Moderator: Redaktörer
IngOehman skrev:Men faktiskt stöter jag väldigt sällan på några "mäster mät"-inskränkta typer (som bara tycker om mätkurvor, inte är intresserade av musik och som inte ens bryr sig om att relatera mätningar till vad de är till för, och som inte ens är tillräckligt fysikaliskt insatta för att kunna bedöma vad som är vettiga mätresutat - alltså mästermät-lärljungar i enlighet med din historia). Dessa figurer träffar jag på väldigt sällan.
IngOehman skrev:
Det andra jag skulle vilja kommentera är, att när man lyssnar på en förvrängande apparatur kan man i regel inte med lätthet avgöra om förvrängningarna är av tonkurvetyp eller distorsionstyp, i många fall.
Det är därför synnerligen viktigt att ordet "färgning" måste får inbegripa ALLA saker som någon skulle kunna beskrivas som att de ger en färg till musiken.
Vill man i något fall förtydliga vad man tror att det beror på, så kan man förstås skilja ut just de klangliga färgningarna som en speciell typ, och andra färgningar kan vara sådana som ger känslan av att det tillförts orena färger till musiken.
Bara det faktum att begreppet klangliga "färgningar" finns och används, visar ju att det finns andra färgningar också!![]()
Kort sagt: Det är väldigt rimligt att man måste få kalla allt det man hör som skillnader mellan F och E i en F/E-lyssning - för just färgningar!
Förtydligande:
Jag tycker inte din "fönster-parallell sedd i gemene mans ögon" håller för fem öre Svante!
Det är ju ingalunda givet att gemene man tycker att just klang i ljudvärlden är färg i optisk motsvarighet.
En tydlig indikation på detta är att man exempelvis i optikens värld upplever en ökad dominans av korta våglängder som att det drar mot blått, medan man tycker det ser rödare ut när man låter längre väglängder dominera.
Gör man samma sak i ljudvärlden skulle nog de flesta kalla ljudet "ljusare" när man ökar diskantinnehållet och säga att klangen blir "mörkare" när man minskar det och ökar basen - definitivt inte blåare och rödare!![]()
Att påstå att klang, och bara klang, bör jämföras med optiska färger är sålunda inte bara olämpligt, utan också helt ologiskt. Det är som visat helt i strid med gängse språkbruk dessutom.
screen skrev:Hej på er, jag fick inget svar på min fråga tidigare!
Fast den kanske är för svår att svara generellt på?Alltså, vid vilken procentsats distorsion kan man som normal (vad det nu är) lyssnare märka av distorsion om man jämför förstärkare/slutsteg med i övrigt samma karaktär?
Om vi nu i övrigt struntar i nivåer, färgningar osv...
Det vore intressant att veta när man märker av det och hur?
MVH Björn//
Jax skrev:Svantes historia är rolig men inte heller jag har stött på någon Mäster Mät eller någon av hans lärjungar. Jag tror det är något som Mäster Lyss i sin trångsynthet bara hittat på.
Mätningar ser jag som verktyg för att sortera bort det värsta där man kan mäta parametrar som har tydlig korrelation med hur det låter. Till exempel frekvensgången. Mäter vi något där denna korrelation inte är lika tydlig så får vi ta hjälp av våra öron för jämförande mätning, till exempel THD.
Svante skrev:Mja, historien är ju förstås skruvad, men nog finns båda sorterna. Jag tror faktiskt att du träffar ett urval av folk som inte är riktigt representativt för medelsvensson.
Svante skrev:Inte för att jag gör det heller, men mitt urval innehåller nog en större andel "mätare". Jag tror att jag träffar fler som litar på vad de ser och kan mäta och har svårt att lita på sin hörsel. Som inte har kunskapen om hur man ska använda öronen för att lyssna. För lyssnande behöver tränas, helst tillsammans med kunnigt folk.
Svante skrev:Jag har förstått att begreppet färgning har "tagit" som ett allmänt begrepp för ljudpåverkan i svenskt hifisnack. Mycket tack vare LTS F/E-tester. Och det kanske bör få förbli så.
Svante skrev:Själv gillar jag inte ordet i den betydelsen eftersom det är en så uppenbar analogi med optiken.
Svante skrev:Be någon på gatan förklara vad färg är, jag tror inte du möter en på hundra som börjar prata hifi eller ljud.
