Även jag tycker det är trist att "tillräckligt bra" så ofta används som mall
för vad man skall sträva efter. De som tillhör "tillräckligt bra-klanen" menar
ju inte tillräckligt bra (/bra nog) när det säger det heller, utan de menar ju
alltid "så dåligt som det går tills massan reagerar". Därför blir MP3 i någon
bithastighet en ännu bättre approximation av "tillräckligt bra". Beroende
på vem man frågar blir bithastigheten olika, och 128 kb/s var faktiskt rätt
länge den mest populära uppfattningen av vad som var tillräckligt bra. Allt-
så det som representerade "så dåligt som möjligt innan massan reagerade".
(Vilket även kan beskrivas som "utan hörbara problem för en majoritet av
1) lyssnare 2) anläggningar 3) musikmaterial".)
- - -
Men är det verkligen det man skall gå efter?
Och om så - varför?
Varför är det inte det programmaterial som ställer störst krav och de lyss-
nare som har de högsta kraven man bör lyssna på?
- - -
Som jag ser det är det mycket bättre att skaffa sig en standard som är så
bra att det aldrig är för dåligt - och att ha rimliga marginaler sen på detta
skadar inte heller.
- - -
Vad jag försöker säga är att en lite högre samplingsfrekvens, t ex 50 kHz,
hade gjort det mycket lättare att förskjuta potentiella apparatproblem ut
ur hörbara området, och dessutom möjliggjort att man skulle ha kunna brus-
forma sig till en mycket högre praktisk upplösning. Men också att en högre
äkta upplösning genom att använda 20 eller 24 bitar istället för 16, hade
gjort störnivån till ett äkta icke-problem, inte bara för majoriteten av alla
människor utan för alla och oavsett programmaterial!
Och det hade ju kostat så lite. Typ ingenting. Det hade kostat en ökning
av diametern på CDn, till typ 14 cm, eller 15 om man vill behålla speltiden.
Själv så hade jag gärna sett en diameter på 18 cm och en 70%ig ökning
av speltiden - OCH större och bättre konvolut (vi talar samma diameter
som en EP eller en singel). Möjligheten att välja mellan 20 och 24 bitars
upplösning hade heller inte varit någon svårighet alls att administrera. Och
med tvingande emphasis på det hade vi haft ett system överlägset alla
dagens HD-försök.
- - -
Man hade därför förhoppningsvis sluppit en massa kompletterande högupp-
lösningsformat som ju i praktiken är nonsens när inte all musik tillgängliggörs
i det ändå.
Det man vill ha är ju inte "HD", utan "just den musik som man vill ha - utan
helt onödiga begränsningar".
Ett perifert HD-format är bara en lösning för apparatälskare. Men det är till
ingen nämnvärd nytta/glädje för musikälskaren som ändå inte kommer att
få lyssna på sin favvo-musik i formatet, eftersom bara lite, lite musik släpps
i ett perifert format.
Genom att bara ha ett format, ett som är tillräckligt bra på riktigt - med all
programvara, för alla lyssnare - blir det musiken som hamnar i högsätet.
- - -
Men - som jag skrev i förra inlägget - CD-systemet är trots allt bättre än
vad dess belackare anser och inser, och givet detta så kan man fråga sig
vad som är värst - att CD-systemet inte gjordes bättre än det blev, eller
att man inte gör fonogram som ens kommer i närheten av CD-systemets
potential?
Det är på sätt och vis lätt att tänka att det ju måste vara det sistnämnda
som är det värsta, men filosofiskt är det inte självklart att så är fallet.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).