervallet Tritonus är också det enda intervall som är "symetriskt" på så sätt att intervallet C - F# är en Tritonus och det är också intervallet F# - C.

http://www.musikteori.se/?page=kapitel&kap=kap10

Tredjetonen är en oktav + en kvint. Alltså C-G

Har inte räknat på det men det stämmer inte riktigt i de tabeller jag kollat... I vilket fall som helst stämmer kvinten inte till alla musikaliska harmonier. Av den anledningen tycker jag att vi borde kunna detektera uddatonsdist lättare än jämna...

Ptja... Jag är hyfsat (understatement) säker på att jag har rätt.

Kvinten återfinns mellan den 2:a och den 3:e tonen i den harmoniska deltonserien (2:3)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kvint

Jag har som sagt inte kontrollräknat på om 3:e tonen verkligen är en kvint (+ en oktav) men utifrån de tabeller jag kollat tycker jag inte att den ligger mitt på... Sedan kan man ju inte alltid spela kvinten till alla harmonier heller...^^

Nu är vi på väg in i en oändlig loop.

Vid renstämning är frekvensförhållandet vid en oktav + en kvint 2 * 3/2=3. Vid liksvävande temperatur är den 2^((12+7)/12)=2,9966.

Vad är det för tabeller du har tittat i?

Om kvinten passar i harmonier eller inte spelar inte så stor roll; instrumenten har den ju själva iom att de har en alldeles egen tredjeton.

[IngOehman]

Svante har rätt.


Vh, iö

[Jocke]

Nu är vi på väg in i en oändlig loop.

Vid renstämning är frekvensförhållandet vid en oktav + en kvint 2 * 3/2=3. Vid liksvävande temperatur är den 2^((12+7)/12)=2,9966.

Vad är det för tabeller du har tittat i?

Om kvinten passar i harmonier eller inte spelar inte så stor roll; instrumenten har den ju själva iom att de har en alldeles egen tredjeton.

Konstaterade som sagt bara att det inte riktigt stämde men ser nu att avvikelsen är mycket liten... http://hem.passagen.se/peodal/db/tonfreq.htm

[Svante]

Nu är vi på väg in i en oändlig loop.

Vid renstämning är frekvensförhållandet vid en oktav + en kvint 2 * 3/2=3. Vid liksvävande temperatur är den 2^((12+7)/12)=2,9966.

Vad är det för tabeller du har tittat i?

Om kvinten passar i harmonier eller inte spelar inte så stor roll; instrumenten har den ju själva iom att de har en alldeles egen tredjeton.

Konstaterade som sagt bara att det inte riktigt stämde men ser nu att avvikelsen är mycket liten... http://hem.passagen.se/peodal/db/tonfreq.htm

Mm, ok, och om man då backar tillbaka ett steg:

Tabellen visar olika toners frekvenser. Tex så visas att tonen A2 har frekvensen 110 Hz och tonen A3 har frekvensen 220 Hz. En kvint på det ger E4, med frekvensen 329,63 Hz (jag lade till lite noggrannhet där).

Vad medför detta? Jo, om man spelar ett A2 med tex en flöjt så får den frekvensen 110 Hz och övertonerna 220, 330, 440, 550 Hz etc. Spelar en annan flöjtist ett E4 med frekvensen 329,63 Hz så kommer det att bli en svävning mellan tonerna, men svävningsfrekvensen blir så låg som 330-329,63=0,37 Hz. Svävningens periodtid blir alltså nästan 3 sekunder, och så länge varar inte tonerna. Dessutom intonerar flöjtister så att det "låter bra", men det är inte alla som lyckas göra det bättre än vad liksvävande temperatur föreskriver. Perfekt renstämning uppnås inte, och det gör heller inget, lite svävningar kan tom bidra till en skön klang. Men skulle han lyckas renstämma så att det blir helt svävningsfritt, så skulle han landa på 330 Hz.

