patrikf skrev:Vad jag förstår handlar tråden om en rent teoretisk simulering. En förenklad matematisk modell kan ge dessa resultat. Praktiken är en helt annan situation då den ej kan förenklas.
Vad gäller distortionen har Isidor flera gånger redovisat att dessa bygger på egna och andras empiriska erfarenheter. De har inte att göra med simuleringarna som redovisats ovan.
Jag bör också påpeka att "rent teoretiska" inte på något sätt står i motsats till empiri. Fysiken får väl säga vara ett av de områden där teorins överensstämmelse är verkligheten är mycket hög. Bristen på överensstämmelse mellan teoribaserade förutsägelser och uppmätt verklighet kan istället ha andra ursprung än att det är fel på teorin. Dessa källor kan vara:
1. Överdrivet förenklade modeller. Inte så att de faktorer som verkligen är felaktigt modellerade utan att vissa faktorer av betydelse har utelämnats. Vi talar här om felaktigt eller ofullständigt specifierade modeller och inte om felaktiga teorier (som är något större än modell)
2. Felaktig tolkning av verklighet. För att kunna tolka verkligheten måste man ha en modell för hur den fungerar. När vi måste förlita oss på instrument är detta helt avgörade för att empirin skall kunna tolkas/blir förståbar. Teori och empiri går hand i hand. (Vare sig man mäter på 10 cm avstånd eller 2 m avstånd måste man ha ett skäl att göra så om mätningen skall kunna tolkas.)
Användandet av simuleringar har till fördel att ett stort antal variabler kan inkluderas för att undvika "model misspecification" och öka prediktionsvärdet. Eventuell kritik mot de simuleringar som Isidor redovisar måste allstå utgå från 1) Vilka faktorer som ingår i simuleringar och 2) vilka som
borde ingå.
Vad gäller spridningen under delningfrekvensen (100-250 Hz eller så) så finns det stora möjligheter att med konhögtare att välja spridningsmönster i basområdet. Betydligt större än med bandteknologi skulle jag vilja säga.
Min egen tolkning av Isidors inlägg med i förhållande till både följande och tidgare debatt är att långa, smala bandelement kan fås att stråla ut ljudvågor över ett i sammanhanget stort frekvensomfång med mycket liten vertikal spridning, stor horisontell spridning, jämn frekvensgång och låg distortion. Det senare är mycket en applikationsfråga som är lösbar för verkliga element.
Vad som inte har besvarats är om man
vill att en högtalare skall ha sådan spridningegenskaper. Om en högtalare är en linjekälla eller punktkälla är egentligen helt irrelevant från en psykoakustisk synvinkel. Det är
konsekvenserna i termer av spridning (frekvensgång i olika riktningar) som främst är av intresse.
Jag var i början inne på en längre drapa om hur det ovan citerade inlägget faktiskt fullständigt står i strid med gällande vetenskapssyn inom fysiken (och många andra vetenskaper). Jag nöjer mig dock att påpeka att a) en teoris uppgift är att förenkla, b) en teoris kvalitet avgörs av dess prediktionsvärde, där det senare förhoppningsvis skall spela störst roll i längden för att avgöra vilka teorier som överlever. Att kategoriskt påstå att "praktiken är en helt annan situation då den ej kan förenklas" kan lätt tolkas som bristande förståelse för hur detta vetenskapsområdet är uppbyggt och vad som styr dess utveckling.
/Dahlqvist
EDIT: Såg inte att Isidor hade hunnit svara.
)
