Gallret är ett galler för att det är ett... galler, dvs det är hål i det.
Man skulle för trioden kunna säga att den negativa potentialen på gallret reglerar storleken på hålen. Anoden vill rycka till sig elektroner från molnet runt katoden och en del av elektronerna dras igenom trots "gropen" i det elektriska fältet mellan anod och katod. Ju mindre negativ spänning på gallret i förhållande till katoden desto fler elektroner kan anoden dra till sig. Om vi då överlagrar gallrets negativa förspänning med växelström så kan vi modulera strömmen mellan anod och katod. Lite som en JFET eller depletion mode MOSFET.
En skillnad dock, trioden saknar konstantströmmoden och jobbar alltid resistivt, anodströmmen är beroende av både galler- och anodspänning.
Detta galler ovan kallas styrgaller.
Tetroden har ett galler till. I tetroder har man så stort avstånd mellan anod och katod att anoden får svårt att dra till sig elektroner ens med 0V på styrgallret. Istället sitter ett galler till mellan styrgaller och anod. Det kallas skärmgaller av en anledning jag förklarar senare. På skärmgallret lägger man en positiv potential i förhållande till katod. Skärmgallret kommer nu att dra till sig elektroner precis som anoden i trioden men det är hål i detta galler oxå. De flesta elektronerna kommer att rusa förbi skärmgallret och fortsätta till anoden om dess potential är hög nog.
Nu inträffar en konstighet, anodströmmen blir i stort sett oberoende av anodens potential under förutsättning att skärmgallrets potential är konstant. Anodens potential kan dock inte bli hur låg som helst, då vänder förbirusande elektroner tillbaka mot skärmgallret. punkten där detta händer är knäpunkten som även JFET uppvisar.
Tetroden har en svaghet, om vi nästan stryper anodströmmen med styrgallret och sänker anodpotentialen till strax över knäpunkten så kommer sekundärelektroner som slagits bort från anoden av elektronerna från katoden att dras till skärmgallret och vänder således inte tillbaka mot anoden. Vi får en liten ström som går åt fel håll vilket blir negativ resistans. Tetroder kan därför lätt självsvänga.
Skärmgallret kallas så för att det även fungerar som just skärm. Man ansluter skärmgallret småsignalmässigt till jord. Detta reducerar kapacitansen mellan anod och styrgaller kraftigt så tetroder uppvisar mycket lägre millerkapacitans än trioder.
Pentoden har ytterligare ett galler mellan skärmgaller och anod. Det kopplas normalt ihop med katoden så det får dennas potential. Det som händer nu är att sekundärelektroner från anoden bromsas upp så anoden kan dra tillbaka dem till sig. Vi blir av med den negativa resistansen tetroden har. Gallret kallas just för bromsgaller.
Pentoden var patenterad av Philips när det begav sig och andra tillverkare försökte hitta andra lösningar på tetrodens svaghet. Man kom på att ett par plåtar mellan skärmgaller och anod ihop med noga valt avstånd mellan elektroderna kunde göra samma sak som ett bromsgaller, dvs genom att introducera en potentialgrop. Dessa rör brukar kallas stråltetroder. Dessa plåtar anslöts till katoden precis som bromsgallret i pentoden. Både stråltetroden och pentoden har knäpunkter och är de rör som bär sig mest likt åt som JFET.
Det finns rör med ännu fler galler men de kan vi hoppa över här. Värst är nonoden med 7 galler.