Hur är det med harmonisk dist då? Spelar man en sinuston på 110 Hz, så kommer den harmoniska disten att hamna på 220, 330, 440, 550 Hz etc. Kvinten som hamnar där på 330 Hz är en ren kvint (+ en oktav). Den är alltså som när flöjtisterna lyckas spela perfekt rent, och den är renare än den tempererade stämningen.

Mer problematiskt blir det om man har ett instrument med inharmonicitet, tex en knäppt/slagen sträng (tex piano). Där ligger inte deltonerna helt harmoniskt, och de ligger längre ifrån det harmoniska ju högre ordning deltonen har. Om en sådan ton distorderas kommer det att uppstå distorsionskomponenter till grundtonen som svävar med (de icke-harmoniska) övertonerna till strängen. Dessa svävningar blir mer uttalade vid högre deltoner, eftersom inharmoniciteten är större där. Dessutom bildas det kombinationstoner på ett mycket komplext sätt. Pianodist låter också extremt illa.

Det har dock inte speciellt att göra med tredjetonen. Tredjetonen må vara värre än andratonen, men den är samtidigt mindre ostämd än 4:e, 5:e etc.

Och man kan förstå hur komplext det här blir när man ska stämma ett piano.

Så enkelt är det inte. Och problemet bör inte förenklas i uttalanden som "udda deltoner låter mer illa än jämna deltoner", som man så ofta hör.

[Kraniet]

men hur är det med dist på dynamiska signaler? Sinusvågor är ju en sak men musik är ju väldigt sällan enstaka sinusvågor utan komplext sammansatt sinusar och dynamiska förlopp. Hur testar man inverkan av övertoner på sådant material?

[Svante]

men hur är det med dist på dynamiska signaler? Sinusvågor är ju en sak men musik är ju väldigt sällan enstaka sinusvågor utan komplext sammansatt sinusar och dynamiska förlopp. Hur testar man inverkan av övertoner på sådant material?

Ja, det är ju en delikat fråga.

Man gör nog inte det, så ofta. Ett av problemen är vilken signal man ska välja. Det finns ju så många. På det glada 70-talet utvecklades det en hel uppsjö av olika signaler att testa med, men jag tror att folk ledsnade till slut eftersom det inte gick att jämföra mätingar med olika signaler. Kvar blev harmonisk dist och i undantagsfall skillnadstonsmätningar.

Till avdelningen "testa" hör iofs även lyssningstest, och LTS FE-lyssningar är väl ett exempel på hur man kan testa med vilken signal som helst, och "mätvärdet" man får ut ur det testet är om apparaten är hörbar eller inte (med en massa förbehåll).

Sen är det ju så att det i ganska många apparater är känt vilka effekter olinjäriteterna de har har. En begränsning av spänningsderivatan (slew rate) tex ger dist vid höga frekvenser etc. Då säger en väl vald mätning ofta ganska mycket om hur apparaten kommer att bete sig även med musiksignaler. En utbredd missuppfattning är nog att musiksignaler generellt skulle vara svårare att återge än testsignaler, att "dynamiska" signaler är svårare än statiska. Frågan är inte så enkel.

[Flint]

En utbredd missuppfattning är nog att musiksignaler generellt skulle vara svårare att återge än testsignaler, att "dynamiska" signaler är svårare än statiska. Frågan är inte så enkel.

Uppfattningen kommer nog av (och borde uttryckas som) att resultatet är mycket svårt att utvärdera och överblicka.

[IngOehman]

Nu är vi på väg in i en oändlig loop.

Vid renstämning är frekvensförhållandet vid en oktav + en kvint 2 * 3/2=3. Vid liksvävande temperatur är den 2^((12+7)/12)=2,9966.

Vad är det för tabeller du har tittat i?

Om kvinten passar i harmonier eller inte spelar inte så stor roll; instrumenten har den ju själva iom att de har en alldeles egen tredjeton.

Konstaterade som sagt bara att det inte riktigt stämde men ser nu att avvikelsen är mycket liten... http://hem.passagen.se/peodal/db/tonfreq.htm

Mm, ok, och om man då backar tillbaka ett steg:

Tabellen visar olika toners frekvenser. Tex så visas att tonen A2 har frekvensen 110 Hz och tonen A3 har frekvensen 220 Hz. En kvint på det ger E4, med frekvensen 329,63 Hz (jag lade till lite noggrannhet där).