Svante skrev:Och analogier ska vara vattentäta om de ska vara bra. Men ibland utvecklas språkbruk på ett sätt som inte är helt logiskt, så jag får väl svälja det.
Svante skrev:Det är intressant det där du säger med ljusa och mörka toner. Rent fysikaliskt motsvarar skalan mörk-ljus snarare intensitet än frekvens.
Svante skrev:Å andra sidan finns det även en frekvensdimension, eftersom svagt ljus ofta är draget åt det röda hållet. Och det visar sig att folk som inte har något musikaliskt intresse faktiskt har svårt att skilja på tonhöjd och styrka. Be en människa säga någonting med hög ljudstyrka, och hör hur tonhöjden åker upp. Så intensitet och frekvens är inte två ortogonala storheter i perceptionens värld.
Svante skrev:När jag ritar tonkurvor för bas- och diskanthögtalare i samma diagram brukar jag fö använda blått till diskanten och rött till basen. Men jag är väl insnöad på mitt tänkesätt, kanske.
IngOehman skrev:Jo, fast det "lustiga" är ju att din historias mästermät-figur upplevdes vara träffsäkert representativ för just en stor del av faktiskt-folket, av just de uttalade subjektivisterna.![]()
IngOehman skrev:
Tror för övrigt att alla med hörsel kan lyssna, i varje fall när det gäller att göra det för sin egen skull. Och det är väl det man gör i musiksammanhang? Lyssnar för sin egen behållning.
IngOehman skrev:
Eller menar du att "kan lyssna" skall tolkas som "har förmåga att med öronen analysera det som låter och således utföra nästan mätningar"?![]()
IngOehman skrev:Svante skrev:Mja, historien är ju förstås skruvad, men nog finns båda sorterna. Jag tror faktiskt att du träffar ett urval av folk som inte är riktigt representativt för medelsvensson.
Du menar att ett större antal av medelsvensson är mät-nissar, än av de människor som jag träffar? Du skämta aprillo?
IngOehman skrev:Svante skrev:Inte för att jag gör det heller, men mitt urval innehåller nog en större andel "mätare". Jag tror att jag träffar fler som litar på vad de ser och kan mäta och har svårt att lita på sin hörsel. Som inte har kunskapen om hur man ska använda öronen för att lyssna. För lyssnande behöver tränas, helst tillsammans med kunnigt folk.
Ja, fast det som var signifikant för din historia var ju att mäster-mät-tjejen inte var intresserad av musik överhuvudtaget, samt att hon hade nollkoll på mätteknik och den fysik som beskriver mätombejtet och bestämmer hur mätnngarna blir, samt sökte ingen mening med mätandet annat än att producera linjer på papper...![]()
IngOehman skrev:
Alla dessa beskrivningar är ju bara en parodi på myten om mätnissar - som sprids från "andra sidan". Inte ens en parodi på verkligheten alltså, utan en ren uppdiktning.
En välbalanserad person som du (eller är du mäster lyss-duperad?) borde väl se att den där tjejen som du beskriver är en mytologisk figur och att sådana inte existerar vet du väl. Vem tusan är intresserad av att mäta något utan orsak?
IngOehman skrev:Svante skrev:Jag har förstått att begreppet färgning har "tagit" som ett allmänt begrepp för ljudpåverkan i svenskt hifisnack. Mycket tack vare LTS F/E-tester. Och det kanske bör få förbli så.
F/E-lyssning heter det.![]()
IngOehman skrev:Svante skrev:Själv gillar jag inte ordet i den betydelsen eftersom det är en så uppenbar analogi med optiken.
Du håller inte med om det jag skrev alltså om just detta?
Jag kan inte se att det finns något stöd överhuvudtaget för att just tonkurva skulle vara "färg" när det är uppenbart att INGEN beskriver specifika tonkurvor som specifika färger.
IngOehman skrev:Svante skrev:Be någon på gatan förklara vad färg är, jag tror inte du möter en på hundra som börjar prata hifi eller ljud.
Nähä, men du kanske håller med om att man talar om exempelvis "färgade åsikter"? Och kanske till och med du håller med om att det betyder åsikter som är vinklade på grund av att de färgats (påverkats) av något icke-neutralt?
Jag frågar alltså om du är med på att det inte är en nyhet att färgning används i många olika sammanhang, för att beskriva "påverkad", till skillnad från opåverkad?
IngOehman skrev:Svante skrev:Och analogier ska vara vattentäta om de ska vara bra. Men ibland utvecklas språkbruk på ett sätt som inte är helt logiskt, så jag får väl svälja det.
