patrikf skrev:luminous skrev: Patrikf:
Det är lite underligt att du tvivlar på att det uppstår en färgning när ett ljud som skulle infallit framifrån mot huvudet infaller från två andra riktningar. Det borde framgå tydligt av mitt första inlägg. Starta en ny tråd om ämnet intresserar dig.
Ja, jag tvivlar på det. Man kan inte dra sådana slutsatser av data på uppmätta impulssvar. Vår hjärnas förmåga att uppfatta omgivningen med hjälp av bla. hörseln är mer avancarad än så.
Okej - då tar jag på mig förklaringsuppdraget den här gången.
Vi jämför två fall: (1) En alldeles livs levande saxofonist som står och spelar rakt framför dig, respektive (2) en inspelad saxofonist som återges via ett par stereohögtalare så att det låter som om han står rakt framför dig och spelar.
I det första fallet nås du av en enda akustisk vågfront (vi ignorerar nu allt vad omgivande ytor och akustik heter - bara för exemplets tydlighet). Denna vågfront når båda dina öron samtidigt, mjukt akustiskt filtrerad kring ditt ansikte, och med ett av din kropp och dina ytteröron pålagt reflexmönster som man brukar sammanfatta under begreppet "Head Related Transfer Function". Instrålningsvinkeln av ljudet in i örat ger upphov till en för denna vinkel typisk påverkan av den infallande vågfronten, helt enkelt.
I det andra fallet nås du av två akustiska vågfronter - en från vardera högtalaren. Från vänster högtalare strålar ljudet lite rakare in i vänster öra, och det filtreras inte kring ditt ansikte på det sätt som ljud rakt framifrån gör, och reflexmönstret från ytteröra och axlar ser lite annorlunda ut från denna vinkel. Vågfronten från vänster sida tar sig också efter en lite kraftigare filtrering runt ditt huvud in i höger öra. Där interfererar det en aning med ljudet från den högra högtalaren, som ju anlände lite tidigare och utan filtrering, och på motsvarande vis med den andra sidan. Vi mottar alltså "dubbla signaler" som på ett vis som inte inträffar i verkligheten.
Nu tolkar vår hjärna det här på ett sätt som kloka personer har kartlagt - och kanske Ingvar mer än någon annan, i alla fall när det gäller vissa specifika instrålningsvinklar som är av särskilt intresse för hifi. Att ljudet strålas rakare in i örat, samtidigt som hjärnan inte mottar någon signal om att ljudkällan har flyttats (det är huvudsakligen den interaurala tidsskillnaden i vågfrontens ankomst till öronen som hjälper oss avgöra lateral vinkel till ljudkällan) kombinerat med den dubbla signaturen och den lilla interferensen med det kraftigare filtrerade ljudet som ankommer ögonblicket senare, läggs av hjärnan samman till ett slags "integrerat klangfel" som till viss del tolkas om som höjdledsinformation. Man upplever dels att det fantomprojicerade ljudet blir en aningens gnutta onaturligt, dels att ljudkällan har en annan höjd än den borde ha. När man i verkligheten höjer en ljudkälla en bit, så ger det nämligen en klangavvikelse som är snarlik den som uppkommer i den beskrivna situationen.
Om vi nu skulle vilja bygga en högtalare som inte gav den lilla gnuttan orealism och den konstlade höjningen av ljudbilden vid fantomprojektion av någonting
just i mitten av ljudbilden, så skulle det vara en rätt så smal sak att kompensera i alla fall för det klangliga felet som blir av att högtalarna strålar rakare in i örat än en äkta ljudkälla rakt framifrån. Det är alltså bara att jämföra instrålningsvinklarnas klangpåverkan, sätta "rakt fram" som referens, kolla sidovinkelns skillnad, invertera denna, och påföra den till signalen. Gör man det för ett medelvärde av hundra personer blir det kanske inte lika bra för var och en av dem, men det blir i alla fall en klar förbättring för de allra flesta. Å andra sidan har man då en högtalare som har ett klangfel då den skall återge ett ljud som kommer ifrån sidan (ifrån högtalarens egen riktning). Man bör kanske gå en gyllene medelväg, och kompensera bara till hälften?
Dessutom är det ju så att vi har fler vinklar än "rakt fram" att kompensera för. Fantomprojektionen ger ju ett klangfel (som delvis tolkas som höjdfel, delvis som bristande realism) som ser olika ut i olika vinklar. I själva verket bör man kanske ta hänsyn till hur klangfelet ser ut i alla vinklar inom det fönster som stereosystemet skall öppna in mot den akustiska händelsen, och "smeta ut" kompensationen för alla dessa vinklar i relation till den specifika vinkel där man vet att man brukar placera högtalare... Hajjaru?
Det här löser inte alla problem med fantomprojektion. Man har ju fortfarande bekymret med någon liten interferens, och det där med dubbla akustiska signaturer där det borde vara en, men det är smällar man får ta. Om man tar och smetar ut klangfelet så att det inte är noll i högtalarvinkeln, utan får anta ett lite större värde där mot att man får ett lägre värde i andra vinklar, då har man fått en situation där instrument låter mer "genomsnittligt korrekt" i hela ljudbilden.
Ungefär så. Ingvar, du får gärna komma med korrektioner om jag har uttryckt mig så att det blivit fel någonstans.
Dessa uppgifter om "hur det låter" bygger dels på mina egna erfarenheter av att ha hållit på och hissat omkring på ljudkällor, dels (och förstås främst) på Ingvar Öhmans empiriska studier, generöst avrapporterade både vid olika föredrag och på diverse internetfora och i MoLT, samt på studier av de faktiska HRTF-databaser som finns att ladda ner via nätet. Om du grubblar över rimligheten i det jag och andra hävdar angående dessa klangfel och hur de upplevs, tycker jag att du skall studera HRTF-kurvors utseende för olika sidovinklar och elevationer, och notera var de är lika varandra och var de är olika. Det kan ge en del insikter, men kräver förstås lite tankemöda. Lycka till!