Fast saken är ju den att en kvint upp från 220 Hz alls ger 329,63 Hz. Inte om
kvinten är renklingande, och det måste väl ändå vara utgångspunkten om vi
talar om vad som låter rent eller orent?

Tredjetonen till ett A2 på 110 Hz är 330 Hz, och det gör den till en kvint upp
från A3, exakt. Att sedan jämnsvävande stämningar är lite falska är en fråga
för sig. Det gör att man kan modulera fritt mellan tonarterna, på bekostnad
av att det uppstår svävningar.
Någon kan naturligtvis vara av en annan mening, men jag påstår att en kvint
per definition ÄR 1,5 gånger den frekvens som kvinten är kvint till. Att man
sedan kompromissar när man stämmer är en fråga för sig.

Och skall man gå på djupet med den frågan så blir man även varse att jämn-
svävande stämningar egentligen mest är en matematisk modell och en stark
förenkling jämfört med hur man stämmer på riktigt. Det är bara att skrapa på
ytan av vilka stämningar som man använder i verkligheten.

Vad medför detta? Jo, om man spelar ett A2 med tex en flöjt så får den frekvensen 110 Hz och övertonerna 220, 330, 440, 550 Hz etc.

Fast även det är möjligen en förenkling. Eller är du verkligen 100% säker på
att inharmonicitet inte kan förekomma från instrument som bygger på luft-
pelarresonans?

Spelar en annan flöjtist ett E4 med frekvensen 329,63 Hz så kommer det att bli en svävning mellan tonerna, men svävningsfrekvensen blir så låg som 330-329,63=0,37 Hz. Svävningens periodtid blir alltså nästan 3 sekunder, och så länge varar inte tonerna.

Hur vet man det? Borduntoner kan vara väldigt länge.

Menar nog att svävningar visst kan höras, man att man inte skall vara över-
drivet rädd för det. Det kan vara rätt så trevligt eftersom det kan få musiken
att låta mera levande.

Dessutom intonerar flöjtister så att det "låter bra", men det är inte alla som lyckas göra det bättre än vad liksvävande temperatur föreskriver.

Man kan inte ens utgå ifrån att en flöjt är liksvävande stämd. Det finns ju en
väldigt massa olika typer av flöjter och deras stämningar kan vara väldigt
olika. Rent generellt kan man inte ens utgå ifrån att det är ett musikaliskt
självändamål att få det att sväva så lite som möjligt. Musik är inte sådan.
När det gäller stämningar som t ex musette-stämning så gäller rent av mot-
satsen. Det är en stämning som avser att med avsikt skapa svävningar. Man
stämmer även honky-tonkpianon med liknande teknik.

Perfekt renstämning uppnås inte, och det gör heller inget, lite svävningar kan tom bidra till en skön klang. Men skulle han lyckas renstämma så att det blir helt svävningsfritt, så skulle han landa på 330 Hz.

Hur är det med harmonisk dist då? Spelar man en sinuston på 110 Hz, så kommer den harmoniska disten att hamna på 220, 330, 440, 550 Hz etc. Kvinten som hamnar där på 330 Hz är en ren kvint (+ en oktav). Den är alltså som när flöjtisterna lyckas spela perfekt rent, och den är renare än den tempererade stämningen.

Mer problematiskt blir det om man har ett instrument med inharmonicitet, tex en knäppt/slagen sträng (tex piano). Där ligger inte deltonerna helt harmoniskt, och de ligger längre ifrån det harmoniska ju högre ordning deltonen har. Om en sådan ton distorderas kommer det att uppstå distorsionskomponenter till grundtonen som svävar med (de icke-harmoniska) övertonerna till strängen. Dessa svävningar blir mer uttalade vid högre deltoner, eftersom inharmoniciteten är större där. Dessutom bildas det kombinationstoner på ett mycket komplext sätt. Pianodist låter också extremt illa.

