Lite recycling

...
Några argument varför jag tycker att F/E är en bättre metod än sedvanlig lyssning och minimerar en del ofrånkomliga fallgropar med öppen och referenslös lyssning:
Bortsett från rent tekniska fallgropar, såsom att man jämför två apparater som har små men ej direkt hörbara skillnader i volym, vilket ofta ger ett positivt utfall till fördel för den apparat som har något högre utsignal (till exempel något mer än 0,1 dB skillnad i volym mellan apparaterna), så finns det även fallgropar som har med lyssningspsykologi och metodik att göra. Här kommer några aspekter på detta ämne, som man kan ha i åtanke när man utvärderar ljudutrustning:
En potentiell fallgrop vid alla uppgraderingar och speciellt vid användningen av en referenslös metodik för utprovning av apparater, är att det mänskliga psyket och dess inre referens är adaptiv, det vill säga de påverkas och formas kontinuerligt av intryck och erfarenheter. Den inre referensen är därmed inte den fasta punkten som en referens egentligen ska vara.
Hur lätt den inre referensen rubbas, illustreras enkelt med att lyssna på musik med baskontrollen vriden till maximum under en period, för att därefter vrida till neutralt läge varvid man ofta omedelbart uppfattar musiken som tunn och basfattig. Ytterligare en stund senare har man vant sig och uppfattar inte musiken som tunn längre. Ibland kan det räcka med så kort tid som 15 minuter, eller till och med 15 sekunder för att en förskjutning skall ske, men ibland blir det ingen förskjutning oavsett tidsförlopp. Detta varierar beroende på person, situation och vilken typ av förändring det är frågan om.
Ett exempel på hur olika känsliga och flexibla vi är, skulle kunna vara små tonhöjdsförändringar i musiken vilka många snabbt anpassar sig till (eller inte ens noterar om den sker smygande), men där personer med absolut gehör uppfattar den ändrade tonhöjden som en störning de inte kan koppla bort medvetenheten om.
För att hålla den inre referensen i kontakt med verkligheten, hjälper det att lyssna mycket på levande akustisk musik i olika sammanhang. Men för testsituationer är det förstås allra bäst att använda en lyssningstestmetodik som inte är beroende av den inre referensen, som till exempel Före/Efter-lyssning.
En annan möjlig fallgrop är att uppgraderingar av anläggningen kan leda till att man introducerar nya fel när man samtidigt gör sig av med andra. Det är svårt att veta om uppgraderingen innebär en verklig förbättring, eftersom alla förändringar under vissa omständigheter till en början kan uppfattas som förbättringar. Det finns en uppenbar risk att när glädjen över att de gamla felen försvunnit har lagt sig, gör man nya jämförelser och upptäcker så småningom nya fel, varpå nya uppgraderingar följer och så vidare. Även om en produkt presterar ypperligt på vissa områden, så är det ofta felen hos produkten som man i längden störs av och därmed lägger sig i vägen för musikupplevelsen.
Även det motsatta förhållandet kan uppstå: Att inledningsvis döma ut något bara för att det låter annorlunda än man är van vid, men som man faktiskt skulle ha trivts bättre med i längden.
Ytterligare en fallgrop är att det inte är säkert att problemet man försöker åtgärda överhuvudtaget ligger i den länk av kedjan som man för stunden fokuserar sina åtgärder på.
Med många apparatbyten blir man förvisso erfaren i att prova och lyssna. Med tiden lär man sig förhoppningsvis att hitta rätt och blir nöjd. Men det kan också resultera i att man går i cirklar och i ständig jakt på uppgraderingar och förändringar. Huruvida man är på rätt spår är verkligt svårt att veta, eftersom ett visst mått av ”trial and error” både är lärorikt och väsentligt för att bli klar över vad det är man söker med sin anläggning. Med andra ord är ”misstagen” alltid en möjlig källa till lärdom.
Nu strävar heller inte alla efter återgivning i ordets bemärkelse och för dessa är den referenslösa och subjektiva metodiken sällan ett problem. Istället verkar ”uppgraderingarna” ofta betraktas som positiv utveckling och kanske har ljudidealet ”uppgraderats” och förändrats med tiden? Detta förhållningssätt kan naturligtvis fungera bra och ibland blir resultatet verkligt bra också, även ur återgivningssynpunkt. Det är dock positivt om det är ett medvetet valt förhållningssätt med förståelse för möjliga fallgropar. Detta för att det finns exempel på audiofiler vars anläggningar har varit så korskompenserade av många års referenslös utprovning och matchning, att det bara blev sämre av att byta ut någon komponent (vilken som helst av komponenterna) i anläggningen, men där helhetsresultatet ändå aldrig lyckades uppnå en högklassig återgivning.
Om det var naturtrogen återgivning de egentligen önskade, fick de oftast börja om från början med andra komponenter, utvalda med andra metoder. Värt att påpeka är att det inte beror på avsaknad av ”guldöron” som kan leda fram till detta. Snarare tvärtom, en övertro på sin förmåga till urskiljning under okontrollerade förutsättningar leder lättare fram till ett låst läge. Egentligen är det i första hand inte en fråga om hörsel, utan om metodik och förståelse för potentiella svårigheter.
Genom att ta ett helhetsgrepp på problematiken och sortera ut komponenter som hittills visat sig vara hörbart transparenta till varje länk i kedjan, kan en ofärgad och öppen återgivning lättare uppnås för den som anser att musiken på mediet är det som ska återges. Dock kvarstår att prova ut högtalare och att hålla koll på akustiska förhållanden, annars kan hela resultatet mycket lätt korrumperas.
Sammanfattningsvis minimerar metodiken med att välja transparens i varje enskild del, samt användandet av F/E-lyssning för apparatutvärdering, alltså problemen med ovan nämnda fallgropar. Begränsningen är att man måste följa metodiken konsekvent vid komponerandet av en anläggning, samt att tester av apparater kräver kunskap, noggrannhet och viss vakenhet för rena felkopplingar och felaktiga slutsatser, samt inte minst; att högtalare + rum har stor inverkan men inte kan testas på detta vis.