King Crimson - Pompös psykedelia eller Akademisk Avantgarde

[phloam]

Tack Soundbrigade, dels för att du verkar vara en sån himla trevlig snubbe med sinne för psykedelia och för en mycket inspirerande tråd - lovar att försöka kolla in KC enligt ovan någon gång. Ville bara säga det.


Vad gäller D. Sylvians sång så håller jag med jobbig, men det är bara att slappna av och acceptera att det bara måste vara så Ett exempel på sångare som blir bättre ju mer denne håller igen, less is more typ...! Då blir det ruggigt bra.

[soundbrigade]

Vad gäller D. Sylvians sång så håller jag med jobbig, men det är bara att slappna av och acceptera att det bara måste vara så Ett exempel på sångare som blir bättre ju mer denne håller igen, less is more typ...! Då blir det ruggigt bra.

Det fina spelet på Davids och Roberts skivor slätar över hans lite jobbiga röst. Sedan tycker jag hans sånger är så fina och texter så djupa att man totalt glömmer bort att han har den rösten.
Lyssna på Dead Bees on a Cake!

[Almen]

Thrakattak Det här klarar jag inte riktigt ...

Vrooom
Plattorna ovan lämnar mig agnska oberörd. Jag har inget att säga mer än att det är för mycket kakafoniskt för mig.

Dessa är för improvisatoriska och ofärdiga för mig också. Men de kanske vinner i längden...

[soundbrigade]

Ska lite senare fylla på med lite "offsprings" eller vad man säger - lite lösa King Crimson-trådar.

Det här är det sista album jag skaffat och även om det är lite vrooomigt och thrackigt är det helt suveränt. Mixen av industrirock och mjuka läkande låtar är så genomtänkt - intelligent rentav.
Och skräpiga låtar som Dinosaur och Sex Sleep Eat Drink Dream balanserar mellan hårt och mjukt och humor att man blir lyrisk.

Magnus säger Fem F.

THRAK:

[soundbrigade]

Kom på varför det dröjt (Lyssnar på BMS - Nudo för 5:e gången idag). Omslaget är en lång pappersremsa man kan vika och och jag ville nog ha med hela remsan. Men skitsamma - nu var KC klar. Almén, fyll i!

[Almen]

Nu blir det komplicerat. THRAK var alltså den första skivan med den s.k. dubbeltrion: två gitarrister, två basister, och två trummisar. Efter det insåg alla hur svårt det var att samla hela gänget (eftersom de alla hade andra musikaliska projekt vid sidan av KC, inte minst av ekonomiska orsaker). Fripp föreslog då att de skulle bilda "fraktaler", alltså mindre delar av gruppen, som skulle framträda live med improviserat material för att förbereda för nästa skivinspelning.

Dessa "fractalizations" resulterade i CD-boxen "The ProjeKcts", innehållande fyra CD:er med musik från fyra av dessa konstellationer. Förmodligen endast för den inbitne, men mycket av det är riktigt, riktigt bra. (Länge sedan jag lyssnade på den. )

Nu blev det dock ingen mer dubbeltrio, utan Tony Levin och Bill Bruford gick vidare till egna projekt, lämnande Fripp, Belew, Gunn och Mastelotto i ännu en KC-kvartett. Första skivan ut för dem var The ConstruKction of Light från 2000. Givetvis en välkommen CD, men inte alls så lätt att ta till sig som THRAK. Belew hade precis kommit ur en depression och skrev undergångstexter, Fripp hade återupptäckt sitt gitarrspel från 70- och 80-tal, och Gunn och Mastelotto hade väl inte riktigt kunnat axla den tidigare rytmsektionens mantel.

På deras världsturné 2001 var det också första gången jag hörde KC live, på Amager Bio i Köpenhamn. Fantastiskt kul att se dem på riktigt, men dåligt ljud tillsammans med att Mastelotto ibland virrade bort sig litet i trumelektroniken gav ett blandat intryck. Och Bowies Heroes som extranummer? Visst, både Fripp och Belew hade spelat med Bowie, men... varför? Konserten från 2001 på dubbel-DVD:n Eyes Wide Open bekräftar faktiskt mina intryck.

The ConstruKction of Light vinner dock i längden. Ljudbilden är tät, mycket händer hela tiden, basinnehållet är tidvis avgrundsdjupt, så den verkar tjäna mer än de flesta andra KC-skivor på en riktigt fin anläggning. I alla fall lyssnar jag mer gärna på den nu, än tidigare (läs pi60 + Bryston).