Gjorde inte du några med det närbesläktade inlägg för några år sedan?

Alltså effekter av distorsion på musikinstrumentljud med inharmoniska över-
toner?

[Edit, hittade det: http://www.faktiskt.se/modules.php?name ... highlight=]

Det har dock inte speciellt att göra med tredjetonen. Tredjetonen må vara värre än andratonen, men den är samtidigt mindre ostämd än 4:e, 5:e etc.

Visst är det så. Kloka ord alltsammans.

Och man kan förstå hur komplext det här blir när man ska stämma ett piano.

Så enkelt är det inte. Och problemet bör inte förenklas i uttalanden som "udda deltoner låter mer illa än jämna deltoner", som man så ofta hör.

Nä just det. Tumregler suger.


Vh, iö

[Jocke]

Va bra att få detta utrett - tack Svante och IÖ!

Jag märker ju att klangen blir olika beroende på hur jag lägger ackorden och det handlar inte bara om begrepp som "ljus" eller "dov" utan om var "svävningar" uppstår. Vissa ackord som låter vackert på tex en akustisk gitarr fungerar inte alls på en distad elgitarr och jag antar att det har med att övertonsbildningen är mer påtaglig i det senare fallet och inte alltid sker i harmoni.

[Svante]

Nu är vi på väg in i en oändlig loop.

Vid renstämning är frekvensförhållandet vid en oktav + en kvint 2 * 3/2=3. Vid liksvävande temperatur är den 2^((12+7)/12)=2,9966.

Vad är det för tabeller du har tittat i?

Om kvinten passar i harmonier eller inte spelar inte så stor roll; instrumenten har den ju själva iom att de har en alldeles egen tredjeton.

Konstaterade som sagt bara att det inte riktigt stämde men ser nu att avvikelsen är mycket liten... http://hem.passagen.se/peodal/db/tonfreq.htm

Mm, ok, och om man då backar tillbaka ett steg:

Tabellen visar olika toners frekvenser. Tex så visas att tonen A2 har frekvensen 110 Hz och tonen A3 har frekvensen 220 Hz. En kvint på det ger E4, med frekvensen 329,63 Hz (jag lade till lite noggrannhet där).

Fast saken är ju den att en kvint upp från 220 Hz alls ger 329,63 Hz. Inte om
kvinten är renklingande, och det måste väl ändå vara utgångspunkten om vi
talar om vad som låter rent eller orent?

Utgångspunkten här var tabellen som han länkade till.

Vad medför detta? Jo, om man spelar ett A2 med tex en flöjt så får den frekvensen 110 Hz och övertonerna 220, 330, 440, 550 Hz etc.

Fast även det är möjligen en förenkling. Eller är du verkligen 100% säker på
att inharmonicitet inte kan förekomma från instrument som bygger på luft-
pelarresonans?

Nej, det har jag väl inte skrivit? Formanterna i sånginstrumentet är ett typexempel på inharmoniska resonanser. Däremot ger en flöjt ett periodiskt ljud om den exciteras normalt. Och periodiska ljud är per definition inte inharmoniska.

Spelar en annan flöjtist ett E4 med frekvensen 329,63 Hz så kommer det att bli en svävning mellan tonerna, men svävningsfrekvensen blir så låg som 330-329,63=0,37 Hz. Svävningens periodtid blir alltså nästan 3 sekunder, och så länge varar inte tonerna.

Hur vet man det? Borduntoner kan vara väldigt länge.

Menar nog att svävningar visst kan höras, man att man inte skall vara över-
drivet rädd för det. Det kan vara rätt så trevligt eftersom det kan få musiken
att låta mera levande.

Ja. Visst.

Dessutom intonerar flöjtister så att det "låter bra", men det är inte alla som lyckas göra det bättre än vad liksvävande temperatur föreskriver.