Saken är den, att jag alltså inte alls håller med dig om att ditt förslag (om att färgning skall motsvara just klang) är semantiskt logiskt.
Som sagt: Vi kallar ju inte diskantrikt för blått ljud, och basrikt för rött.
IngOehman skrev:Svante skrev:Det är intressant det där du säger med ljusa och mörka toner. Rent fysikaliskt motsvarar skalan mörk-ljus snarare intensitet än frekvens.
Jasså? Ja så kan man påstå. Det du säger gäller ibland för ljus. Men inte ens då gör det det alltid.
Jag kan lova dig att det är lätt att hitta människor (även sådana med teknisk bakgrund) som skulle kunna tänka sig att kalla en riktigt mörkblå färg för intensiv.
Påståendet att mörk / ljus gäller intensitet, gäller verkligen inte för ljud, och det är därför din liknelse faller platt.
Jag har aldrig hört talas om någon människa som skulle säga att ljudet är mörkt när det är svagt. Har du? Eller är du rent av en sådan?![]()
Ljus och mörkt enligt gällande terminologi för ljud är bara två (av ofantligt många) exempel på klangfärger.
Och det är ingen nyhet att så är fallet. Man har kallat det så i kanske hundra år. I varje fall finns det rörradioapparater från 40-talet med tonbalanskontroll där det står dunkel (tysk apparat) när man vrider den åt bashållet.
Jag skulle faktiskt tro att man tyckte mässningsblåsarna klingade ljusare än bastrummorna, och att symbalerna klingade ljusare ändå, redan på 1800-talet.
IngOehman skrev:Svante skrev:Å andra sidan finns det även en frekvensdimension, eftersom svagt ljus ofta är draget åt det röda hållet. Och det visar sig att folk som inte har något musikaliskt intresse faktiskt har svårt att skilja på tonhöjd och styrka. Be en människa säga någonting med hög ljudstyrka, och hör hur tonhöjden åker upp. Så intensitet och frekvens är inte två ortogonala storheter i perceptionens värld.
Just ordet hög, är i ljudvärlden inte entydig. Man talar ju om både höga frekvenser och höga ljudtyck.
IngOehman skrev:
Ordet kommer ju bara av att man gör en mental projektion till en stapel - en (nästan valfri) storhet i vertikaldimensionen helt enkelt.
Därför bör högre och lägre i många fall undvikas, i synnerhet för ljudtryck. Det är dåliga uttryck. Det är bättre att säga spela starkare när man menar det. Det är ju entydigt vad som menas om man säger åt en sångare eller en violinist att de är lite för låga. Hade man menat för svaga hade man sagt det.
IngOehman skrev:
Möjligen kan man säga "du måste tala högre" i ickemusikaliska sammanhang.
IngOehman skrev:Svante skrev:När jag ritar tonkurvor för bas- och diskanthögtalare i samma diagram brukar jag fö använda blått till diskanten och rött till basen. Men jag är väl insnöad på mitt tänkesätt, kanske.
Skulle tro det.![]()
Du tillhör väl de där mäster-mät-tokarna som kallar tavlor målade i blåa nyanser för "målade i varma färger", och sådana som går i rött är föstås kalla, eftersom termisk strålning nom det synliga området fungerar på det viset (högre antal kelvingrader renderar blåare spektrum, lägre ger rödare).
Det finns flera sorters fysikalisk logik Svante!
Solen (gulröd betraktad från jorden) är varmare än himlen (blå).
Den första är flera tusen grader varm medan den senare (enligt mina mätningar en klar sommardag inte sällan ligger under -20 grader strålningsmässigt!)
Vad som associeras såsom varmt och kallt är inte alltid närsynta granskningar av mätgrafer Svante!![]()
Utan oftare är det fysikaliska upplevelser av den verklighet man har kring sig som kommit att styra hur vi använder språket för att beskriva vilken färg som är varm resektive kall.![]()
Vh, iö
dimitri skrev:En sidoanmärkning dock: denna vilja att förstå varandra genererades av an attraktion huvudpersonerna emellan. Författaren har därvidlag brustit i sin omsorg om läsarnas* brinnade engagmang i just denna aspekt av historien.
edit: *= oss, romantiska själar
IngOehman skrev:Dimitri:
Som jag läste historien beskrev den två yttringar som båda två hade uppåt väggarna fel i sin syn på världen.
