Det är knappast svårt att hitta frivilliga lyssnare. Jag har varit frivillig sedan åtskilliga år tillbaka men ingen frågar. Det vill säga jag blev till och med inbjuden en gång men blev dagen för händelsen oinbjuden och ombedd att åka hem. Så att det finns folk som gärna ställer upp räcker liksom inte om LTS ser människors erbjudanden om att hjälpa till ideellt som någonting oönskat.
paa skrev:Jag har lite svårt att förstå skrivningar som detta:
Dämpningen i spärrbandet är normal. Vid 22 kHz är dämpningen drygt 3 dB och först vid 24 kHz nås det som det som verkar avses vara spärrbandet vid knappt -70 dB.
Den dåliga spärrbandsdämpningen mellan 22 och 24 kHz....
Vad är normalt och vad är dåligt, och framför allt vad vore bra?
De flesta har valt en ganska vettig representation av ett samples energiinnehåll, det vill säga man har fyra faktorer som man behöver hitta bästa kompromiss emellan.
En faktor är hur stora tonkurvefel man får för högbara toner/frekvenser.
En faktor är hur mycket smuts (icke ursprungliga ljud) man får i ultraljudsområdet.
En är hur faslinjär återgivningen är (~hur väl vågformer bevaras).
Den tredje faktorn är hur balansen (i en optimal applikation) mellan de tre just nämnda, ser ut. Och den faktorn har ett pris - delay.
Om pulsen (samplet) representeras av en i tiden symmetrisk puls vars energi sträcker sig hela vägen upp tillsamplingsfrekvensen med noll energi över halva samplingsfrekvensen, så blir delayen oändligt lång.
Därför så kompromissar man med de tre övriga faktorerna.
- - -
Ser man till mänsklig hörsel från ett statistiskt perspektiv så kan man konstatera att hörbarhet från tonkurvefel under 22 kHz är hörbarare än måttliga mängder skräp över 22,05 kHz. För de flestas öron så har båda skapligt låg betydelse då väldigt få som är över 10 år hör väsentligt över 20 kHz.
Ett missförstånd som saluförts av/i MoLt och av företrädare för LTS några gånger de senaste åren, är att speglingsprodukter från "filter" som inte har oändlig dämpning från halva samplingsfrekvensen och däröver, skulle hamna i det hörbara området.
Det är ett falskt påstående. Dessa icke-ursprungliga harmoniska komponenter hamnar över halva samplingsfrekvensen, alltså över 22,05 kHz.
Med det sagt kan bristfällig elektronik senare i kedjan göra att höga halter av vikdistorsion uppåt, ger blandning nedåt. De är därför man både vill ha bra elektronik och rimligt med energi över 22,05 kHz.
Hade CD-systemet fått vettigare grunduppbyggnad, t ex 20 bitar och 50 kHz samplingsfrekvens hade problemet inte funnits. Då hade man inte behövt välja mellan rak tonkurva i högbara området, minimering av spegelfrekvenser över halva samplingsfrekvensen, faslinjär överföringsfunktion och minimal fördröjning. Men med bara 44,1 kHz samplingsfrekvens behöver man välja, och de flesta väljer rätt, i betydelsen den minst hörbara kompromissen.
Läser man MoLt de senaste åren så kan man få intrycket att tillverkarna av CD-spelare och DA-omvandlare borde ha valt balans mellan de fyra faktorerna annorlunda. Jag vill påstå att det som stått i MoLt är fel därvidlag. Och det baserar jag på verkliga lyssningstester. De "filter" (pulsformningar) som finns ligger i snitt väldigt nära en optimal balans, givet den delay de valt. Jag utgår därför ifrån att LTS' tekniksektion inte har gjort några sådana lyssningstester, och undrar då även varför man ändå har uppfattningar om att tillverkarna borde ha gjort annorlunda?
Vad bygger den uppfattningen på? Kurvformsestetik?

Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).