King Crimson - Pompös psykedelia eller Akademisk Avantgarde

[soundbrigade]

Det kan ha varit när jag gick i 1:a ring på gymnasiet, alltså 1968 när jag råkade höra något alldeles nytt och helt olikt allt jag dittills hört. Jag måste erkänna att jag inte hade några favoritartister direkt, och mesta musiken som spelades då var "ren skit" för mig.
Men denna tisdagkväll (kan det ha varit) när man under en timmes tid spelade pop- och rockmusik, dristade Sveriges Radio att spela 21st Century Schizoid Man med en helt ny grupp - King Crimson.

Jag har ett annat minne från någon larvig kommunal aktivitet där Nybrobor (bara några få entusiaster) tältade vid Nybro kommuns sommarhem på Revsudden (Revs-udden) i Kalmarsund. När solen precis hade gått ner spelades "Epitaph" ur en transistor - LYCKA!
Musiken var mustig och utflippad utan att vara drogig. Musiken var fylld av tunga mellotronslöjor och gitarrer som inte lät som elgitarrer borde låta och så en hysterisk trummis. Glömde jag flöjten??

När man i en granntråd diskuterade (diskuterar) Yello tänker jag osökt på Fripps galna gäng. Här har musikstilen gjort sällsamt tvära kast och om man hört debutalbumet In the Court of the Crimson King har man bara hört musik som spelades på de första två albumen. Vi (Almen och jag) har vid sidan om konstaterat att gruppen definitivt har präglats av de musiker som spelat med, och byte av musiker har varit legio.

Nu ska jag syssla med annat ... ni kan diskutera det otroliga omslaget ovan medan jag nyper i öljetter i en korsett. Se så ... diskutera bara!!!

[Slartibartfast]

Det är verkligen ett härligt och färgglatt omslag! Men visst är det väl så att det inte för sig så bra i CD-konvolutsstorlek?

Själv så har jag inte dykt särskillt långt in i King Crimson. Jag skaffade Thrak där bandet består av två trior. Jag gillar delar av skivan väldigt, men kom ihåg den som ganska långsam. Sedan jag skaffade den har jag inte haft någon stor rock'n rollperiod i mitt liv, och jag har inte kommit längre än så.

Kungarna är dock en av flera rockakter som jag är nyfiken på. Men nu är det bara elektronika för hela slanten, så jag får hoppas att jag lever länge än.

[slrt]

[Lust]

Vad ska man säga...

Håller med om att de låtit rätt varierat under årens lopp. Själv föredrar jag nog mest den äldre delen av deras produktion fram till "Red" på ett ungefär.

[Ronnie]

Islands har jag. Den är rätt mysig.
Jag har dessutom delat boende med en korsettfantast.

Tror f.ö. att Renaissancelåtarna du skickade börjar bita på mig nu.
Åtminstone At The Harbour och Ashes Are Burning

[Magnuz]

Jag började med att köpa In the Wake of Poseidon efter att ha hört någon eller några av låtarna hos en kompis. Jag tycker fortfarande att den är bättre än den första även om det på något sätt känns som om de är samma skiva. De senare skivorna har jag inte fastnat för på samma sätt, t.ex. köpte jag Three of a Perfect Pair och blev ganska besviken. Däremot gillar jag Giles, Giles and Fripp. Den största behållningen för mig med King Crimson kanske är Michael Giles trumspel. Han är en av mina favorittrummisar och spelar verkligen som ingen annan.

[soundbrigade]

Däremot gillar jag Giles, Giles and Fripp. Den största behållningen för mig med King Crimson kanske är Michael Giles trumspel. Han är en av mina favorittrummisar och spelar verkligen som ingen annan.

Pete Sinfield som var låtskrivare åt KC avrådde mig från att skaffa Giles, Giles & Fripp. Men det är en härlig platta. Musik typ engelsk dansrestaurantunderhållning, men ibland flippar de ur och kör lite jazzimprovisationer. Och så mellan låtarna någon helt otroligt knasig berättelse... Det finns en variant som Brondesbury Tapes.

McDonald&Giles gjorde en duo(??)platta som är fin. En hel svit "Birdman" får en att flyga själv.
Sedan har jag fått ner några plattor med 21st Century Schizoid Band med en del kungamedlemmar. Spelar King Crimson-musik riktigt BRA.

Jo, jag håller med, trion Three Of A Perfect Pair, Beat och Discipline är lite halvtrista med några få riktigt bra plattor. Jag har annars lite svårt för de plattor där det "skramlar" för mycket. Thrack är däremot en höjdare.