Tillagt: Under 2001 turnerade också King Crimson i USA, med TOOL som efterband. Eller om det var KC som var förband... TOOL-grabbarna var nog ganska hedrade ändå, eller som Maynard James Keenan säger: "King Crimson is pretty much who we ripped off over the years. Don't tell anyone, especially them."

Fortsättning följer...

[soundbrigade]

Hur är det med privatlivet?? Jag skiter i vem som är gift med vem och bor var men snappade upp att Fripp nån gång gängat sig med Toyah Willcox, en discosångerska. Därför var jag tvungen att köpa ett Toyah-album och det är lite frippskt på något vis även om Fripps namn inte finns på skivan. Däremot Tony Arnold.

[soundbrigade]

En av Fripps tidiga äventyr utanför KC var ett riktigt udda album han gjorde med Brian Eno - No Pussyfooting. En låt per sida med sekvenser, synth och de frippska gitarrljuden - slöjorna.



På omslaget sitter de båda farbröderna och spelar kort med en av Enos pinupkortlekar (han samlade på sådana)

[Almen]

Toyah Willcox, en discosångerska.

Hm, jag har inte så bra koll på henne, men jag har nog uppfattat henne mer som sångerska/musikalartist/skådespelare än just discosångerska.

[soundbrigade]

Toyah Willcox, en discosångerska.

Hm, jag har inte så bra koll på henne, men jag har nog uppfattat henne mer som sångerska/musikalartist/skådespelare än just discosångerska.

OK då - men hade de något gemensamt?

[Lust]

Toyah gillade jag en gång i tiden... Stack ut lite bland sångerskorna från den tiden och var rätt konstnärlig också. Absolut ingen disco-sångerka.

Egentligen är hon ingen vidare sångerska och jag tvivlar på att jag idag skulle gilla det jag gjorde då. Skivan du visar bild på har jag aldrig sett eller hört, men har säkert 5-6 vinyler med henne. Såg henne på Draken (Sthlm) en gång också. Satt på första raden minns jag.

Minns även att hon bl a hade trummisen Simon Phillips med i sitt band ett tag och det är inte kattskit det...

[Tumme]

Toyah var en av mina stora idoler i början av 80-talet och för bara något år sedan började dom släppa hennes gamla skivor på CD igen med flera extra låtar bland annat.

Så när jag köpte min favorit skiva Anthem så tänkte jag undrar om jag tycker det fortfarande är bra nu efter så många år. Döm av min förvåning när inte bara ljudet är bra men jag tycker musiken är grymt bra än idag.

Så det har blivit till att köpa resten av skivorna som man bara haft på vinyl. Kan bara säga att jag tycker om dom mera än någonsin. Nu har jag svårt att väja favoritskiva det verkar bero på vilket humör man är på.

Kan rekomendera hennes 5 första skivor sen blir det sämre och bara för dom största fansen. Musikstilen kan man säga går från lite punk till pop.

Hennes stora genombrottsskiva "Anthem" med hitlåten "its a mystery" som för övrigt jag tycker är sämst på skivan kom ut 81.

Här finns en fanhemsida som uppdateras väldigt ofta http://www.toyah.net/

Thomas

[soundbrigade]

Den platta jag har heter Prostitute och lite märklig. Låtarna går ihop i varandra men på ett sådan sätt att man kan sätta skivan på random play och det stämmer fortfarande .....

[Tumme]

Den platta jag har heter Prostitute och lite märklig. Låtarna går ihop i varandra men på ett sådan sätt att man kan sätta skivan på random play och det stämmer fortfarande .....

Den plattan har till och med jag svårt för, inte att rekomendera om man vill höra hur Toyah låter. Anthem är nog den som man skall börja med.

Låten "I want to be free" finns nog på YouTube att lyssna och titta på den skulle jag rekomendera.

Men hon har en väldigt speciell sångstil och så läspar hon också.

Thomas

[soundbrigade]

Jag står ut med plattan iaf. Kanske tycker de andra låter tamt. Får kolla sen!
Måste ha tag på alla BMS.

[Lust]

Vill bara tacka Soundbrigade och Almen för det de skrivit i den här tråden.

Har fått en Crimson-revival som heter duga...