En särskilt trist komponent (som säkert filades till som medveten stratagi för att få "den förmodade fienden" på sin sida... Eller, Svante?) var att författaren lät den dogmatiska lyss-personen har rätt (även objektivt) medan tjejen framställdes som en riktig nolla, kliniskt befriad från båda passion och kompetens.
IngOehman skrev:En särskilt trist komponent (som säkert filades till som medveten stratagi för att få "den förmodade fienden" på sin sida... Eller, Svante?) var att författaren lät den dogmatiska lyss-personen har rätt (även objektivt) medan tjejen framställdes som en riktig nolla, kliniskt befriad från båda passion och kompetens.
Svante skrev:IngOehman skrev:Jo, fast det "lustiga" är ju att din historias mästermät-figur upplevdes vara träffsäkert representativ för just en stor del av faktiskt-folket, av just de uttalade subjektivisterna.![]()
Hmm, var finns den stora delen? Har de kommenterat historien här på faktiskt? Inte så många, tycker jag.
Svante skrev:IngOehman skrev:Tror för övrigt att alla med hörsel kan lyssna, i varje fall när det gäller att göra det för sin egen skull. Och det är väl det man gör i musiksammanhang? Lyssnar för sin egen behållning.
Nja, är det så? Det är känslig mark det här, för det blir lätt att man predikar det rätta sättet att lyssna. Men om man har ett återgivningsmål, vilket jag tycker är det mest spännande, så är man mycket hjälpt av lite skolning, någon som hjälper en att fokusera på saker som avviker från eller låter väldigt likt ett verkligt instrument.
Jag tycker (nota bene, jag) att har man (jag) lärt sig hur ljuden låter i verkligheten, så föredrar man (jag) den typen av klang på så gott som alla inspelningar. Det är förvånansvärt svårt efter en sån utbildning att falla för billiga trick som tex en kraftigt påskruvad bas.
Svante skrev:IngOehman skrev:Eller menar du att "kan lyssna" skall tolkas som "har förmåga att med öronen analysera det som låter och således utföra nästan mätningar"?![]()
Nej.
Svante skrev:IngOehman skrev:Svante skrev:Mja, historien är ju förstås skruvad, men nog finns båda sorterna. Jag tror faktiskt att du träffar ett urval av folk som inte är riktigt representativt för medelsvensson.
Du menar att ett större antal av medelsvensson är mät-nissar, än av de människor som jag träffar? Du skämta aprillo?
Nej, jag menar att medelsvensson inte är särskilt vana att lyssna. Om man inte vågar lita på sina öron är det lätt att leta efter fakta i pappersform. Eftersom det är snudd på hopplöst att förmedla en ljudupplevelse med ord så landar det åtminstone ibland i sifferjämförelser (som ju ofta är ganska meningslöst).
Svante skrev:IngOehman skrev:Svante skrev:Inte för att jag gör det heller, men mitt urval innehåller nog en större andel "mätare". Jag tror att jag träffar fler som litar på vad de ser och kan mäta och har svårt att lita på sin hörsel. Som inte har kunskapen om hur man ska använda öronen för att lyssna. För lyssnande behöver tränas, helst tillsammans med kunnigt folk.
Ja, fast det som var signifikant för din historia var ju att mäster-mät-tjejen inte var intresserad av musik överhuvudtaget, samt att hon hade nollkoll på mätteknik och den fysik som beskriver mätombejtet och bestämmer hur mätnngarna blir, samt sökte ingen mening med mätandet annat än att producera linjer på papper...![]()
Mm, det finns såna i verkligheten. Tro mig. Litar man inte på sina öron, så litar man kanske på mätförmågan man har. Speciellt om man har en tro att man vet hur kurvorna ska se ut.
Svante skrev:IngOehman skrev:Alla dessa beskrivningar är ju bara en parodi på myten om mätnissar - som sprids från "andra sidan". Inte ens en parodi på verkligheten alltså, utan en ren uppdiktning.
En välbalanserad person som du (eller är du mäster lyss-duperad?) borde väl se att den där tjejen som du beskriver är en mytologisk figur - och att sådana inte existerar vet du väl.
Vem tusan är intresserad av att mäta något utan orsak?
Jag tror att alla fyra fälten existerar i min tabell (se tidigare inlägg). Historien innehöll tre av dem, de som var både lyssnings- och mätokunniga var inte med.
