Jag har nyligen införskaffat mig en vinylspelare och ett gäng skivor med mina favoritartister, och det som förbryllar mig rätt ordentligt är att jag finner vinylerna låtandes bättre än de digitala filerna, och detta gäller för de album jag vet härstammar från samma grundmaster och att den digitala utgåvan är dynamiskt intakt utan spår av någon form av volym-maximering.
Ljudet från vinylskivorna låter mer fylliga med mer naturligt ljudande "kropp", vilket medför att instrumenten låter mer levande. Så med lite mer blomstrande beskrivning: Något mer ”musikaliskt” och ”äkta”, och något slags ”skimmer/lyster” som får musiken att klinga lite mer likt ljudet direkt från ett riktigt akustiskt instrument. Ha Ha! Förlåt, men jag tror att åtminstone några av er förstår vad jag försöker beskriva.
Jag ska naturligtvis gå till botten med det här, för det var absolut inte detta jag hade förväntat mig. Anledningen till köpet av vinylspelaren var främst för att komma åt de vinylutgåvor med bibehållen dynamik, i jämförelse med vissa digitala versioner som är totalt söndermastrade. Jag har rippat några album som jag ska analysera och jämföra mer grundligt med den digitala versionen. Det är endast ljudkällan som skiljer sig åt, i övrigt är det samma uppspelningskedja i form av en Linn Akurate DSM som antingen spelar de digitala filerna eller det inbyggda phonosteget för vinyluppspelningen, och samma rumskorrigering som finns i Akurate DSM. Förstärkaren är densamma.
Frågan är väl om det endast handlar om avvikelser i frekvensgång, eller kanske att den förutsatt ökade grad av distorsion är orsaken, eller kanske en kombination av dessa som framhäver denna ”musikalitet”? Eller kanske är det något ”magiskt” som sker när en nål läser av spåren i en plastbit?
Det låter iallafall riktgt bra!
- IMG_3173.jpeg (1.96 MiB) Visad 271 gånger
