Piotr skrev:Ofta hamnar man i diskussioner med hifidioter om att disten inte är så viktig ovan 5k eller så.. man pekar då på att distortionen hamnar ovan det hörbara spektrat. Givetvis har man då helt hoppat över det faktum att IM och allehande skillnadstoner hamnar nedåt i frekvens. Tror tex. detta är huvudorsaken till att diamantdiskanterna låter så bra. INte för att de går så högt upp istratosfären, utan för den ultralåga disten i toppoktaverna ger renare ljud i 1-10k området. Ungefär som med bredbandiga förstärkare.
Jajust. Man ska inte stirra sig blind på var distkomponenterna hamnar, eftersom distmätningar är en
indikator på olinjäritet. Och den indikatorn behöver inte ha samma bandbreddsbegränsningar som örat eftersom man har valt ut just övertoner som indikator. THD är alltså en dålig metod att mäta olinjäritet vid höga frekvenser, men det betyder inte att olinjäritet vid höga frekvenser är oviktigt.
Nu är jag inte så påläst om diskantdomer, men jag tror du har en poäng i det att de har sina uppbrytningar ovanför det hörbara området. Uppbrytningar brukar hänga ihop med olinjäritet, och därför blir olinjäriteten mindre vid höga (hörbara) frekvenser. Mäter man olinjäriteten med IM i stället för THD borde det avspegla olinjäriteten bättre, liksom för alla system med en markant bandbegränsning uppåt i frekvens. Precis som i debatten om klass-D-förstärkarna för nåt år sen, när IÖ och Morello mätte på nåt steg utan bandbegränsning.
Så länge har jag längat efter att loudness war skulle vara över. Nu börjar jag tro att vi faktiskt är där. Kruxet är att vi förlorade.