Hursomhelst: För att en förstärkare skall kunna arbeta linjärt så fordras det att man tar hänsin till SUMMAN av de båda halvornas egenskaper, vilket i sin tur betyder att man bör mappa startolinjäriteterna (vid små strömmar) på varandra och välja den tomgångsström som ger högst summa-linjäritet. Men problemet (om vi talar transistorer i synnerhet, och i ännu synnerligare het MOS) är att det bara blir ett frekvensoberoende fenomen om tomgångsströmmen i drivsteget är oändligt stor!

Det betyder i praktiken att man brukar behöva något större tomgångsström än man först beräknade, om diskantomårdet skall kunna att hanteras slaggfritt.
Fast låt oss skippa teknikaliteterna, och gå direkt på slutsatsen: En förstärkare som arbetar i klass AB (=utan glapp) kan lätt övergå i att arbeta i klass B vid högre frekvenser - om inte vederbörlig hänsyn ägnats konstruktionen!
Däremot håller jag med Morello om att det inte är en ackurat beskrivning att säga att en Klass AB-förstärkare övergår till att arbeta i Klass B när man passerar Klass A-punkten. Något glapp uppstår aldrig - förstärkaren har hela tiden grepp om lasten. Det är bara det att den arbetar i SE (!) ibland.

En annan intressant sak är att en PP-MOS-förstärkare som arbetar i Klass A faktiskt bara har hälften så stor tongångsström som man skulle ha kunnat tro - eftersom trissornas överföringsfunkion är kvadratisk! Skall förstärkaren kunna avge en peak-ström om 10 ampere behöver den bara behöver en tomgångsström om 2,5 ampere.

Det finns många intressanta saker som man skulla kunna nämna, men då blir ju inlägget ruggigt långt, så jag tror att jag nöjer mig med att säga att man kan dimensionera (därmed inte sagt att alla gör det) en inom hela audioområdet (med goda marginaler) helt "glappfri" Klass AB-konstruktion


Kan även lägga till att en Klass A-förstärkare (PP eller SE) me liten eller ingen återkoppling även kan han fullt hörbar distorsion, men den är alltid "glappfri" och därför är den distorsion som skapas för det mesta snabbare fallande (med frekvens) än musikens egna övertoner. Det gör att man tål betydligt större halter av den utan att tycka att det låter "orent".
Färgat må det vara, men det är för det mesta en för örat subjektivt väldigt "ren färgning".

Vh, iö
- - - - -
PS. Ja, jag tror jag skall leta upp de där gamla skisserna.
PPS. Ino piLine var inte en baffelhögtalare, utan faktiskt en basreflexhögtalare! Dock ser de rätt panelhögtalarlika ut - breda och platta. De vägde 280 kg per styck och spelade så att rutorna skakade med den lilla Perka förstärkaren som var på plats den gången (som dock var större än 2,5 W). Storleken gör dock att jag inte siktar på något dyligt monster om det blir en SET-högtalare. Det går faktiskt att göra prima lösningar i väsentligt mindre format också. I själva verket behövs helt annan dimensionering om det skall bli så bra som det bara är möjligt för en SET...