[soundbrigade]

Album #2 - In the Wake of Poseidon är mycket snarlik den 1:a, tycker jag. Samma sound och mellotronslöjor. Kanske den galna Bolero-sviten på andra sidan ger en antydan om vad som komma skall. Jag tyckte nog bättre om 1:an ...

Jag har alltid gillat omslagen till gruppens skivor. De har liksom musiken växlat stil oerhört mycket. Den här plattans omslag skapades av Tammo deJong, och kallas för de 12 arketyperna. Tammo höll på med lägerskolor för barn fick jag veta. På den tiden var det viktigt att ha stenkoll på ens favoritartister och deras hov ....

[Almen]

Det är verkligen ett härligt och färgglatt omslag!

Konstären (Barry Godber), som egentligen jobbade med datorer, dog (begick självmord?) inte så långt efter skivan hade släppts.

Min första KC var Poseidon (hur gammal var jag - 15 år?) och jag blev helt tagen. Fripps gitarrinsats, där han går uppåt, uppåt, uppåt i en kromatisk skala gjorde ett rent fysiskt intryck på mig, och jag tappade bokstavligen andan. Av de tidiga föredrar jag Court som en mer sammanhållen helhet, även om jag diggar loss till Cat Food ibland. Fripp har själv kallat Poseidon för Court II, och det kan man både strukturellt och rent musikaliskt själv konstatera.

Jag är väldigt förtjust i 80-talets KC också, med Discipline som främsta album. Kombinationen av de extremt musikaliska amerikanarna Adrian Belew och Tony Levin med ärkebritterna Fripp och Bruford, tillsammans med den första generationen av syntgitarrer och -trummor, MIDI och Reich-minimalism var fantastiskt lyckad.

Glädjande nog gör de fortfarande musik! Den senaste skivan, The Power to Believe (2003) håller jag högt, till och med högre än Thrak, som jag annars tycker mycket om. Fripp, Belew, Pat Mastelotto och Levin har också varit i studion i omgångar det senaste året och spelat in. Jag väntar...

[soundbrigade]

Om man funderar lite över co-kungarna hittar vi förutom Fripp bröderna Peter och Michael Giles (ingick i Giles&Giles&Fripp), Ian McDonald, Greg Lake - storslagen sångare!!!!, Keith Tippet, Mel Collins och Gordon Haskell smyger in på Poseidon Collins och Tippet kommer att tippa över musiken åt ett helt annat håll.
Peter Sinfield som jag aldrig riktigt har förstått mig på står för texterna samt "sundries" vad det nu är, på de första 4-5 albumen. Jag ska scanna det långa brev jag fick av honom där han berättar vad texterna handlar om.
Peter ger ut ett soloalbum - Still där han står för text, sång och musik. Han får hjälp av Tippet, Collins, John Wetton och Ian Wallace bl a. Han sjunger duett tillsammans med Greg Lake i Still. Sinfields lite vaga och tunna röst kontrasteras av Gregs starka stämma - otroligt vackert!!!
Peter producerade italienska Premiata Forneria Marconi och skrev deras engelska texter. Det är lite roligt för att PFM (och andra italienska progg-band) nämns ofta i samma mening som King Crimson. Han arbetade även med Angelo Branduardi.

Ringarna på vattnet ....

[Almen]

Keith Tippet var ju avantgarde-jazzpianist på den tiden. Han tyckte att KC var ett kul gig!

Peter Sinfield är rätt skum, ja. Han har ju även skrivit text till stora hitar för bland annat Celine Dion. Men fantastiska texter på KC:s första skivor var det.

Cat's foot iron claw
Neuro-surgeons scream for more
At paranoia's poison door
Twenty first century schizoid man.

The wall on which the prophets wrote
Is cracking at the seams.
Upon the instruments of death
The sunlight brightly gleams.
When every man is torn apart
With nightmares and with dreams,
Will no one lay the laurel wreath
As silence drowns the screams.

She's a moonchild
Gathering the flowers in a garden.
Lovely moonchild
Drifting on the echoes of the hours.

Sailling on the wind
in a milk white gown
Dropping circle stones on a sun dial
Playing hide and seek
with the ghosts of dawn
Waiting for a smile from a sun child.

Moonchild, som för övrigt regissören Vincent Gallo lät Christina Ricci dansa till på en bowlingbana i filmen Buffalo '66.

[soundbrigade]

Keith Tippet var ju avantgarde-jazzpianist på den tiden. Han tyckte att KC var ett kul gig!

Någon glad Faktisktist fick överta en glad skiva med Keith & Julie Tippet - den var inte ..... den var inte rolig att lyssna på om säger som så.

Moonchild, som för övrigt regissören Vincent Gallo lät Christina Ricci dansa till på en bowlingbana i filmen Buffalo '66.

