Appropå Celefs inlägg tidigare i denna tråd...
Man kan förstås hävda att tonkurvan inte är så viktig.
Andra hävdar att distorsionen inte behöver vara så låg.
En tredje kanske påstår att det inte är så viktigt att spridningsegenskaperna är under kontroll.
O.S.V...
Men,
mänskliga hörseln har en häpnadsväckande förmåga att detektera små avvikelser i egenskaper hos en högtalare.
Man kan detektera tonkurveavvikelser nedåt 0,1 dB, eventuellt till och med nedåt 0,05 dB!
Olinjäriteter som med konventionella mätmetoder ger goda distorsionssiffror kan med vissa musiksignaler vara lätt hörbara.
Vår förmåga att detektera skillnader i spridning (speciellt när den är frekvensberoende) är sensationellt god.
Detta är bara några få exempel.
Man kan gå på hur länge som helst med olika egenskaper som ALLIHOPA är FUNDAMENTALA för varje högtalarkonstruktions potential till välljud (läs korrekt återgivning). De flesta egenskaper är dessutom så komplexa att de inte kan betraktas som en egenskap hos den enskilda högtalaren, utan måste ses som en del av det dekodersystem ett par uppställda högtalare i ett rum utgör.
Det är detta som gör att det är så lätt att höra skillnader på nästan alla olika högtalare - de är nästan alla alldeles för dåliga (hupp!), oftast på många olika punkter dessutom.
Det är inte vad en högtalare "gör bra" ur någon aspekt, som avgör hur den kommer att låta (=färga musiken) - det är vad den gör
fel - vad den har för brister, som avgör dess ljudkaraktärer.
Vad vill jag nu säga med allt detta?
Jo, att det är farligt att som konstruktör leta efter förenklingar. Att förenkla komplicerade saker att är förljuga dem. Många frågar sig: Vilken egenskap skall jag koncentrera mig på? Vilken är den VIKTIGASTE?
Sådana frågor har ingen mening.
ALLA egenskaper som inte i konstruktionen gjorts "tillräckligt ohörbara" är viktiga, eftersom de är destruktiva för musikåtergivningen. Och det finns hundratals egenskaper hos en normal högtalare som är jätteviktiga = potentiellt destruktiva för dess musikåtergivningsförmåga.
Att det är på det viset orsakar att de flesta högtalare låta väldigt olika varandra. De är helt enkelt alla dåliga

men på olika sätt.
Idag har de flesta konstruktörer verktyg (eller
kan i varje fall teoretiskt skaffa sig) för att kunna undersöka frekvensgång, distorsion och spridning, men
kunskaperna om hur de tre "skall se ut" brister ofta. Nu menar jag ju inte att det inte kan finnas "vissa konstnärliga friheter" att tolka uppdraget som högtalarsystemen har, men de flesta kan inte ens redogöra för sina egna mål.
Förvisso finns det gott om exempel på konstruktörer av high end-högtalaresom som inte ens har dessa tre fundamentala egenskaper under kontroll

men det är en fråga för sig...
Värre är dock att de flesta andra, de med viss koll, i regel BARA har de tre nämnda parametrarna i åtanke när nya högtalarsystem konstrueras. Det är därför, som nämnts, som de flesta högtalare fortfarande låter väldigt olika varandra.
Sen finns det givetvis många som tycker att det är bra att olika högtalare låter väldigt olika varandra, eftersom det betyder att det finns mycket att välja mellan - en högtalar för varje smak.
Jag tycker att folk får tycka vad de vill, så jag lägger mig inte i detta, men jag frågar mig själv, vad folk skulle säga om alla delar i audiokedjan uppvisade lika stora skillnader. Vore det ännu bättre...
Vh, Ing. Öhman
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).