Svante skrev:IngOehman skrev:Svante skrev:Jag har förstått att begreppet färgning har "tagit" som ett allmänt begrepp för ljudpåverkan i svenskt hifisnack. Mycket tack vare LTS F/E-tester. Och det kanske bör få förbli så.
F/E-lyssning heter det.![]()
Ja, eller nej, F/E-lyssning är en sorts F/E-test. Fast ja håller med om att F/E-lyssning är tydligare (men jobbigare att skriva)![]()
Svante skrev:IngOehman skrev:Svante skrev:Själv gillar jag inte ordet i den betydelsen eftersom det är en så uppenbar analogi med optiken.
Du håller inte med om det jag skrev alltså, om just detta?
Jag kan inte se att det finns något stöd överhuvudtaget för att just tonkurva skulle vara "färg" när det är uppenbart att INGEN beskriver specifika tonkurvor som specifika färger.
Jaså? Vitt brus? Rosa brus?
Svante skrev:IngOehman skrev:Svante skrev:Be någon på gatan förklara vad färg är, jag tror inte du möter en på hundra som börjar prata hifi eller ljud.
Nähä, men du kanske håller med om att man talar om exempelvis "färgade åsikter"? Och kanske till och med du håller med om att det betyder åsikter som är vinklade på grund av att de färgats (påverkats) av något icke-neutralt?
Jag frågar alltså om du är med på att det inte är en nyhet att färgning används i många olika sammanhang, för att beskriva "påverkad", till skillnad från opåverkad?
Det är inte universellt översättbart till påverkad, nej. "Nu ska du inte dricka mer, du är redan tillräckligt färgad"...
Svante skrev:Jag kan se en parallell till optiken även med färgade åsikter, kunskapen man har har man fått "genom färgade solglasögon", dvs verklighetsuppfattningen är tokig.
Sante skrev:IngOehman skrev:Svante skrev:Och analogier ska vara vattentäta om de ska vara bra. Men ibland utvecklas språkbruk på ett sätt som inte är helt logiskt, så jag får väl svälja det.
Saken är den, att jag alltså inte alls håller med dig om att ditt förslag (om att färgning skall motsvara just klang) är semantiskt logiskt. Som sagt: Vi kallar ju inte diskantrikt för blått ljud, och basrikt för rött.
Nej men vi skiljer på vitt och skärt brus enligt den principen.
IngOehman skrev:Beeeep!
Återanvändning av argument, trots ny fråga, ger minuspoäng.Det är dessutom inte relevant för gemene man - som inte har en aning om vad skärt brus är.
Svante skrev:Svante skrev:Det är intressant det där du säger med ljusa och mörka toner. Rent fysikaliskt motsvarar skalan mörk-ljus snarare intensitet än frekvens.
Jasså? Ja så kan man påstå.
Jag menar att det du säger gäller ibland för ljus. Men inte ens då gör det det alltid.
Jag kan lova dig att det är lätt att hitta människor (även sådana med teknisk bakgrund) som skulle kunna tänka sig att kalla en riktigt mörkblå färg för "intensiv".
Påståendet att mörk / ljus gäller intensitet, gäller verkligen inte för ljud, och det är därför din liknelse faller platt. Jag har aldrig hört talas om någon människa som skulle säga att ljudet är mörkt när det är svagt. Har du? Eller är du rent av en sådan?![]()
Ljus och mörkt enligt gällande terminologi för ljud är bara två (av ofantligt många) exempel på klangfärger.
Och det är ingen nyhet att så är fallet. Man har kallat det så i kanske hundra år. I varje fall finns det rörradioapparater från 40-talet med tonbalanskontroll där det står dunkel (tysk apparat) när man vrider den åt bashållet.
Jag skulle faktiskt tro att man tyckte mässningsblåsarna klingade ljusare än bastrummorna, och att symbalerna klingade ljusare ändå, redan på 1800-talet.
Nej det är inget 1-1-förhållande, men att det finns ett samband mellan mörka ljud och låg intensitet är väl klart. Speciellt om man jämför ljud skapade med samma instrument och olika styrkor. Jag tycker att du inte vill förstå vad jag skriver nu.
Svante skrev:IngOehman skrev:Svante skrev:Å andra sidan finns det även en frekvensdimension, eftersom svagt ljus ofta är draget åt det röda hållet. Och det visar sig att folk som inte har något musikaliskt intresse faktiskt har svårt att skilja på tonhöjd och styrka. Be en människa säga någonting med hög ljudstyrka, och hör hur tonhöjden åker upp. Så intensitet och frekvens är inte två ortogonala storheter i perceptionens värld.