Dags för KingCrimson-spotting..... Jag kan inte erinra mig att jag hört något KingCrimsonskt någonstans. Keith Tippet hade gjort titelmelodin till någon engelsk TV-serie, men det var länge sedan.
Nu ska jag leta reda på Sinfields skrift ....

[Almen]

Dags för KingCrimson-spotting..... Jag kan inte erinra mig att jag hört något KingCrimsonskt någonstans.

Har du inte sett Emanuelle? En sådan uppenbar rip-off av Larks' Tongues in Aspic (i sättning för stråkorkester!) att Fripp fick betalt för användandet till slut.

Nu ska jag leta reda på Sinfields skrift ....

Tar gärna del av den.

[soundbrigade]

Så här såg King Crismon ut 1971.
Uppifrån och ner: Mel Collins (gick han med och bildade Bad Company??), sedan är det ??? Boz eller Ian Wallace och längst ner ??? Ian Wallace eller Boz.
Andra raden: Pete Sinfield och Robert, Bob, Fripp


Och så brevet som inte är så personligt när jag läser det men undrar om Britney eller N-Sync eller Ice-Qube (eller va fasen en rapare kan heta) skickar ut en sådan här sak (inkl affischen som jag delvis skannat ovan) och förklarar sin musik och vad man sysslar med.

BREVET

[soundbrigade]

Har du inte sett Emanuelle? En sådan uppenbar rip-off av Larks' Tongues in Aspic (i sättning för stråkorkester!) att Fripp fick betalt för användandet till slut.

Å fanken, tyckte det lät bekant.

Tar gärna del av den.

Fixat! Står en hel del intressant om tiden fram till och platta #4. Kul med beskrivning av deras instrument.

[Almen]

Fixat! Står en hel del intressant om tiden fram till och platta #4. Kul med beskrivning av deras instrument.

Tack! Skall skriva ut och läsa sedan.

Visst köpte de sin första mellotron av Beatles/Abbey Road? Eller var det tvärtom?

[soundbrigade]

Det vet jag inte. Jag tyckte mellotroner var häftigt och trodde King Crimson var bland de första. Men jag kan nog identifiera en del tjut på Seargent Pepper och Magical Mystery Tour.
Mike Pinder i Moody Blues har tydligen jobbat på Mellotronfirman och ansågs vara en hejare på instrumentet.

[berma]

King Crimson, hum hum , köpte den där första skivan på den tiden det begav sig, kanske värt leta upp den och lyssna igen, det var verkligen länge sedan.

[Almen]

Jag tyckte mellotroner var häftigt och trodde King Crimson var bland de första. Men jag kan nog identifiera en del tjut på Seargent Pepper och Magical Mystery Tour.

Oh ja, introt till Strawberry Fields är ju en klassiker i mellotron-genren. 1966, va?

Fasiken, vad länge sedan det var jag lyssnade på In the Wake of Poseidon! Får bli aftonens spis.

[soundbrigade]

Jag lyssnar igenom dem en efter en i takt med att jag skannar omslagen.

När kompisar kom hem till mig (gymnasietiden) fick jag aldrig spela musik eftersom mycket var för obskyrt för dem. Men på en klassåterförening för 7-8 år sedan erkände flera av mina klasskompisar att de köpt In the Court. Det var kul.

[soundbrigade]

Pete Sinfield promotar inte precis Giles&Giles&Fripp-skivan. Om det är för att den inte är riktigt KingCrimsonsk eller för att den är utgången vet inte jag.
Nu misstänkte jag att den var ännu mer utflippad än Court, en aning som bekräftades när jag till slut köpte den (som CD). fast inte på det viset jag hade tänkt mig.
Plattan är fylld med döööö-knasiga låtar som passar i en danshall på en brittisk nöjespir där bedagade kvinnor och män sitter och dricker paraplydrinkar och hånglar på dansgolvet.
The sun is shining but it's raining in my heart
So please come back dear and let's make a brand new start
Emellan låtarna berättas The Saga of Rodney Toady:

But Rodney did not want to meet fat and ugly girls. And instead he bought rude books (oooooooofff), with rude pictures (oooooooooff) in them.
- Rodney, your tea's ready!
Det finns en variant benämnd Brondesbury Tapes där det finns en melodi Why Don't You Just Drop In? som verkar vara rudimentet till The Letters på Island. Brondesbury är intressantare än Cherrful Insanities.

Här här omslaget (FNISS);


Edit: Fripp är lite lik V8 ....