Man kan inte ens utgå ifrån att en flöjt är liksvävande stämd. Det finns ju en
väldigt massa olika typer av flöjter och deras stämningar kan vara väldigt
olika. Rent generellt kan man inte ens utgå ifrån att det är ett musikaliskt
självändamål att få det att sväva så lite som möjligt. Musik är inte sådan.
När det gäller stämningar som t ex musette-stämning så gäller rent av mot-
satsen. Det är en stämning som avser att med avsikt skapa svävningar. Man
stämmer även honky-tonkpianon med liknande teknik.

Perfekt renstämning uppnås inte, och det gör heller inget, lite svävningar kan tom bidra till en skön klang. Men skulle han lyckas renstämma så att det blir helt svävningsfritt, så skulle han landa på 330 Hz.

Hur är det med harmonisk dist då? Spelar man en sinuston på 110 Hz, så kommer den harmoniska disten att hamna på 220, 330, 440, 550 Hz etc. Kvinten som hamnar där på 330 Hz är en ren kvint (+ en oktav). Den är alltså som när flöjtisterna lyckas spela perfekt rent, och den är renare än den tempererade stämningen.

Mer problematiskt blir det om man har ett instrument med inharmonicitet, tex en knäppt/slagen sträng (tex piano). Där ligger inte deltonerna helt harmoniskt, och de ligger längre ifrån det harmoniska ju högre ordning deltonen har. Om en sådan ton distorderas kommer det att uppstå distorsionskomponenter till grundtonen som svävar med (de icke-harmoniska) övertonerna till strängen. Dessa svävningar blir mer uttalade vid högre deltoner, eftersom inharmoniciteten är större där. Dessutom bildas det kombinationstoner på ett mycket komplext sätt. Pianodist låter också extremt illa.

Gjorde inte du några med det närbesläktade inlägg för några år sedan?

Alltså effekter av distorsion på musikinstrumentljud med inharmoniska över-
toner?

[Edit, hittade det: http://www.faktiskt.se/modules.php?name ... highlight=]

Det har jag inget minne av alls, jag ska titta.

Edit: Haha, ja det hade jag visst. Nu funkar ljuden också, de hade inte kommit över i Faktisktflytten.

Det har dock inte speciellt att göra med tredjetonen. Tredjetonen må vara värre än andratonen, men den är samtidigt mindre ostämd än 4:e, 5:e etc.

Visst är det så. Kloka ord alltsammans.

Och man kan förstå hur komplext det här blir när man ska stämma ett piano.

Så enkelt är det inte. Och problemet bör inte förenklas i uttalanden som "udda deltoner låter mer illa än jämna deltoner", som man så ofta hör.

Nä just det. Tumregler suger.

Det låter som en typisk tumregel.

[Flint]

Va bra att få detta utrett - tack Svante och IÖ!

Lugn. Dom har knappt börjat än.

[Jocke]

Va bra att få detta utrett - tack Svante och IÖ!

Lugn. Dom har knappt börjat än.

Härligt - då är allt som vanligt och jag känner mig som hemma här!

[Svante]

Va bra att få detta utrett - tack Svante och IÖ!

Jag märker ju att klangen blir olika beroende på hur jag lägger ackorden och det handlar inte bara om begrepp som "ljus" eller "dov" utan om var "svävningar" uppstår. Vissa ackord som låter vackert på tex en akustisk gitarr fungerar inte alls på en distad elgitarr och jag antar att det har med att övertonsbildningen är mer påtaglig i det senare fallet och inte alltid sker i harmoni.

Mja, det beror snarast på att det är distat; det bildas intermodulationskomponenter mellan deltonerna, om de inte ligger på varandra. Svävningar är en sak, intermodulationsdist däremot är ondska. Vilket fö passar i en del musik . Kvinter är som du såg ganska rena även i tempererad stämning, medan terserna inte är så rena. Kvinter lär vara poppis på distad elgitarr, har jag hört.

[Jocke]

Va bra att få detta utrett - tack Svante och IÖ!

Jag märker ju att klangen blir olika beroende på hur jag lägger ackorden och det handlar inte bara om begrepp som "ljus" eller "dov" utan om var "svävningar" uppstår. Vissa ackord som låter vackert på tex en akustisk gitarr fungerar inte alls på en distad elgitarr och jag antar att det har med att övertonsbildningen är mer påtaglig i det senare fallet och inte alltid sker i harmoni.

