Har svårt att hålla med om att kvasivetenskapliga resonemang är ett tecken på vetenskapens starka ställning. Ser det snarare som ett tecken på okunskap.
Dahlqvist skrev:Jag ser ingen direkt motsättning mellan vetenskap och tro. Religion tar ju hand om de frågor som vetenskapen "by design" inte kan ge svar på.
Precis, och de svårighet jag ser är att vetenskapen inte bara "inte ger
svaren", utan att den inbegriper att svaren inte kan ges utan mer
information.
Religionens bidrag sett ur vetenskaplig synvinkel blir därför
spekulationer. Och det i sin tur motsäger religionens anspråk på att
med ordet "tro" mena "anse sig veta". Därledes är ateismen lika
vetenskapsfientlig som alla de andra religionerna. Den använder ju
spekulationer som vore de sannningar - utan att redovisa några
argument. Det går i själva verket inte att agumetera för ateismen utan
att känna gud, och han eller hon eller den eller det (eller varför inte
dom?) blir ju rätt svår att lära känna om man förnekar dess existens...
Den moderna människans problem är ju att det rationella dragit in i varenda vrå av vår tillvaro: man söker historiska bevis för bibliska händelser och psykologiska argument till trons existensberättigande.
Varför är det ett problem?
Estetiska värden inom konsten är tillbakatryckta till förmån för en "intellektualiserad" analys där artefakten har en underordnad betydelse.
Inte alls!
Det rationella projicerat på det objektiva respektive på det subjektiva är inte alls samma sak! Det ÄR rationellt att ibland inte analysera konst utan bara låta den svepa över en.
Vad gäller hifi måste man hänvisa till "vetenskap" för att bli trodd, vilket ofta resulterar i kvasi-vetenskapliga resonemang. Dessa kvasi-vetenskapliga utsagor är alltså inte ett tecken på vetenskapens svaga ställning utan precis tvärt om.
Varför är det vilktigt för någon som inte vill bevisa saker ens för sig
själv, att bli trodd av andra?
Märk väl att väl ingen har blivit ifrågasatt något med avseende på
upplevelsen, utan när det hänt har det varit med hänsyn till analysen.
Alltså den objektiva komponenten. Den som inte vill bli ifrågasatt
avseende objektiva påståenden, bör kanske avstå från att komma med
dem. För det måste i rimlighetens namn vara lika rimligt att man skall få
påstå något pseudoobjektivt, som att man skall få ifrågasätta det.
Den privatreliösa trend som vi ser (typ new age) kan tolkas som ett sätt att undkomma rationalitetens brännande blick: genom att behålla sin religiositet för sig själv undgår man kritik. Det tycker jag är synd. De etablerade religionerna har ju haft några tusen år på sig att utveckla både bilden av gud och livsfilosofier som är ämnade att erbjuda de svar och den tröst vi behöver i en existens som, objektivt sett, fullständigt saknar mening.
/D
Tycker den största svårigheten med att avgöra den fråga är att
definiera vad man menar med ordet "mening"...
När man väl lyckats med det finner man gärna att religionerna inte
lyckas speciellt bra de heller. Inte med hjälp av argument i varje fall.
Det närmaste de kommer är väl att "meningen" med livet är att man
skall leva det så att man slippa plågas för evigt i det brinnande
jehenna. Låter väl skönt att slippa förvisso, men fan vet om det
kvalificerar som meningsfullt...
Men jag kan tänka mig att många inför det hotet glömmer bort att leta efter någon djupare mening.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).