Antingen ger det slutgiltiga brusgolvet i inspelningen begränsningen för signalbrusförhållandet vid lyssnaren eller så handlar det om bakgrundsnivån i rummet om man förutsätter att avspelningselektroniken är av god klass.
Som jag har varit inne på många gånger tidigare är det i praktiken bara
möjligen extremdynamiska specialinspelningar med impulsartade ljudeffekter (t.ex. Telarcs Ein Straussfest) som kräver mer än 16 bitars upplösning och då enbart när man drar på med extrema maxljudtrycksnivåer. Man skulle förstås kunna argumentera för att vissa slagverksinspelningar eller blåsorkesterinspelningar kan ställa samma krav, men här är det nog vanligare med höga mer långvariga ljudtrycksnivåer, vilket medför att stapediusmuskeln aktiveras och därmed begränsar hörselns dynamikområde ordentligt, liksom att allmän utmattning för neurala processer i innerörat efter ett tag leder till detsamma.
De ca 99,999 % av övriga inspelningar som faktisktianer lyssnar på klarar sig utmärkt med mellan ca 10
och 16 bitar. I digitalteknikens barndom klarade man bara 12-14 bitar på inspelningssidan och då kunde känsliga lyssnare som I-or i vissa fall uppfatta kvantiseringsbruset. När man slutligen nådde upp till 16 bitars faktisk upplösning försvann dock denna begränsning fullständigt i allt utom undantagsfall enligt ovan.
För sinussignaler ligger S/N från 16 bitar vid ca 100 dBA. Med extrema maxnivåer om 120 dBrms landar då kvantiseringsbruset vid 20 dBA. Detta ska, även om den spektrala fördelningen inte är identisk, jämföras med bakgrundsnivån i ett tyst lyssningsrum om ca 25 dBA (eller även i vissa fall med en tyst konsertlokal för inspelningen, vilken har bakgrundsnivåer om ca 30-35 dBA), vilket bör göra de flesta audiofiler mycket tveksamma till huruvida vi behöver ett större bitdjup än 16 bitar. (Vi har här för att inte krångla till det alltför mycket utelämnat analogt brus, i praktiken numer huvudsakligen från mikrofoner, men detta leder förstås bara till ytterligare mindre relativa problem härrörande från kvantiseringsbruset.)
Hela frågan om 44/16 utgör en tillräckligt bra överföringsstandard är mycket olycklig eftersom den tar fokus från blåvalen i rummet, d.v.s. de oerhört usla fonogram som har dominerat kraftigt de senaste ca 25 åren. De högkvalitativa fonogram i 44/16 som trots allt existerar visar med all önskvärd tydlighet att frånvaro av välljud inte alls kan sökas i upplösningsbrister i överföringsstandarden, utan i ren inkompetens på produktionssidan.
(Noteras bör även att man på inspelningssidan av praktiska skäl behöver diverse marginaler och därför för högdynamiska inspelningar bör utnyttja minst 18 bitars upplösning. Detta har dock ingenting med kraven på konsumentstandarden att göra.)