Faen vad mycket bra de har gjort...

Kan man komma närmare en ljudorgasm än vid 7:53 på Starless? Mindes det inte riktigt lika starkt från förr... och så kommer det ytterligare klimax mot slutet...

Har beställt en del CD:s... Fett tack!

[Almen]

Tack för visat intresse, Lust. Vet precis vilket ställe du menar i Starless, när de precis i slutet går tillbaka till det allra första temat, men med fullt ställ i mellotronen och bas och trummor dundrar på... Mäktigt!

Återkommer senare med det senaste kapitlet i Sagan om den karmosinröda kungen: The Power to Believe, från 2003.

[soundbrigade]

Jag bara lyfter in några fler soloplattor.
Frippen skulle (enligt vad jag läst) göra tre soloalbum med olika teman (disco, ambient ...??? minns inte).
Vilket temat är på Exposure kan inte jag säga. Plattan är bra men mycket spretig. Peter Gabriel är med och sjunger Here Comes the Flood, med Fripps magiska gitarrspel är detta den absolut bästa version jag hört - jag får ståpäls som inte lägger sig på flera timmar.
Jag hade LP som stals - Let the Power fall som då kanske var Ambient-skivan.


Plattan är från 1977-78

[Almen]

Frippen skulle (enligt vad jag läst) göra tre soloalbum med olika teman (disco, ambient ...??? minns inte).

Tanken var tre album som producent/gitarrist, och det resulterade i:

Peter Gabriel II (Peter Gabriel)
Exposure (Robert Fripp)
Sacred Songs (Daryl Hall)

Here Comes the Flood på Exposure är mycket bättre än Bob Ezrins överproducerade version på Peter Gabriel I.

Daryl Hall är ju också med och sjunger på Exposure, förresten.

[soundbrigade]

Var kommer Let the power Fall in?
Jag hade ytterligare ett album med sådana där frippertronicmelodier och en del låtar som är med på

God Save the King. Jag tänker på Under Heavy Manners och ........... <djupt andetag> ........ Heptaparaparshinokh. David Byrne sjunger (ja, nåt sånt) på Heavy Manners - underbar text förresten.

[soundbrigade]

Vi tar den här med.
Robert Fripp and the League of Crafy Guitarists LIVE!.
Fripp hade en gitarrskola någonstans (Argentina?) och det här är såvitt jag förstår ett "examensprov". Det finns ett gäng killar California Guitar Trio (ingen kommer från Kalifornien) som gått på Fripps gitarrkurser och spelar mycket frippiskt. Jag har fått en kopia på ett livealbum som är mycket snyggt. Kanske lite entonigt med de där gitarrklangerna men snyggt.

[Almen]

2003: The Power to Believe

Här har äntligen rytmsektionen med Trey Gunn och Pat Mastelotto hittat rätt. Gunns Warr-gitarr dundrar på som någonsin Chris Squires Rickenbacker, men kan dessutom smeka fram outsägligt vackra melodier. Mastelotto har skippat större delen av elektro-trummorna, men behållt ett antal paddar och trigger som kompletterar det akustiska setet grymt bra.

Belew är tillbaks i sin litet mer optimistiska livssyn med hoppfulla haiku-liknande texter, och blandar långa helt arrangerade duetter tillsammans med Fripp med helt galna solon. Fripps kompositioner karakteriseras av en återgång till mycket noggrant strukturerade låtar med de karakteristiska "interlocking guitars".

Skivans struktur är väl sammanhållen och inleds med Belew a cappella, lätt vocoder-processad:
she carries me
through days of apathy
she watches over me
she saved my life
in a manner of speaking
when she gave me back the power to believe

Sedan öser grabbarna.

Övervägande är instrumentalt, en del är strikt arrangerat, annat är totalt improviserat - det finns inte mycket till mellanlägen här. Bara tre låtar är litet mer "normala", med sång, vers och refräng.

I maj 2003 spelade de på ChinaTeatern i Stockholm, och jag var där. Satan vilket ös, vilket mangel, vilket musikanteri. Tokbra ljud och samtliga i toppform. Efter första låten satt jag nästan med andnöd, så tagen var jag. Den turnén finns representerad med en konsert från Japan på DVD:n Eyes Wide Open - ruggigt bra!

