LasseA skrev:petersteindl skrev:Det är bättre att läsa vad grafpro skriver på sin hemsida. Eftersom få verkar göra det så saxar jag från grafpros hemsida:
Grafpro på sin hemsida Carlssonkult skrev:Tonkurva över 300Hz
Så vad gör man? Man mäter med rörlig mikrofon kring lyssningsplatsen och blandar samman värden tagna över tid till medelvärden för varje frekvens.
Stig Carlsson insåg detta men på den tiden var det inte lätt gjort. Det är det nu. Det finns åtskilliga program som kan visa frekvensspektrum och jämna ut det över tid.
Man kör alltså ut vitt brus (alla frekvenser lika starka) på lagom volym och vevar långsamt runt i luften med mikrofonen. För att få en bra utjämning måste programmet beräkna medelvärdena lagom ofta och med passande algoritm (över lång eller kort tid, vägt eller ovägt, etc). Personligen tycker jag RTsect från Tolvan Data är enklast att använda. På en halv eller en minut får man en stabil kurva. Den visar då vad lyssnaren verkligen nås av, både direkt och reflekterat ljud.
Carlsson skulle ha varit oerhört entusiastisk. Carlssonhögtalare visar överlag bra resultat mätta med den metoden, många andra - även dyra - visar pinsamt dåliga.
Problem och begränsningar finns förstås. Om man vevar runt i rummet med en radie på ett par meter får man hygglig pålitlighet ner till 200-300Hz, men inte lägre. Vid lägre frekvenser börjar stående vågor i rummet synas, också beroende av högtalarens placering. Men över 400Hz blir kurvan mycket realistiskt och pålitlig.
...
Ortoakustiska högtalare ska då helt enkelt ge en spikrak kurva.
Monitorer och liknande avsedda för nära lyssning on axis ska ge en kurva som faller av mot högre frekvenser eftersom man inte befinner sig enbart i sweetspot med mikrofonen.
Om man vill att en sådan högtalare (de flesta nu för tiden) ska ge en balanserad tonkurva på större avstånd i lite andra vinklar kan oftast förstärkarens tonkontroller kompensera bra.
Det står ju ganska klart och tydligt vad som enligt grafpro gäller för monitorer avsedda för nära lyssning on axis, nämligen en kurva som faller av mot högre frekvenser eftersom man inte befinner sig enbart i sweetspot med mikrofonen. Om man som lyssnare befinner sig utanför sweetspot så kan man använda tonkontroll för att kompensera.
Jämför man det som grafpro skriver med det som LassaA skriver så ser jag inte annat än att det rör sig om en missuppfattning av vad grafpro anser.
LasseA skrev:Jag tycker nog att mätmetoden är rätt ok men man måste vara medveten om vad den visar. Som jag sagt tidigare så ska det absolut inte bli en rak kurva om man mäter såhär (oavsett om man kallar det LTAS eller något annat), eftersom man tar med stor mängd off-axis information samt även rummets reflexer och absorption.
Det borde alltså bli en sluttande kurva nedåt mot höga frekvenser, vilket grafpro hävdar är fel. Jag tycker nog att grafpro är ute och cyklar.
LasseA, min undran blir, tycker du verkligen att grafpro är ute och cyklar? Jag gör inte det!
Tidigare i tråden beskriver jag lite angående hur jag ser på saken.
Mvh
Peter
Jag tror inte att en högtalare som mäter med fallande energirespons låter bra om man kompenserar upp den med tonkontroller till rät energirespons i rummet, jag tror den låter fördjävla illa då (om man lyssnar som med en konventionell högtalare, dvs vid eller relativt nära on-axis). Däremot tror jag absolut att en ortoakustisk högtalare ska ha mer rak energirespons, utan att ha någon närmare kunskap alls om hur sådana högtalare är tänkta att fungera egentligen.
Du har fullständigt rätt.
Och en av de väsentliga egenskaperna hos alla Stigs högtalare är, av just
detta skäl, VAR någonstans i respektiva registers medelstrålningsvinkel man
som lyssnare får befinner sig (medelstrålning avser medelvärdet av alla de i
registret arbetande elementen). Man inte kan åstadkomma en ortoakustisk
högtalare utan att tillse att snittet av varje arbetsregisters alla element av-
lyssnas i en vinkel större än typiskt 30-40 grader.
Det är också därför som den mätetod som Stig använde för sina högtalare
bara är användbar på riktigt (läs; ger rimligt ackurat information om hur hög-
talarna upplevs) för just Stigs högtalare, för ortoakustiska högtalare.
Det vill säga mätmetoden ger bara jämförbara och talande mätresultat när
alla objekt som jämförs uppfyller nämnd ">30-40gradersprincip".
- - -
Men i vissa fall kan det bli rätt så bra ändå. även med vad Stig kallade kon-
ventionella högtalare*, t ex... piP.
Ett kuriosum är att det i Stigs pärmar nog finns en mätning på piP gjord i
hans lyssningsrum på nedre våningen. Stigs kommentar redan efter att ha
lyssnat på dem (nästan rätt uppställda) var att de ju var ortoakustiska.
Kommentaren betyder naturligtvis inte att de är det, men väl att han var
mycket förtjust i det han hörde från piP.
Han blev förtjust och ville mäta - och det gjorde vi.
Det blev en udda kväll/natt på så vis att vi faktiskt pratade mera om mina
än om Stigs högtalare. Jag svarade på allt som han frågade om.
Berättade möjligen till och med mer än vad som hade behövts. Han föreslog
därför till och med en liten omkonstruktion av dem (som en lösning på en
svaghet de har som jag berättade för honom om), en som jag nog kommer
att ta med mig i graven. Den blev inte utförd. Jag ogillade lösningen mer än
problemet nämligen.
Det finns mycket få likheter med de mätningar Stig gjorde på piP och de som
grafpro visat i denna tråd.
Vh, iö
- - - - -
*Rakast av alla högtalare som Stig någonsin mätte upp i sitt lyssningsrum
var Audio Pro A4-14, bortsett ifrån den allra djupaste basen där framförallt
rumsresonansen var mycket tydligare i dessa än i OA-52. Trots detta så var
det ingen högtalare som Stig alls gillade. Hans kriterier för goda högtalare
var långt mera omfattande än att reduceras till en kurva.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).