Jag känner lite att det, liksom när man skulle ta ställning till förstainlägget i där här tråden, fortfarande är viktigt att inte tappa proportionerna.
Det är lätt att man när man läser vad någon (t ex Rob Watts) skriver som arbetar med en apparat, i detta fall en DAC, får intrycket att förefintliga lösningar är väldigt, väldigt dåliga.
När man studerar faktiska apparater (ADC + DAC) i en blind lyssningssituation, får man inte riktigt samma intryck dock...
Det är i själva verket så att de snarare är väldigt bra, rätt så många av dem. Men tittar man på bland annat förstainlägget i tråden, så är det ju uppenbart att Rob Watts vill öka sin trovärdighet och öka intresset för det han skriver - genom att tala illa om hur sådana här system typiskt beter sig, och samtidigt försöka få läsarna att tro att han har lösningen på dessa "stora problem".
Ju större man får andra att tro att problemen är, desto viktigare får det den egna insatsen att lösa problemen att verka...
Då tycker jag det är dags att säga ifrån. Att påminna om verkligheten, och att det faktiskt inte är så illa ställt som vissa framställer det.
- - -
Med det sagt är jag positiv till ALLA förbättringar som går att göra, oavsett om de primärt ger förändringar som ligger över eller under hörtröskeln. Det är som jag ser det en principfråga att alltid göra saker så bra som möjligt när det inte kostar något nämnvärt extra. Även ohörbara fel är rimliga att bekämpa om det inte finns något vettigt skäl till att felet skall finnas där.
Men det är även viktigt, kanske viktigare än någonsin när man talar om fel som faktiskt är väldigt svåra att höra, rent av omöjliga för de flesta lyssnare, att inte godtyckligt diktera (hitta på) viktighetsgrader, eller rättare sagt allvarlighetsgrader för olika fel.
OM man skall börja jobba med att bekämpa fel vars betydelse är mycket liten, så behöver man, som jag ser det, ägna EXTRA mycket tid åt att ta reda på vad som är viktigare än vad. Mer om det alldeles strax...
- - -
Jag har vidare i mitt liv träffat ett antal personer som hör en bit över 20 kHz. Själv har jag möjligen gjort det som litet barn, men i vuxen ålder har min övre högfrekvens (vid rimliga ljudtryck) legat på dryga 19 kHz. Hör fortfarande trots att pensionen närmar sig över 13 kHz.
Därför tycker jag INTE frågan om CD-system-apparaters övre gränsfrekvens varken är godtyckligt subjektiv eller är helt akademisk. Jag tycker man kan hantera denna fråga med samma akribi som viktigare (i betydelsen hörbarare) och mera lätthanterliga frågor. Och det tycker jag eftersom jag ogillar att se att man i marknadsföringen från de flesta håll talar mera om saker av akademisk betydelse, och gör det med så lite faktiska studier av vad som går att höra och vad det beror på, som grund. Det blir lite som religion - så länge ingen vet hur det är kan man påstå vad för dumheter som helst.
- - -
CD-systemet som sådant medger att man kodar frekvenser upp till 22,05 kHz, om man tillåter en oändlig fördröjning. Jag har träffat människor som hör 22 kHz, och faktiskt till och med en person som hörde 23 kHz.
Och som kommentar till vissa okväden som riktats mot några köpbara DA-omvandlarsystem på marknaden, med låg fördröjning, god utsträckning mot högre frekvenser (närmar sig 22 kHz -3 dB) och (/men) pulsformer som ger energi över halva samplingsfrekvensen, så vill jag hävda att alla åsikter om den saken jag sett uttryckas, är just åsikter/gissningar, för jag känner inte till någon enda person som verkligen studerat fenomenet ordentligt INNAN de bestämmer sig för att ta ställning till hur energin skall fördela sig mellan olika frekvenser hos rekonstruktionspulsen.

Man tycker man kan ha en åsikt ändå.
Jag har undersökt saken, men hjälp av skapligt många lyssnare, och jag är därför beredd att garantera att hörbarheten (med majoriteten av de lyssnare som hör de högsta frekvenserna) från det "skräp" som bildas av den typen av DA-omvandlare som talats illa om bland annat här i tråden, är mindre än hörbarheten av ett "filter" som faller 500 Hz tidigare.
För de flesta spelar det ingen roll alls dock.
Det kanske låter märkligt, och jag förstår verkligen hur det smärtar i ingenjörssjälen (det smärtar i min!) att ta till sig sådan fakta. Men ändå är det så. Och kanske tycker jag att man kan undersöka saken innan man berättar för andra vad som är fel och rätt.
Tänker inte bara på Rob Watts utan även på vad några som skrivit i den här tråden, har skrivit. Det är lätt att skriva något och se det som en sanning - bara för att den stämmer med ens tro eller ens "ingenjörsestetik" - men jag tycker det är fel väg att gå. Om man skall nörda in på estorerika, så tycker jag det skall ske på ett seriöst sätt. Även det esoteriska kan faktiskt studeras på ett seriöst sätt.
Det är svårare, men bara för att något är svårstuderat blir det inte per automatik öppen spelplan för fria tyckanden och tro. Snarare menar jag att det borde odla försiktighet och vördnad för ämnet.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).