Det följande har jag snott från en annan tråd, där det inte hörde hemma, eftersom den tråden handlade om att rapportera sin T-kvot (eller V-kvot) till Svante.
Här i min tråd sker ju vinkelrapporteringen via röstning, så här går det bra att diskutera!
paa skrev:IngOehman skrev:paa skrev:I en annan tråd om vinklar och IACC skrev iö:
"De flesta lyssnare har ett lokalt minimum i en infallsvinkel om 20 - 25 grader"
Det är ju en ganska stor spridning, egentligen mycket större än utslaget i dessa div undersökningar om vilken vinkel som låter bäst.
Det kanske är någon mer faktor än IACC som spelar med?
Ja absolut!
Jag är
inte anhängare till idén att man vill ha en uppställning med en bredd på sisådär 23 grader just på grund av IACC-dippen (det är Kantor som argumenterat att det är IACC-dippen som är orsaken till att man vill ha en mycket smalare uppstälning än +/-30 grader). Jag har faktikt helt andra skäl... (fast å andra sidan är det inte helt sant det heller, för det handlar om hur man definierar IACC.)
Däremot kan jag konstatera att studier på IACC är en faktor som möjligen kan påstås peka i samma riktning som de studier jag gjort för att utröna vad som är bästa stereoöppningsvinkel.
Ingvar, kan du nämna de viktigaste skälen till varför 23 grader ger bäst stereobild?
Kapitel 1
Det skulle jag kunna göra, men jag avstår (ett litet tag...).
Däremot kan jag svara på en liknande fråga redan här i början av inläget - nämligen frågan om
vad som är mitt huvudsakliga skäl till att tycka att standarden borde skrivas om för att vara någonting i närheten av 23 grader:
Svar: Skälet är att man kan konstatera att det är den vinkeln som folk mer eller instinktivt väljer! 
Därtill kan man konstatera att praktiskt taget samma vinkel väljs - oavsett om inspelningarna gjorts så bra som möjligt för att avspelas med helt andra vinklar!
Det styrker som jag ser det argumentet för en standard om just +/- 23 grader sisådär. Det tycks inte finnas någon kompatibilitetsvägning man behöver ta hänsyn till.
Eftersom studier av vårt sätt att välja stereoöppningsvinkel i ännu högre grad (läs: med mindre variationer) stämmer in på de människor som
arbetar med att skapa musiken är det dessutom oerhört vanligt att musiken som finns att köpa faktiskt har producerats för att avspelas med just den vinkeln.
Det är nästan ett ännu starkare skäl, eftersom det är ett rationellt skäl att välja vinkeln som en standard för dem som inte bryr sig om att testa alls. Det är ju helt enkelt så som musiken har producerats.
Nåväl, det är alltså ett konstaterande av hur musiklyssnare liksom musikproducenter väljer som gör att jag förespråkar en ny smalare standard för högtalaruppställningen (som SJÄLVKLART ingen som inte vill behöver följa! Lika lite som någon har behövt följa +/- 30 grader).
Kort sagt: Allt vi känner om saken kan sammantaget användas som ett argument för att specificera stereoöppningsvinkeln på ett nytt sätt som är mera verklighetsförankrat än de +/- 30 grader som praktiskt taget ingen möblerar med.
Slut kapiten 1
Kapitel 2
Men! Det tidigare nämnda kan i sin tur skapa en massa nya intressanta frågor om orsakerna!
De nya frågorna är inte viktiga för standardiseringsfrågan, med definitivt som bränsle till kunskapsjakten!
Att kunna förutsäga är ANVÄNDBART, men även att veta varför förutsägelsen fungerar är KUL!
Så förvisso är det intressant att ta reda på vad det beror på att folk i snitt tycks välja någonting i närheten av +/- 23 grader, men det är inte nödvändigt för att man skall kunna ta beslut om en bättre standard.
Jag tror det finns ett antal samverkande skäl till att väldigt många väljer vinklar om just +/- 23 grader (eller +/- 22,5 grader kanske), men att ett avgörande svar på vilken som är viktigare än de andra är nästan omöjlig att nå.
Ett av skälen till det är att det med största säkerhet är individuellt!
För att försöka finna svaret på frågan har jag i väldigt liten utsträckning anlyserat problemet kliniskt analytiskt (läs; audiologiskt), men i väldigt hög utsträcking har arbetat med kartläggningar av upplevelser (läs; psykoakustiskt). Inte minst vad avser geometriska distorsioner och fokala brister, klangmodulationer som funkion av position, och liknande.
Några saker jag kan nämna utan att göra anspråk på att kunna ge ett entydligt svar på frågan är att jag sett att vissa ljudbildsvinkar är känsligare och uppvisar större rumsliga förvrängningar än andra när man når de större bredderna, och dessa får man extra mycket information ut av att studera!
Dessa vinklar är de som tycks vara mest benägna att skadas som funktion av vinkeln mellan högtalarna. För att inte förvirra alltför mycket anger jag i det fäljande de känsliga vinklarna inte i grader, utan i procent av hela öppningsvinkeln. De känsligaste riktningarna är de vi hittar ~26 % från ena högtalaren, 50% från samma högtalare och ~74% från den.