[Almen]

In the Wake är bra, alltså. Michael Giles är ännu bättre än på första skivan, men det känns att den är mera av en studioprodukt än Court, där de spelat alla låtarna live under en längre tid innan de gick in i studion. Den långa improvisatoriska Devil's Triangle känns mera som Beatles än som Miles Davis, om man säger så.

Cat Food, å andra sidan, rockar fortfarande hårt!

[Magnuz]

Nu misstänkte jag att den var ännu mer utflippad än Court, en aning som bekräftades när jag till slut köpte den (som CD).

Den är utflippad (eller utflipprad som idioterna i akademien envisas med att kalla det) à la Monty Python. Court är väl inte så utflippad, förresten?

In the Wake är bra, alltså. Michael Giles är ännu bättre än på första skivan,

Det är han nog, ja. Det kanske är därför jag föredrar In the Wake... Jag har faktiskt inte tänkt på det förut, men eftersom...

Den största behållningen för mig med King Crimson kanske är Michael Giles trumspel.

...så låter det ju rimligt.

[Lust]

Var tvungen att lyssna lite på Crimson efter den här påminnelsen...
Den senaste plattan jag har är "the ConstruKction of light" från 2000 som jag inte kan ha lyssnat särskilt mycket på förut...
Förstår inte hur jag kan ha missat den...

Hur som helst så låter den en hel del som tidiga Crimson musikaliskt. Härlig variant på Larks Tongue in Aspic på den... Den får gå på repeat ett tag...

Har det kommit något mer bra efter den här?

[soundbrigade]

Har det kommit något mer bra efter den här?

jag har kurs i helgen och kommer att skina med min bortvaro. Jag har själv plattorna tom tripplen Beat/Perfect pair/Discipline samt Vroom och Thrak. Vad som gjorts utöver detta har naj lite koll på.

Ska försöka gräva upp lite om off-springs ...
Mors!

[Almen]

Den senaste plattan jag har är "the ConstruKction of light" från 2000 som jag inte kan ha lyssnat särskilt mycket på förut...
Förstår inte hur jag kan ha missat den...

Har det kommit något mer bra efter den här?

Japp (som jag skrev en bit upp i tråden ), The Power to Believe (2003) gillar jag mycket. Kan verkligen rekommendera dubbel-DVD:n Eyes Wide Open som kom 2004, med en konsert från 2001 och en från 2003. Speciellt den senare är riktigt, riktigt bra. Jag var på den turnén när de spelade i Sthlm, och det är en av de bästa konserter jag varit på.

[soundbrigade]

Ett av gruppens mest spektakulära omslag kommer från #4 - Lizard. På albumet härjar en hoper brittiska jazz-rockmusiker med "den galne pianisten" Keith Tippet i täten. Om man lyssnat på Soft Machine känner man igen flera namn.
Jag tycker det här albumet är mycket speciellt - one of its kind, och den här sortens musik kommer aldrig mer igen. Läste lite kritik mot King Crimson in MM och NME, att på konserterna spelades det aldrig låtar från Lizard. Det kanske var musik som var för svår att spela live??
Jon Anderson har lånat ut sig till en av låtarna - Lizard - otroligt vackert.

[Almen]

Jag blev väldigt besviken första gången jag lyssnade på Lizard (läänge sedan). Kanske skulle ändra åsikt nu?

Har förstått att Fripp inte håller den bland det bästa de gjort.

[soundbrigade]

Den är väldigt o-cimsonsk. Massa brass (blås) och Tippets pianoklonk, men det finns massor med häftiga låtar. Circus är speciell; man har en känsla av att det är ett gäng solister som var och en spelar mer eller mindre improviserade solon. Tror aldrig trummisen spelar "i takt" någon gång utan kör ett trumsolo genom hela låten. Det låter definitivt inte illa, tvärtom men det är ett milt kaos som gör låten till en riktig höjdarlåt ändå.
Marc Charig och Nick Evans på blå har jag sett med Soft Machine (ja på deras plattor). Keith Tippet gjorde lite soloplattor - Dedicated to you but you weren't listening och en enorm grej med en konsteallation benämnd Centipede med en 2-LP - Septober Energi. Gräddan av progressiva brittiska rockmusiker fanns med; Fripp producerade så mycket att han aldrig han spela något själv på plattan. Tre batterister fanns med, bl a Ian Wallace och John Marshall (Soft machine).

[NisseE]

King Crimson har skänkt mycket glädje - särskilt Red och USA ...... gillar Bill Bruford trumspel .....

[Almen]

soundbrigade: Verkar som att jag saknade själva crimson-soundet på Lizard, då.

Nisse: Jo, Billy Boy är nog favoriten ändå. OT: Såg honom live ffg i höstas, på Nef med sitt jazzband. Fantastiskt kul!