Mja, det beror snarast på att det är distat; det bildas intermodulationskomponenter mellan deltonerna, om de inte ligger på varandra. Svävningar är en sak, intermodulationsdist däremot är ondska. Vilket fö passar i en del musik . Kvinter är som du såg ganska rena även i tempererad stämning, medan terserna inte är så rena. Kvinter lär vara poppis på distad elgitarr, har jag hört.

I rock och metal använder man ju en hel del "reducerade" ackord typ grundton + kvint.

[Piotr]

Durackord med fet dist funkar bra, mollackord inte alls. Där får man "reducera" tersen.

/Peter

[Svante]

Dessutom intonerar flöjtister så att det "låter bra", men det är inte alla som lyckas göra det bättre än vad liksvävande temperatur föreskriver.

Man kan inte ens utgå ifrån att en flöjt är liksvävande stämd. Det finns ju en väldigt massa olika typer av flöjter och deras stämningar kan vara väldigt olika.

Ja, jag pratar inte om instrumentets stämning utan hur flöjtisten kontinuerligt intonerar när han spelar. Jag tänker framför allt på tvärflöjt, men även på andra flöjter kan man påverka tonhöjden med anblåsningstrycket etc.

[IngOehman]

Ja, så är det, och det var tydligt att du talade om det.

Men vad jag säger är bara att det inte går att säga något bestämt om huru-
vida de, ens om de lyckas få det att "låta bra" (enligt vilken mall då?), spelar
renare* än liksvävande.

Det är ju till stor del kulturellt hur man vill att det skall låta, och kanske gäller
detta flöjtmusik (om man räknar in alla världens flöjter) i till och med större
grad än den mesta andra musiken.

Att jag berättar om detta är inte en kritik mot det du skrev, utan det är bara
ett komplement, för dem som vill veta mera.


Vh, iö

- - - - -

*Studerar man den frekvenskontur som en musiker som kan intonera sitt
instrument (i hög grad röster och stråkinstrument, men i viss grad rätt så
många instrument) för att spela EN säger en ton, så finner man att detta
som regel spänner över ett MYCKET storre område än skillnaderna mellan en
renklingande och en liksvävande stämning. "Intoneringssvajjet", det helt av-
siktliga, kan ju vara långt över 50 cent i många fall.

Det går inte ens att med framgång definiera den avsedda tonen som medel-
värdet av alla de frekvenser som avverkas under tonens avverkande. Ber
man många människor (musikaliska nota bene) att avgöra hur väl en musiker
träffar avsedd ton (bland många andra, alltså i ett harmoniskt sammanhang)
spelad med stora intoneringssvängar, så är de däremot oftast rätt överens
om den saken.

Särskilt om man definierar dem som inte är överens som omusikaliska.

[Piotr]

Ja, jag pratar inte om instrumentets stämning utan hur flöjtisten kontinuerligt intonerar när han spelar. Jag tänker framför allt på tvärflöjt, men även på andra flöjter kan man påverka tonhöjden med anblåsningstrycket etc.

Tänkte bara fylla i att "etc." kan vara hur man formar munnen dvs. hur man anblåser (eller hur man utformar sitt "embouchure"). För enkla klafflösa flöjter som blockflöjt, irish flute och whistle, duduk, quena, uilleann pipes/irish bagpipes kan man påverka tonhöjd genom att täcka för hålen på flöjtens kropp mer eller mindre samt använda olika kombinationer av öppna/täckta hål.

Ett enkelt försök för att visa på hur embouchure påverkar tonhöjd är att blåsa i en flaska och gå mer eller mindre med överläppen över flaskans öppning. Täcker man mer av hålet med överläppen sänks tonen.


/Peter

[Svante]

Faktiskt.se - Från tredjetonsdistorsion till flöjtmekanik på tre sidor.

[Piotr]

Haha!


/Peter