Egentligen grundar sig allt i att man via erfarenhet har bildat sig en uppfattning om vad som är hörbart. Man mäter och lyssnar om och om igen tills man börjar att se någon sorts mönster.
Avvikelser som kanske kan tyckas vara hörbara är det inte och tvärtom. Ett exempel är fasgång som får impulssvar och fyrkantvågor att se helknasiga ut, men som ändå inte är hörbart. Å andra sidan kan t.ex. pyttesmå skillnader i frekvensgång ge förvånansvärt stora effekter perceptuellt. Man kan också, som undertecknad, roa sig med att tillföra distorsion till ljudfiler via olinjär filtrering för att bilda sig en uppfattning om vad som händer eller ställa upp flera högtalare för att simulera effekten av rumsreflektioner. Eller så blindtestar man datareducerade fonogram i 320 kb/s och noterar vad som är hörbart (skillnader finns, men är långt ifrån så stora som normalaudiofilen har för sig). Det finns massor av kul att hålla på med för den som är intresserad.
Om man sedan litar på vetenskapen så kan man även bespara sig en hel del besvär och dra nytta av diverse undersökningar som visar var gränsen för hörbarhet faktiskt går. Sedan kan man i kommersiellt syfte dra det hela ett varv till för att kunna förutsäga vad normalkonsumenten kommer att tycka om ljudet för en kommande produkt. Det finns nämligen en hel del allmängiltiga slutsatser att dra här. En ganska tydlig majoritet av någorlunda tränade lyssnare, alltså ungefär motsvarande typiska audiofiler, tycker påfallande lika om det mesta och för de konsumenter som väljer utrustning efter andra premisser än ljudkvalitet så spelar denna i alla fall ingen roll. Det intressanta är dock att dessa ändå vill veta att deras prylar räknas som välljudande, ingen vill ju bli sittande med något som räknas som skräp.
