subjektivisten skrev:Piotr skrev:Detta är lustigt tycker jag.. Dvs. den dära "fonogram-snobbismen" som du är är inne på. Vad är det som gör att antalet skivor i hyllan skall stå i en viss proportion mot anläggningens värde/kostnad?
Jag vet massa personer som har MÅNGA skivor som de ALDRIG lyssnar på, vinner de din acceptans för en kostsam rigg ändå?
Personligen är jag kräsen med musik och köper direkt när jag hittar nåt jag gillar ordentligt. Men att springa omkring och toksamla på skivor tycker jag tom. kan vara lite osunt, precis som att samla överlag. Jag brukar dessutom ge bort eller byta in skivor jag sällan lyssnar på. Ibland kanske man felköpt nån skiva och då är det väl bara å kasta ut skiten.. vilket minskar skivsamlingen och således borde man nergradera sin anläggning då också eller?
/Peter
Osunt är, enligt mig, att lägga flera hundratusen på ormolja för att kunna spela sina fåtal skivor. JA, jag anser att anledningen till att köpa bra stereogrejer måste vara för kunna lyssna på musik. Om man sitter med ett fåtal skivor hade jag hellre lagt pengarna på mer musik.
Egentligen har jag ingen bestämd uppfattning i den här frågan, men jag tenderar nog att hålla med Subjektivisten om jag tittar på hur det ser ut bland hifi-människor i gemen. Visst speglar förhållandet mellan anläggningen och skivsamlingen något (med det är förstås olyckligt att lägga några värderingar på det). Tycker egentligen att man bör skilja mellan apparatpark, skivsamling och ormolja. För resonemangets skull skippar jag ormoljan helt och koncentrerar mig på apparater kontra fonogram:
De som kommer från musikhållet, det vill säga älskar musik och spelar mycket och gärna, ofta flera timmar per dag - tenderar att ha rikliga skivsamlingar, och man riktigt ser på dem hur de älskar musiken, när de springer omkring och bläddrar bland sina skivor och ger ifrån sig glädjetjut och bara måste spela den ena efter den andra... Det tror jag alla som sett en musikålskare kan intyga. Personer som kommer från musikhållet har en anläggning för att kunna spela sig musik.
De som kommer från teknikhållet däremot, tycks alltsom oftast ha sina skivor bara för att kunna "spela sin anläggning".

De beter sig ungefär som jag gör när det är demo i Lahäll kan man säga!

Ett beteende som är lämpligt när man skall visa en anläggnings egenskaper, men som är
mig oändligt främmande för den roll musik har i mitt liv.
Däremot (och nu kommer något viktigt) är
det ALLID fel att döma folk för deras passion! (Oavsett om passionen är för något helt annat än just den passion man själv känner för musik.)
Den som är teknik-intresserad snarare än musik-dito, har samma rätt att vara det, som jag har att intressera mig för musiken!
Om någon har en anläggning för en miljon och 100 skivor, som i de flesta fallen kanske dessutom är utvalda för att de "få anläggningen att imponera" snarare än att vara musik man älskar, så är det nog ett rätt tydligt tecken på att ägaren INTE är musikintresserad i botten, och det är nog bra att veta det också om man skall ta råd av personen ifråga.
Men det är inget skäl att dissa personens passion för "apparaterna som sådana"! Jag är ävertygad om att ett apparatintresse kan vara lika äkta som någon annans musikintresse, även om jag har svårt att
förstå hur någon kan vara intresserad av apparater, som i min värld ju bara är intressanta som förmedlare av den musik som står i mina hyllor.
Kompletterande inlägg:
Sen det där med antal fonogram man har i hyllorna... Jag tycker det är svårt inte bara att avgöra hur mycket skivsamlingen skall kosta i förhållande till anläggningen, utan jag kan inte ens avgöra vad som är rätt för mig!
Jag gillar verkligen känslan av att ha alla de fonogram som jag älskar och har lyssnat på genom livet så här långt, tillgängliga att bläddra i och att lyssna på. Känslan av att ha en så stor samling, så stor att jag varje dag i min samling kan hitta fonogram som ger mig rysingar, men som jag likväl inte hört på flera år, är helt underbar!
Men å andra sidan gillar jag idén att man skall vårda sin samling också...
Redan när jag var uppe i 1000 fonogram så kunde jag konstatera att det kändes sunkigt att träffa på sådana som jag egentligen inte kände någon passion för, när jag bläddrade i dem. Vad jag vill säga med det är att det finns flera kvaliteter, och att kvantiteten är en sorts kvalitet när det gäller fonogramsamlingar, men att medelkvaliteten är en annan - och att de kan komma i motsatsförhållande med varandra.
Jag kan erkänna att jag i min nuvarande fonogramsamling (sisådär 3000 fonogram) utan vidare skulle kunna välja bort 1000 stycken, utan det skulle kännas dåligt alls. Tvärtom skulle det bara bli kuligare. Målet är ju att man vill spela varenda ett så fort man ser det. Det kräver en väldigt hög kvalitetsnivå det...
Lustigt nog kräver det en rejäl kvantitet också, för utan en sådan spelar man ju snabbt sönder även sin favvo-inspelningar.
Min DVD-samling är bara lite för stor. Jag tror att sisdär 1000 stycken vore lagom för att jag i varje tid skulle kunna uprätthålla en sådan kvalitet att jag gillar dem alla, samtidigt som det finns tillräckligt många för att jag skall kunna hitta något jag vill titta på hela tiden också.
Vh, iö
- - - - -
PS. Restaurangliknelse: Man vill inte äta samma mat varje dag. Man vill inte heller äta olika mat varje dag hela livet.
Visst är nya matupplevelser spännande, men det är en poäng att äta maträtter som man verkligen älskar - och det kräver repitition. Det är också en poäng att aldrig behöva tröttna på något - och det kräver att det finns ett tilläckligt stort utbud av focco-mat att välja mellan.
Precis som med fonogramsamlingar alltså: De bör vara tillräckligt omfattande, av hög kvalitet och med en förnyelse hela tiden!
Det sistnämnda kräver båda komplettering och rensning. Själv är jag sämst på det sistnämnda...
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).