Just ordet "hög", är i ljudvärlden inte entydig. Man talar ju om både höga frekvenser och höga ljudtyck.
Nej, men tonhöjd är väl entydigt?
Svante skrev:Jag hade lika gärna kunnat skriva frekvens och intensitet. Jag har otaliga gånger under demonstrationer förstått att lyssnarna faktiskt inte har reflekterat över att frekvens och intensitet faktiskt är olika saker, perceptuellt.
Svante skrev:IngOehman skrev:Ordet kommer ju bara av att man gör en mental projektion till en stapel - en (nästan valfri) storhet i vertikaldimensionen helt enkelt.
Därför bör "högre" och "lägre" i många fall undvikas, i synnerhet för ljudtryck, om man inte inkluderar informationen att det är just ljudtryck det gäller vill säga. Bara "högra" och "lägre" utan bestämmning är dåliga uttryck. Det är bättre att säga "spela starkare" när man menar det. Det är ju (hyggligt) entydigt vad som menas om man säger åt en sångare eller en violinist att de är lite för låga. Hade man menat för svaga hade man sagt det.
Instämmer. Men tonhöjd går bra.
Svante skrev:IngOehman skrev:Möjligen kan man säga "du måste tala högre" i ickemusikaliska sammanhang.
Gränsfall. Det är inget fel på "starkare".
Svante skrev:iö skrev:Svante skrev:När jag ritar tonkurvor för bas- och diskanthögtalare i samma diagram brukar jag fö använda blått till diskanten och rött till basen. Men jag är väl insnöad på mitt tänkesätt, kanske.
Skulle tro det ja.![]()
Du tillhör väl de där mäster-mät-tokarna som kallar tavlor målade i blåa nyanser för "målade i varma färger", och sådana som går i rött är fö'stås kalla - eftersom termisk strålning nom det synliga området fungerar på det viset (högre antal kelvingrader renderar blåare spektrum, lägre ger rödare).![]()
Det finns flera sorters fysikalisk logik!
Solen (gulröd betraktad från jorden) har en yta som är varmare än himlen (blå).
Den första är flera tusen grader varm medan den senare (enligt mina mätningar en klar, varm sommardag) inte sällan ligger under -20 grader C strålningsmässigt!
Vad som associeras såsom varmt och kallt är inte alltid närsynta granskningar av mätgrafer, Svante!![]()
Oftare är det fysikaliska upplevelser av den verklighet man har kring sig som kommit att styra hur vi använder språket för att beskriva vilken färg som är varm respektive kall.![]()
Javisst. Analogier ska inte användas om de är riktigt bra. Att associera varmt/kallt ljud till spektrala innehållet på ljus blir ju tokigt. Upplevelsen av en varm/kall färg stämmer ju inte med kelvingraderna på en upphettad pryl som strålar ut ljus. Däremot stömmer det med vår upplevelse av temperatur hos olika färgade objekt. Blåa saker är kalla (snö/is ritas ofta i blåton, eld i röd). Det är mao dumt att göra en analogi till kelvingraderna men bättre till upplevelsen. Jag ser inte riktigt kopplingen till ljus/mörk här, men visst.
Svante skrev:Innan inläggen växer sig ännu längre vill jag bara klargöra att det som startade hela debatten från min sida är att det egentligen är dumt att använda ett så nära optiskt knutet ord som "färg" för att beskriva skillnader på ljud som inte har ett dugg med spektralt innehåll att göra.
Svante skrev:Om jag höjer volymen, blir ljudet färgat då?
Svante skrev:Om jag använder en kompressor?
Svante skrev:Om jag lägger till dist?
Svante skrev:Analogier är farliga.

IngOehman skrev:Svante skrev:Nja, är det så? Det är känslig mark det här, för det blir lätt att man predikar det rätta sättet att lyssna. Men om man har ett återgivningsmål, vilket jag tycker är det mest spännande, så är man mycket hjälpt av lite skolning, någon som hjälper en att fokusera på saker som avviker från eller låter väldigt likt ett verkligt instrument.
Jag tycker (nota bene, jag) att har man (jag) lärt sig hur ljuden låter i verkligheten, så föredrar man (jag) den typen av klang på så gott som alla inspelningar. Det är förvånansvärt svårt efter en sån utbildning att falla för billiga trick som tex en kraftigt påskruvad bas.