Förresten, om man är litet intresserad av vad Adrian Belew har gjort, kan man gå in på hans hemsida, där det ligger en liten film på förstasidan. Den kanske verkar litet självförhärligande, men han är ju faktiskt så jävla bra...

[Almen]

And now, då?

Tjaa, för ungefär ett år sedan gick Robert och Adrian in i studion för att komponera ny musik, hjälpta av Pat M och Tony Levin. Trey Gunn var inte med längre, och om han fick sluta eller slutade själv är litet oklart.

Nu skall de hitta gemensam tid att gå in och slutföra inspelningarna, och förhoppningsvis släpper de en skiva senare under året. Det är inte mycket inom musiken som jag ser fram så mycket mot som ett skivsläpp av KC. Får se om texterna blir lika självrefererande som somliga på senaste skivan:

And when I have some words
This is the way I'll sing
Through a distortion box
To make them menacing

Yeah, then I'm gonna have to write a chorus
We're gonna need to have a chorus
And this seems to be as good as any other place to sing it till I'm blue in the face

And for a second verse
Of terse economy
I'll brew another pot
Of ambiguity

Then I'm gonna have to write a chorus
We're gonna need to have a chorus
And this seems to be as good as any other place to sing it till I'm blue in the face
Yes, we're gonna need to have a chorus
I'm gonna have to write a chorus
And this seems to be as good as any other place to sing it till I'm blue in the face

Happy with what you have to be happy with
you have to be happy with what you have
to be happy with you have to be happy with what you have,
happy with what you have to be happy with
you have to be happy with what you have
to be happy with what you have you have to be happy with what you have to happy with

Then I guess I'll repeat the chorus!
We're gonna repeat the chorus!
I guess I'll repeat the chorus!
We're gonna repeat the chorus!
Then I guess I'll repeat the chorus!
We're gonna repeat the chorus!
I guess I'll repeat the chorus!
We're gonna repeat the chorus!

[matereo]

King Crimson - Pompös psykedelia eller Akademisk Avantgarde?

Bägge begreppen stämmer väl på King Crimson. Många gånger är musiken lite för clean för mig bara.Där var endel roliga Fripp samt Fripp och Eno plattor du lade in omslagsbilder på. Jag tror att eleverna i t"he red lion house" the League of crafty guitarists spelade på moddade Ovation gitarrer och med en speciell stämning som Fripp kommit på.

Om det inte nämnts innan i tråden så spelade Fripp på Bowies Lets dance platta, och han var även gittarist i Tin Machine.

[Almen]

Om det inte nämnts innan i tråden så spelade Fripp på Bowies Lets dance platta, och han var även gittarist i Tin Machine.

Hm. Det enda jag är helt säker på är att Fripp spelar på skivorna Heroes och Scary Monsters, ruggigt bra dessutom. Spelet på Scary Monsters och Fashion är bortom denna värld. Dessutom tror jag att han har spelat live med Bowie, men det skall jag låta vara osagt.

Fripp har dessutom bland annat spelat med Peter Gabriel (även producerat), Bryan Ferry, Daryl Hall, Hall&Oates, Blondie och Talking Heads.

[Lust]

Om det inte nämnts innan i tråden så spelade Fripp på Bowies Lets dance platta, och han var även gittarist i Tin Machine.

Hm. Det enda jag är helt säker på är att Fripp spelar på skivorna Heroes och Scary Monsters, ruggigt bra dessutom. Spelet på Scary Monsters och Fashion är bortom denna värld. Dessutom tror jag att han har spelat live med Bowie, men det skall jag låta vara osagt.

Fripp har dessutom bland annat spelat med Peter Gabriel (även producerat), Bryan Ferry, Daryl Hall, Hall&Oates, Blondie och Talking Heads.

Stämmer! Fripp spelade aldrig i Tin Machine.

[Magnuz]

Reeves Gabrels spelade gura i Tin Machine.

[matereo]

Stämmer! Fripp spelade aldrig i Tin Machine.

Nä det är helt riktigt, jag rörde till referenserna lite, inge Fripp i Tin Machine. Som jag förövrigt aldrig gillade riktigt.

[Almen]

Såg precis en grej, förresten: Fripp är tydligen med på Porcupine Trees nya.

[Hetsporren]

Spelet på Scary Monsters och Fashion är bortom denna värld.

Hela plattan är "bortom denna värld", ett mästerverk och Bowies bästa!