n-puh skrev:Jag hyser ingen tvekan om att ungdomarna är de största konsumenterna av musik (särskilt om man ser till hur stor del av sin tid man spenderar att lyssna till musik). Det är inte så lätt att kolla upp marknaden och jag är långt ifrån säker på min sak men en liten fingervisning kan man kanske få genom att se till vilka produktioner som skivbolagen satsar på. Utifrån min tolkning av katalogerna skulle i annat fall ungdomarna vara helt sålda på pop/rockgrupper som hade sin storhetstid på sina föräldrars tid och klassiska verk... Har jag fel?
Ingen torde väl tvivla på att ungdomarna är största konsumenterna av
den allra mest kommersiella listmusiken, den där som marknadsförs hårt så att de små liven inte skall tveka om vad de skall köpa, men varför isolera just den musiken och tillmäta den speciellt intresse?
För skivbolagen är den musikkategorin (hårdlanserad listmusik) förstås speciellt intressant, eftersom den produceras industriellt och har en "trygg marknad" - en i förväg utvald grupp som man kan lita på kommer att köpa det de blir serverade, men varför skall en diskussion om ljudkvalitet relatera till att vissa inte efterlyser den?
För denna diskussion är väl en okritisk grupp köpare rätt ointressanta att ta upp som argument? Bara för att en grupp INTE har några krav finns det ju inget skäl att lägga speciella ansträngningar på att förstöra deras vara. Kom ihåg att mastringsprocessning är en extra åtgärt som kostar pengar, inte en brist på åtgärd som man kan spara pengar på.
En lunchrestaurang vars kunder ställer låga krav kan tänkas köpa billiga råvaror för att spara pengar, men näppeligen att använda goda råvaror och betala extra för att skicka maten på försunkning - med argumentet att matgästerna inte bryr sig om hur det smakar!
En restaurangägare skall naturligtvis strunta i okritiska kunder som nöjer sig med att rätten heter rätt sak, och koncentrera sig på vad de som bryr sig tycker - för att kunna åstadkomma en maximalt välsmakande rätt.
Sammanfattning: Denna diskussion bör föras i de intresserades perspektiv eftersom de ointresserade inte är... intresserade! De kommer att köpa musiken hur bra den än låter.
Och ja n-Puh du har helt rätt: Det är en myt att ungdomarna helt dominerar köpandet, men däremot är marknadsföringen av ny industriproducerad musik inriktad hårt på dessa "lättledda" och därför pålitliga köpare.
Nagrania skrev:I går kväll lyssnade jag på "Svensk Jazzhistoria Vol. 10" som innehåller många radioinspelningar och privata inspelningar. Jag gjorde en liten kompression på 1-2dB och det gjorde ett litet underverk.
När jag lyssnar och jämför så måste det ske med samma nivå vid A/B testet.
*Varför det? Fungerar inte din volymkontroll?
Mitt förslag är det motsatta - spela den oskadade fulldynamiska versionen klart starkare (så mycket starkare som man
vill spela den, tack vare den bättre kvaliteten). Först då kan du i sanning avgöra om kompressionen är välgörande. I annat fall kan du bara bedöma att den ökar den upplevda nivån, vilket vi ju redan visste.
Vh, iö
- - - - -
PS. För protokollets skull vill jag bara påminna om att jag
inte motsätter mig att komressorer (eller andra effektprylar) används vid musikproduktion. Musikskapare måste förstås ha full kreativ frihet!
Det som är problemet är när olinjära apparater (som kompressorer) används EFTER mixen, således att olika ljud skär in i varandra och man försunkar musiken med en massa intermodulation.
Att halvdana musiker (sångare såväl som intrumentalister) med mindre än fullgod dynamikkontroll kan behöva få hjälp av en kompressor för att inte spreta för mycket, är inte alls samma sak som att det är bra att komprimera eller topplimitera (en topplimiter är också en sorts kompressor, inte att förväxla med mjukklippning) ett färdigmixat programmaterial!
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).