patrikf skrev:IngOehman skrev:...Detta, liksom orsakerna till att det är på det viset, har du fått berättat för dig åtskilliga gånger vid det här laget. Vad är det som gör att du inte fattar?
Det jag tänker på är att det troligen är högre kognitiva processer inblandade i rymdupplevelser. Det är vilken information som bidrar till detta jag undrar om? Är det klangen vid trumhinnan enligt dig?
Nu vet jag inte om du är allvarlig eller om du skojar... Menar du att du inte ser det som ett faktum att ljudet kommer in till hjärnans informationsbehandlingssysten via just trumhinnan?
Vid låga frekvenser finns förvisso även andra signalvägar, men det är nog lite överkurs just nu.
Om du inte insett att våra trumhinnor är de punkter där ~allt ljud (som vi hör) passerar, och att de dessutom är de punkter där det komplexa ljudfältet som fanns i konsterhuset (eller i lyssningrummet) sammanfaller till två endimensionella kanaler igen - ja då är det svårt att föra denna diskussion med dig. Detta är ju
fundamenta!
(=Det första man måste läsa sig för att det skall vara meningsfullt att alls diskutera musikåtergivningens mysterier utan att gå vilsa alltför illa.)
patrikf skrev:Och om all den information kan infångas och medels två mikrofoner i en konsertstal och sedan spelas upp hemma i vardagsrummet..
Nej, all den infomationen KAN inte infångas av två vanliga mikrofoner, eftersom ursprunghändelsen är mottagbar för fler än en lyssnare, och de sitter på olika ställen och använder olika information från utsprungshändelsen.
Tittar man på ursprungshändelsens informationsmängd är det självklart att det är en omöjlighet att fånga den informatonskomplett på två kanaler.
Teoretiskt skulle man kunna spela in ursprungshändelsen med massor av olika konsthuvuden, och tvinga alla att sitta och lyssna på det hela (var och en på den konsthuvudinspelning upptagen från en plats som korrelerar till deras postition i lyssningsrummet) med hörlurar.
Men fortfarande är det bara en bråkdel av den i verkligheten förevarnade informationen som har spelats in, och vill man addera ytterligare en lyssnare så är man ju tvungen att addera ytterligare en tvåkanalsinspelning representativ för just denna postion. Varje plats på konserthuset kännetecknas ju av att vara genomströmmad av OLIKA delar av den kompletta informationsmängd som musikerna alstrar när de spelar.
Ett ytterligare aber är att man inte bara tvingas använda hörlurar av avlyssning, utan man måste dessutom sitta absolut stilla - för den inspelade informationen är ju fix till den position där mikrofonerna stod. Rör man sig så rör sig hela ljudbilden med huvudrörelserna.
Hela detta lur-problem måste man leva med om man är hörlursentusiast (det finns förvisso metoder för att mildra problemet, men det är en annan historia).
En bättre lösning är således att försöka spela in för högtalarlyssning
, men att göra det "intelligent", det vill säga att spela in den information som man har verklig glädje av - och att göra det så att den tvåkanaliga inspelningen bildar en rumslig 3D-matris. Detta är grunden till alla seriösa fåkanalsinspelningar man gör med inriktning på att dokumentera en ljudhändelse. Detta gäller oavsett man man väljer att skapa matrisen med amplitudsskillnadsteknik eller med tidsskillnadsteknik eller med en blandning av dem.
Allt nog och medan: I slutet av dagen sitter man, i bästa fall, men ett fonogram som bär de viktigaste delarna av ljudhändelsen, men forfarande återstår själva tvåkanalsbegränsningens alla systemfel. Vi talar om regnbågseffekten, kamfilterproblematiken I/T-trading olinjäriteterna och förstås det generella klangfel (modulerat över ljudbilden) som bildas av att fantomprojicerade ljud får en annan överföringsfunktion än ett frontalt anländande ljud.
Allt det där har vi ju pratat om många gånger tidigare. Flera av egenskaperna/tillkortakommandena
kan adresseras både från inspelningshåll och i avspelningskedjan, men de flesta av dem hör solklart till bara enkodern, eller bara dekodern.
Vilka som hör vart är i praktiken nästan alltid mycket enkelt att sluta sig till, om man bara projicerar fenomenen på respekive länks uppgift, i kombination med att man kontemplerar kompatibilitetsfrågorna så att man inte riskerar få kak-på-kaka-effekter.
Exempelvis är det självklart att den senare klangkorrektionen hör till avspelningsprocessen, eftersom det finns inspelningar med många kanaler, och det inte är givet hur de skall uppspelas innan man är framme vid avspelningsapparaturen. Korrektioner som görs "i förväg" (destruktiva) vid inspelningstillfället bestjäl fonogrammet på anpassbarheten till olika avspelningskonfiguraioner.
På samma sätt är det givet att exempelvis höjdinformation bara kan tas hänsyn till i inspelningsskedet, eftersom informationen ju annars går förlorad.
Kort sagt - det är praktiskt taget alltid lätt att se om ett hänsynstagande till en stereosystemdefekt är tillhörigt enkodningen eller dekodningen, när man väl insett hur stereosystemet (oavsett antal kanaler) är uppbyggt, och vilka bieffekter och oundvikliga informationsbortfall det är behäftat med.
När man kommit så långt (man måste både acceptera och förstå problemen innan man kan angripa dem på ett optimalt sätt) blir man häpen över hur långt det trots allt går att komma i fråga om att bevara psykoakustisk information från en ljudhändelse.
Detta är en helt subjektiv bedömning, men det är min uppfattning att man, trots att man bara kan lagra en försumbar del av den information som fanns vid ursprungshändelsen (<<1%), kan fånga >80% av den psykoakustiska informationen.
Men det kräver att man lämnar tumregeltänkande, för att istället inför
varje enda inspelningstillfälle analysera exakt vilka stereosystemfel som kommer att yttra sig, hur de kommer att yttra sig, och hur varje problems kompensation kommer att påverka de övriga problemen!
Problemet kan liknas vid att intuitivt lösa en komplex diffekvation, och lösa dem med högsta möjliga precision...
Första steget mot att
kunna lösa den, är att inse att den finns där!
(Och varför den gör det.)
Därnäst måste man lära sig alla "motmedlens" vikt och korsverkan. Jag tror att det är nästan omöjligt att göra det utan att kombinera en höggradig fysikalisk insikt, men massor av träning.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