Jag gör det också, men mest av nyfikenhet. Jag låter mig inte duperas av "återgiva rätt = god moral"-dogmen.![]()
IngOehman skrev:Ok, men menar du att dessa (oskyldigt) förvirrade stackare återfinns i några större antal här på faktiskt?
IngOehman skrev:
Själv har jag fått uppfattningen att de som inte har någon uppfattning om hur någonting låter i regel har ännu mindre uppfattning om hur mätningar ser ut, och bör se ut.![]()
IngOehman skrev:Svante skrev:IngOehman skrev:Alla dessa beskrivningar är ju bara en parodi på myten om mätnissar - som sprids från "andra sidan". Inte ens en parodi på verkligheten alltså, utan en ren uppdiktning.
En välbalanserad person som du (eller är du mäster lyss-duperad?) borde väl se att den där tjejen som du beskriver är en mytologisk figur - och att sådana inte existerar vet du väl.
Vem tusan är intresserad av att mäta något utan orsak?
Jag tror att alla fyra fälten existerar i min tabell (se tidigare inlägg). Historien innehöll tre av dem, de som var både lyssnings- och mätokunniga var inte med.
Ok, då frågar jag rakt ut:
Menar du att det finns några mästar mät-lärjungar här på faktiskt?
Alltså någon enda en som inte spelar musik, och inte är primärt intresserad av det man kommer att få uppleva när man spelar musik, med hjälp av sin hifi-anläggning?
IngOehman skrev:Svante skrev:IngOehman skrev:Svante skrev:Själv gillar jag inte ordet i den betydelsen eftersom det är en så uppenbar analogi med optiken.
Du håller inte med om det jag skrev alltså, om just detta?
Jag kan inte se att det finns något stöd överhuvudtaget för att just tonkurva skulle vara "färg" när det är uppenbart att INGEN beskriver specifika tonkurvor som specifika färger.
Jaså? Vitt brus? Rosa brus?
Bland gemene man var det ju.![]()
För övrigt tror jag du försöker förvirra mig, men jag förvirrar dig gärna tillbaka till neutral mark isåfall.![]()
![]()
Prova detta på dig själv (och försök nu att svara superärligt!)
Frågan är; skulle du om ett vitt brus, när det behövdes ett rosa, säga:
-Bruset är för ljust! Det måste vara mörkare, typ ett rosa brus.
eller:
-Bruset är för blått! Det måste vara ett rödare, typ ett rosa brus.
Ett ÄRLIGT svar tack.![]()
IngOehman skrev:Svante skrev:Jag hade lika gärna kunnat skriva frekvens och intensitet. Jag har otaliga gånger under demonstrationer förstått att lyssnarna faktiskt inte har reflekterat över att frekvens och intensitet faktiskt är olika saker, perceptuellt.
Ja, det går aldrig att reservera sig för att kunskapsnivåer kan vara precis hur låga som helst.![]()
Men tillhör det verkligen frågan? Jag menar, jag kan ju tänkas hålla ett i alla stycken semantiskt rimligt föredrag under en hel timme utan att någon enda en i lyssnarskaran förstår ett ord av vad jag säger - för det visar sig att de bara talar Burmesiska!![]()
IngOehman skrev:Svante skrev:Analogier är farliga.
De är bra! För de gör att man oftast kan hjälpa den som förstår A att också förstå B.
subjektivisten skrev:Mest intressanta är att musik sägs vara som balsam för själen. Hur kan det då komma sig att det är så mkt "bråk" mellan sk "objektivisterna" och "subjektivisterna"?
IngOehman skrev:Men konsekvensen av det hela är i varje fall att mellangrupen beskylls för att vara inskränkta objektivister, utan musiklyssningsintresse, och då blir dom förstås både förvånade och ledsna.
När de då förklarar att de inte alls är som subjektivisterna påstår, så svarar subjektivisterna: Det är ni visst!/så tycker ni visst!![]()
subjektivisten skrev:Nej. Objektivisterna är dom, som enligt mig, väljer att testa sig fram till minsta färgningen av ljudet.
Subjektivisterna är dom som vet om mätningar men väljer det som dom tycker låter bäst oavsett mätningar och F/E lyssning.
Användare som besöker denna kategori: Majestic-12 [Bot] och 24 gäster