Det var ju liksom själva grejen med X-jobbet - att diskutera fram modellen på nytt (för att se om den blir likadan, vilket väl var rätt självklart att den skulle bli, eftersom jag... la mig i så mycket


Jag måste säga att jag är lika stolt över deras arbete, som jag är glad över att få alla mina påståenden (som jag häft ur mig under snart 30 år) bekräftade snarare än falsifierade. Jag var väl inte direkt orolig, men man vet ju aldrig...

Vd avser simuleringsprogram baserat på X-jobbet, så kan jag säga att det de gjorde var i själva verket om jag minns rätt att utgå ifrån ett vanligt elektroniksimuleringsprogram, och sen helt enkelt infoga min modell, som ju har fördelen att beskriva allting som om energin aldrig bytte skepnad från den elektriska. Huruvida ett simuleringsprogram baserat på den modellen skulle vara användbar för just mig vet jag inte.
Tycker nog att själva modellen är viktigare som bild är som utgångspunkt för simuleringar. Man kan ju titta på den och så att säga "köra simulering i huvudet". Det som är viktigt mest, tycker jag, är ju att skaffa sig den komplexa bild som behövs, och sen lär sig att bolla med den i huvudet. Det är enda sättet att kunna göra ändringar utan att förbise konsekvenser, tror jag i varje fall. Det enda sättet jag kan tänka mig kan fungera.
Jag tror för övrigt att deras X-jobbspresentation är prima för att möjliggöra för andra att sätta sig in i högtalarelementets beteende. De har verkligen lyckats med att pedagogiskt få allting att bli "precis så enkelt som det är" - och det är skickligt av dem vill jag lova. Min presentation av modellen för dem, den har varit i form av massor av snabba skisser, separerade fragment, på rutpapper, huller om buller kompletterade med formler som beskriver alla samband.
Förvisso har de ringt några gånger under arbetets gång (undrar hur många timmar sammanlagt

Min personliga uppfattning är att de borde ha vunnit det Wimanska priset, men jag är kanske lite jävig...

Vh, iö