MichaelG skrev:phloam skrev:MichaelG skrev:[
Jag tänker direkt på större, dynamisk orkestermusik från en bit in på 1800-talet och framåt. Exempelvis Mahlersymfonier. För mig är det STOR skillnad på musikupplevelse av en Mahlersymfoni hemma i finanläggningen jämfört med bilstereon. Medan däremot en mer melodibaserad Haydn-, eller Mozartsymfoni går bra att nynna till även i bilen. Och då är inte Mahler vare sig konstig, atonal, eller modernism.
Då kanske du och IÖ kan försöka definiera någon slags nedre gräns för vad som behövs systemmässigt, eller åtminstone vad som är direkt olämpligt när det gäller att lyssna på en Mahlersymfoni? Jag menar, så att man inte av misstag sitter och njuter av den typen av klassisk musik på den mer ordinära stereoanläggningen därhemma 

 
Nja, jag tänker såhär: Musik som man kan, tycker om eller som man har referenser till (liknar musik som man redan kan) kan man avnjuta även i en klockradion om så vore. (När jag exempelvis hör Stravinskijs Våroffer, går jag alltid igång, oavsett var och när jag hör den.) Musik som man däremot inte har någon relation till alls (som man helt enkelt inte förstår eller lärt känna) krävs det i regel något annat än en klockradio för att man ska lära sig förstå den. Är det exempelvis någon typ av dansmusik, är det nog på ett dansgolv man bäst lär känna den musiken. Är det musik som är avsedd att framföras av en symfoniorkester, är det nog i en konsertsal ELLER VIA EN GOD AVSPELNINGSUTRUSTNING man bäst lär känna den musiken.
Jag minns när jag lärde känna Våroffer första gången. Radions P2 skulle sända verket live och jag hade ju hört talas om verket åtskilliga gånger och tänkte att "nu är det dags". Jag satte också på bandspelaren för att kunna bevara konserten till andra lyssningstillfällen. Jag bodde i en lyhörd lägenhet och det var sent på kvällen, varför jag hade låg volym på. Och jag blev fruktansvärt besviken. Jag fattade ingenting. Det var mest oväsen tyckte jag och då tänkte jag att "den där Stravinskij är inget för mig". Men så en tid senare - också sent på kvällen - tog jag på mig hörlurarna och lyssnade på konserten igen. Jag låg på sängen minns jag och upplevelsen var alldeles omskakande. När konserten var slut, låg jag alldeles utmattad helt stilla en lång stund och bara tänkte att "hur går det att göra så här fantastisk musik".
I takt med att jag lär känna ny musik blir det allt längre mellan gångerna jag stöter på något som är obegripligt för mig. Men varje gång det händer väcks ett litet hopp i mig om att det kanske är dags för en ny "resa". Och då är det ofantligt mycket lättare att stiga på denna resa med hjälp av god återgivning än via dålig dito. Men som sagt - det jag redan gillar räcker det med en klockradio för att uppskatta.
Hälsn. Michael
 
Nänänä, mig lurar du inte 

 genom att ändra till vad som behövs för att komma in i musiken istf vad som krävs för att njuta av den.
Du/ni får då helt enkelt istället definiera vad som är en tillräckligt bra anläggning för att komma in i musiken, så frågan kvarstår 

 Var går gränsen? DIN-normen? Vad är "Hiifi" eller en "finanläggning"? Skulle inte en ordinär Svenssonstereostapel med 2x40W förstärkare och trevägshögtalare duga för att lära sig Mahler? Å andra sidan, kanske en klockradio duger för John Cage? 
Jag hade "a Classical Moment" en gång i lumpen, när jag satt i terrängbilen och råkade ratta in P2 på en enkel och väldigt brusig Freestyleradio och enkla lurar. Det var musiken, och inte återgivningen som talade. 
Tyvärr tog det väääldigt lång tid innan jag lyckades luska ut vad i h-e jag hade hört (detta var före Spotify och det fanns inte en chans att bara provlyssna sig fram till en viss klassisk låt) bara pga den mängd av väldigt snarligt namngivna stycken som en enda klassisk kompositör ofta producerar.
Edit: Alltså, den incidenten hade kunnat göra mig seriöst intresserad av klassisk musik. Men istället sket det sig på nomenklaturen....