Vad tycks om gamla stereoinspelningar?

[Kraniet]

Alltså de där stereoinspelningarna som florerade på 70-talet. återfinns hos tex jefferson airplane och simon and garfunkel för att nämna två.
dvs där instrument är lagda i höger elelr vänster och röst är i mitten eller ibland i nån av kanalerna.

jag gillar det rätt så starkt faktiskt. speciellt i hörlurar fungerar det rätt bra.

[mapem]

Panorerad mono alltså?

[PerStromgren]

Panorerad mono alltså?

Just det!

Jag tycker också att det är kul, förmodligen därför att det var en nyhet när jag var i yngre tonåren. Det var inte stereo om man inte fick olika instrument ur höger och vänster kanal! Jag gillade speciellt låtintron där mna kunde höra en ensam elbas i ena kanalen, det var rätt vanligt.

Hollies tidiga skivor var ett tjusigt exempel, tidiga Beatles likaså. Simon and Garfunkels LP Bookends kommer jag också mycket väl ihåg. Detta var dock snarare 60- än 70-tal.

[Almen]

Jag tänker nog också mer 60-tal.

Hade rätt kul med en del Beatles-inspelningar, där man fick med bara stämsången om man drog ned ena kanalen. Vill minnas till exempel Michelle.

[xeizo]

Sgt. Pepper är inspelad på en 4-kanals bandspelare. Jämför med en Portastudio så inser man att resultatet är fruktansvärt avancerat efter resurserna. Dom äldre skivorna var inte ens 4-kanal ...

[Magnuz]

jag gillar det rätt så starkt faktiskt. speciellt i hörlurar fungerar det rätt bra.

Oj, kan man tycka så. Jag tycker det är otroligt störande, särskilt i hörlurar. Det är nästan så det känns obehagligt.

[xeizo]

Jo, panorerar man helt blir det ju "vakum" i det andra örat. Som tur är så är det inte vanligt med sådana extrempanoreringar.

[E]

Jo, panorerar man helt blir det ju "vakum" i det andra örat.

Om man lyssnar utan X-feed/korskoppling, ja.

Mvh E*

[PekkaJohansson]

Eftersom trådskaparen nämner Beatles och Hollies ska jag nöja mig med att konstatera att engelska EMI:s produktioner förlorar i ljudkvalitet från och med 1964. Det beror både på att tekniken inte hann med den konstnärliga kreativiteten och på just de tokiga panoreringarna. Att Beatles två första över huvud taget gavs ut i stereo var en miss i protokollet eftersom de avsågs att ges ut i mono enbart - George Martin jobbade med två spår för att kunna balansera sång och soloinstrument mot kompet i den färdiga monomixen. "A good, hard mono sound" var målet enligt Martin.

60-talspop ska alltså, av både kvalitets- och konstnärliga skäl, generellt höras i mono - gärna ända fram till 1966 och 1967! Här har köparen av återutgivningar på cd ett problem, eftersom han eller hon ofta får välja mellan mindre processade stereoutgåvor från 80-talet eller de mer processade monoutgåvor som började komma först senare. De tidiga monoutgåvor som ändå finns på cd (t ex några Cliff Richard-spår, Beatles singel- och EP-boxar, vissa spår med de artister som gavs ut i Best of The EMI Years-serien från 1990-91 samt ett antal budgetsamlingar och -boxar) är rena guldgruvorna eftersom de ger det bästa av två världar. Några EMI-utgåvor från sent 90-tal bjuder föredömligt nog på både mono- och stereomixarna av samma album, men i samma veva börjar dessvärre också brustvätt användas.

Detta om engelska EMI, alltså. Amerikanska systerbolaget Capitol höll generellt en högre kvalitetsnivå, men det är en annan historia så här kl 02.53 på tisdagsmorgonen...

Med vänlig hälsning

Pekka, som i kväll nätfyndat både Peter & Gordon och Freddie & The Dreamers på just Best of The EMI Years

[mapem]

Håller med dig Pekka. Jag har Seargent Pepper i mono. Suveränt tight ljud. Panorerad mono låter ofta larvigt effektsökeri men kan ibland vara en del av det konstnärliga uttrycket i viss typ av musik. Äkta stereo handlar om rumsuppfattning och är väldigt trevligt vid liveupptagningar. Ibland lyckas man också rätt bra med fuskstereo i studioproduktioner ska erkännas.

[PekkaJohansson]

Jo, monoutgåvan av Sgt Pepper är fantastiskt bra - den måste jag plocka fram någon dag! Annars är väl Pepper det första albumet där man delvis övergett ping-pong-stereon till förmån för en mer modern, om än panorerad, stereobild. "A day in the life" är ett exempel på den mer konstnärliga använding av panorering som mapem är inne på. Det är för övrigt ganska roligt att även det vita albumet från 1968 kom i både mono och stereo. Singlarna är i mono ända fram till 1969, vilket är som sig bör.

Ljudet på popproduktionerna är intressant också i ljuset av att underhållningsmusik från samma tid, dvs vokalister framför stor orkester, gavs en mer realistisk stereobild. Alma Cogan är ett exempel på EMI. Även här var förstås Capitol i särklass med till exempel sina Frank Sinatra- och Dean Martin-produktioner.

Med vänlig hälsning

Pekka

[Almen]

Jag gillar stereon på Sgt. Bara inledningen är grym, med bandet i ena ändan av scenen och brassbandet i andra! En utgåva med Sgt i surround skulle i alla fall jag se fram emot.

Även till exempel trummorna på Abbey Road är ju effektfulla.

Däremot skulle jag gärna lyssna på monoutgåvor av de tidigare.

[krellmaster]

Jo gamla pop/rock-inspelningar från 60-talet har sina sidor men kan va charmiga åtminståne för oss som va med på den tiden. Avlyssnade i påronens radiogrammofon (stereo) med högtalare på sidorna å som skulle stå på sniskan i ett hörn tyckte jag det lät fantastiskt när jag spelade Sgt Pepper t.ex.

Apropå gamla inspelningar så har jag nästan alla Coltranes Atlanticplattor från sådär 59-62 å dom låter utmärkt trots lite "hål i mitten" effekt. För att inte tala om Ornette Colemans "Change of the century" från 59, den sitter som en smäck......

[JTarnstrom]

Det som ändå gör inspelningar från pre-75 (c:a) njutbara är ju att ljudteknikerna förstod att använda mikrofonerna. Det är ju en konst som verkade gå förlorad när multikanalsstudiorna dök upp. När de började närmicka trummor med x antal mickar, bara för att det gick, då började det låta sämre.

Tärnström

[krellmaster]

Så är det, uppmickade trummor är ett djävulens påfund låter trist å onaturligt.