IngOehman skrev:PerStromgren skrev:While we are at it... Det beror väl på var orkestern lägger sitt ettstrukna a?
Ett strukna A är per definition 440 Hz (ISO-16).
Att orkestrar (framförallt under 1900-talet) hade en tendens att glida uppåt i stämningen betyder inte att normaltonen A ändrar frekvens, bara att man stämt högre.
Tar man sig längre bakåt i tiden är det knepigare att definiera A, eftersom en exakt definition saknades (före 1939). Vad man vet är att det var vanligt att man stämde lägre än 440 Hz, ibland rejält under. Det man kallar barockstämning brukar betyda att man stämmer till cirka 415 Hz, men det har gjorts troligt att man i förekommande fall har stämt till och med under 400 Hz.
Vh, iö
Hej Ingvar!
Du har helt rätt i detta att vanligtvis var tonhöjden lägre under Barocken. Men det fanns också högre tonhöjder, så det blir svårt att generellt säga att tonhöjden var lägre. Den varierade ganska kraftigt från plats till plats. Bevis för detta är att Bach flyttade instrumenten i tonhöjd (transponerade) för att kunna använda den orgel som fanns på plats i olika kyrkor - som hade en fast stämning - till övriga musiker enligt följande:
Källan är Karl Geiringer: Bach 1966 sv. övers 1969. Karl Geringer är en kompetent musikforskare och det han säger nedan stämmer överens med en nyare artikeln "Pitch" i Oxford Music Online:
”Den orgel Bach använde i Weimar tycks ha varit stämd i så kallad körton, en liten ters högre än de andra instrumentens djupa kammarton. För att bemästra denna svårighet tillämpade Bach följande ganska komplicerade mönster. Han skrev vanligen i samma tonart för orgel, sångare och stråkar och räknade med att stråkmusikerna skulle stämma sina instrument en ters högre, efter orgeln. För träblåsarna föll det sig emellertid inte så lätt att ändra tonhöjd, och deras partier skrevs därför i den tonart, vari de skulle spelas, nämligen en ters högre än stråkarnas. Varje manuskript med sådan notering hör uppenbart till Bachs Weimarperiod.
I Leipzig begagnade Bach en enklare metod. Orglarna i S:t Thomas och S:t Nikolaus var stämda i körton, en helton högre än den gängse kammarton som användes av de andra instrumenten. Här transponerade Bach den figurerade basstämman för orgeln en helton lägre, medan övriga instrument skrevs i den tonart vari de skulle spelas. Den transponerade orgelstämman, i kombination med icke transponerade stämmor för alla de andra musikerna, är alltså karakteristisk för den musik som skrivits i Leipzig.
När Bach bearbetade Weimarkantater för konserter i Leipzig moderniserade han alltid notationen. Dessutom vinnlade han sig om att approximativt uppnå samma absoluta stämning som i Weimar. Då kammartonen i Leipzig var minst en halv ton högre än den i Weimar, måste han transponera nedåt. Kantaten nr 185 som i Weimar hade klingat i a-moll gick alltså nu i g-moll, och kantaten nr 162 som ursprungligen gått i c-moll utfördes i Leipzig i h-moll. Den absoluta stämningen i de sakrala verken som uppfördes i Leipzig tycks ha varit approximativt a=440, det vill säga liknande den i dag brukliga.”
Geiringer s. 137-138.
Bach verkade som organist i Weimar 1708-1717, som hovkapellmästare i Köthen 1717-1723 och som kantor i Leipzig 1723-1750.
Kommentar: Detta är naturligtvis en delvis tekniskt text om tillvägagångssättet Bach hade, men det som jag finner speciellt intressant är att Bach haft orglar som var stämda i 440 Hz. Alltså samma tonhöjd som är standard idag, även om de flesta professionella musiker stämmer ännu högre. Men det är en annan historia ...
Mvh/Torrowitz