matssvensson skrev:Bill50x skrev:Jo, men VAD är det som skiljer sig åt mellan att akustikreglera ett rum för tal resp ett akustiskt instrument? Vår hjärna är ganska duktig på att separera ljud från påverkan av olika miljöer (jag känner igen din röst både i badrummet och utomhus). Handlar det inte i viss mån om att förstärka karakteristiska drag i det man vill återge så det blir tydligare på bekostnad av andra variabler? Kanske är det så att val av rum/miljö redan det är en kompromiss?
/ B
Som jag förstår det är hörbarhet av tal ett begränsat specialfall av akustikreglering (mindre bandbredd samt med speciellt fokus på just de områden som gör talet fattningsbart), jämfört med återgivning av akustisk musik. Som dessutom går ut på att göra talet maximalt uppfattningsbart på största möjliga yta i rummet, inte att det ska låta naturligt återgivet i den givna akustiska miljön - det vill säga att i viss mån försöka förstärka karakteristiska drag i talet så att det blir tydligare på bekostnad av andra variabler.
För musikåtergivning ser jag akustikregleringen kanske mer borde försöka fokusera på att göra återgivningen naturlig och så illusoriskt likt inspelningstillfället som avkodningssystemet, anläggningen och uppspelningsrummet tillåter.
mvh, mats
Du är på rätt väg att dekonstruera problemet - det är nödvändigt att skilja mellan i varje fall tre sorters rum:
1. Rum optimerade för talhörbarhet. Alltså rum där (oftast) en person talar och de som sitter i rummet och lyssnar skall uppfatta det sagda så bra som möjligt.
2. Rum optimerade för att göra musiker njutningsfulla att lyssna på*, men också optimala för musikerna att spela i. Det sistnämnda är en lika viktig faktor, kanske till och med viktigare. "Nästan lika viktig" verkar vissa akustiker resonera, eller till och med "inte så viktigt". De har fel.
3. Rum för återgivning (av både tal och musik). Någon väsentlig skillnad finns inte eftersom det som är optimalt för tal respektive musik i rumsväg redan ligger på inspelningen om inspelningsteknikerna har gjorts sina jobb väl.
Det som gäller för sistnämnda rummet är inte att det bör mångfaldiga ljud med hjälp av tidiga reflexer eller berika klangen med hjälp av sena reflexer (läs efterklang), utan att dess huvuduppgift är att det skall låta bli att påverka det redan inspelade!
Med det sagt finns det en hel hop påverkanseffekter som är svårundvikliga, och om något så är det dessa saker som rum för ljudåtergivning behöver adressera om återgivningen skall bli bra. Därför ÄR både hårda reflexer och diffusserade reflexer något som behöver finnas i rum för återgivning, men inte för att vi behöver höra dem utan för att de kan läka igen andra provlem både i rummet och hos stereosystemet.
Det betyder att det rummet behöver göras med hänsyn till, är hur vår hörsel fungerar och hur det samverkar med hur stereosystemet påverkar ljudhändelsen! Därmed inte sagt att ens en fullständig kunskap om allt sådant pekar ut entydiga lösningar.
Det finns mycket som gör att så inte blir fallet.
En faktor är att vissa "fel" (JM och andra med liknande vrångbild av rummets roll runt en musikanläggning skulle kanske kalla den för rätt?) som lyssningsrummet gör kan vara tilltalade, andra är hörbara och harmlösa. Hur man utnyttjar dessa två kategorier för att undertrycka saker som är mera harmfulla är en stor del av hemligheten med att skapa ett bra rum för ljudåtergivning.
En annan faktor är förstås att "stereosystemet" inte är något entydigt. Det kan betyda återgivning med två kanaler, eller med 5, eller med 7, eller med 13... och därtill kanske disparata baskanaler.
Beroende på vad för sorts stereosystem man pratar om så kan lösningarna argumenteras skall väljas lite olika.
- - -
Men det är överkurs om vi inte kommit längre i diskusssionen än att vissa (talar självklart inte om dig Mats) tror att ett klassrum/en föreläsningssal per automatik blir det optimala att ställa in stereon i.
Sådan okunskap/oförnuftigt tänkande behöver liksom hanteras innan det är meningsfullt att gå djupare in på vad som gör ett rum lämpligt för återgivning av inspelade ljud.
Vh, iö
- - - - -
*Det är förstås en enorm förenkling att säga att det finns tre sorters rum, om det får någon att tänka något annat än tre kategorier. Det är alltså inte alls sant att det finns tre recept för rum. Det finns ofantligt många, sett ur en akustiskers synvinkel. Och det är framförallt när man pratar om kategori två - rum för musiker att spela i och lyssnare att lyssna i - som det är viktigt att klargöra att det finnas (av goda skäl) ofantligt många olika recept. Skälet för förstås att det finns ofantligt många olika sorters musik och musikinstrument.
Ett bra live-musikrum kan vara allting från en skog/en gata/ett utomhustorg till en gigantisk katedral eller en stengrotta.
Det "bra rummet" identifieras ju genom att vara avsett och/eller genom att leverera(/komplettera) med något njutbart.
Skotska säckpipor och glasfibertrummor skulle jag inte vilja höra i ett vardagsrum, inte heller ett jazzband i en stenkyrka. En orgel vid strandkanten kan även de ge ett resultat långt ifrån vad som är önskat.
Har hört alla de nämnda och... får man kanske säga "fel men intressant"?
Fast fel är ju kanske fel ord. Musik är levande konst och om någon konstnär vill skapa något nytt och udda så är det bara fel om det inte var avsett. Däremot kan man ju tänka sig att det är fel på riktigt om en icke-konstnär, det vi kan säga en administratör, flyttar en stråkkvart från en passande sal till en opassande (säg ett klassrum) på grund av oförstånd/oförmåga att förstå varför det inte är en bra lösning. Man kan t ex tänka sig att administratören läst att klassrum är akustiskt optimala, utan att förstås att optimum inte är något entydigt (och utan att förstås att klassrum dessutom sällan är vad de borde vara!). Det beror på och det beror på mycket.
Varje tilllägg blir en karaktär som alla ljud som återges drabbas av. Det uppstår sameness. Lägger man till säg tre reflexer så försvinner förmågan att skapa ett ljud i lyssningsrummet som bara repeteras två gånger, en gång, eller noll gånger (en ensam transient).