(I praktiken bara två vinklar kan man säga, eftersom ~74% från den ena = ~26% från den andra.)
Följande påverkas tydligt:
1. Linjäriteten i en horisontell rörelse.
Vid stora högtalaravstånd rör sig en jämnt amplitud- eller tidspanorerad signal i ojämn hastighet mellan högtalarna, och detta fenomen växer kraftigt när man passerar +/-25 grader. Felet är som störst vid 50%,
2. Fokus i olika delar av ljudbilden.
Vid stora högtalaravstånd skadas upplevd fokus som funktion av horisontell position i ljudbilden. Felet är som störst vid cirka 26 och 74%, men kan när det finns ett redan existerande ofokus i inspelnngen verka stiga även vid 50%, men det är ingen äkta ofokus, utan bara en "förstoring" av den fokus som finns på inspelningen. Denna effekt ökar när man passerar ungefär 30 grader, men den tycks ha ett maximum även vid undefär 20 grader mellan högtalarna!
3. Höjdupplevelse i olika delar av ljudbilden.
Ju bredare man har mellan högtalarna desto mer tycks ljudbildens mitt vilja lyfta, givet att ingen kompensation finns i avspelningen. Även denna effekt är som värst vid 50% alltså. Effekten stiger ganska proportionellt mot högtalarvinkeln, men påverkas även kraftigt av reflexioner från rummet. Upp till ungefär +/- 25 grader tycks effekten MED kompensation kunna stävjas. Även denna effekt verkar ofta uppvisa sig lite extra när öppningsvinkeln är 20 grader eller strax därunder.
4. Upplevelse av ett falskt djup - både adderat och subtraherat) och i viss mån även andra falska rumsdimensioner i delar av ljudbilden.
Ju bredare avståndet är mellan högtalarna, desto större tycks djupinformationen (inspelad lika) bli varierad mellan olika horisontella riktningar. Värst fel blir det i mitten av ljudbilden, men det tycks även hända underliga saker mycket nära respektive högtalre.
Dessa fel uppträder kraftfullt både vid högtalarbredder över +/- 30 grader och vid mycket små högtalarbredder. Nedåt +/- 15 grader växer de påtagligt. Felen yttrar sig ganska olika beroende på om man använder amplitud- eller tidsskillnadsupptagningar, men i båda fallen är de stora vid små och vinklar mellan högtalarna.
5. Upplevelse av klangförändringar över ljudbilden.
Ju bredare avståndet är mellan högtalarna, desto större tycks klangen ändra sig över ljudbiden. Extra stora problem tycks även finnas vid knappa +/-20 grader och vid mycket små högtalarvinklar. Det senare gäller endast för amplitudskillnadsupptagningar. Minsta möjliga klangskillnader mellan olika riktningar i ljudbilden tycks finnas vid vinklar mellan 22 - 28 grader.
6. "Själva bredden" på ljudbilden.
Ljudbildens bredd är av naturliga skäl till stor del proportionell mot avståndet mellan högtalarna. Mera bredd ger mera bredd! Detta är en faktor som gör att man vill placera högtalarna brett!
Ser man till den sammanlagda effekten av de sex nämnda punkterna (det finns ett tiotal effekter ytterligare, men de är allihopa harmlösare än de nämnda) så kan man konstatera att punkt sex ensam talar för breda placeringar, medan de andra talar emot (och vissa av dem talar dessutom emot smala placeringar eller placeringar på 20 grader och strax därunder
)!
Så - när de andra (1-5) punkternas negativa effekter börjar dominera har man nått den öppningsvinkel som ger "minsta möjliga" totalbrister*, förutsatt att de negativa effekterna växer snabbare än högtalarbredden, och det visar alla studier att det gör de nog tveklöst, tycks det.
Vilken vinkel det blir till sist beror förstås på vem som lyssnar!
Valet blir
helt subjektivt och styrs av vilka egenskaper man (medvetet eller undermedvetet) värderar högre än andra. Eftersom flera av egenskaperna är liksom synkroniserade (vid liknande vinklar uppstår flera problem samtidigt) tycks den personlig preferensen dock rätt så sällan leda till stora skillnader mellan olika personer, av föredragen vinkel.
Vh, iö
- - - - -
*Och brister betyder här "upplevd kvalitetsbrist" och ingenting annat.
PS. Här kommer en skrämmande tanke: Jag kan faktiskt tänka mig att dippen i IACC är till viss del kan vara kopplad till
problemen vid vinklar strax under de som rent praktiskt har visat sig vara föredragna! Jag utesluter alltså inte att den vinkel som de flesta väljer kan vare en som ligger i uppförsbacken strax utanför IACC-dippen!
Och detta av goda skäl!
Problemet med den gängse definitionen på IACC är ju att den är enkel och matematisk, och inte alls baserad på några psykoakustiska grundkunskaper. När jag gjorde de egna kartläggningarna av IACC-egenskaperna hade jag en annan alldeles egen formel för att kalkylera IACC - och i min formel valde jag att väga IA-tid på ett sätt som placerade mina IACC-dippar lite vidare isär än Ken Kantor och andra fått fram.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
men jag tycker jag får bäst ljud så. Kan nämna att det är stora dipoler jag lyssnar på.