av ollemirsch » 2007-12-05 13:06
SHFI, Svenska Hifi Institutet, grundades i slutet av 60-talet av en grupp agenturföretag som lancerade ett antal hifi-märken av vilka många finns kvar i dag. Det var entusiaster som var angelägna att marknadsföra sina produkter och begreppet HiFi på ett seriöst sätt.
Som ett enda exempel vill jag nämna Gunnar Holm. Han har berättat hur han (mycket ung var han) råkade få veta att en representant för Pioneer var i stan. De träffades på en bar, och efter ett tag var de överens; Gunnar hade med ett nyskrivet avtal i handen lagt grunden till Pioneers framgångar på den svenska marknaden.
Men på marknaden fanns också mindre seriösa företag som gjorde "hifi" av alla mindervärdiga stereoprylar. Effektraseriet steg obegränsat; allt som lät var på minst 50 watt.
Det var i det här läget som de seriösa tog några vikiga beslut. Efter stor tvekan fick de stora, Philips-gruppen, Luxor, m fl, komma med i gruppen. Inom SHFIs ram bildades Teknisk kommitté, Bokkommitté och Mässkommitté, plus flera mindre arbetskommittéer.
I den gemensamma marknadsföring av HiFi-begreppet var Stereo HiFi Handboken ett viktigt instrument. Jag vill minnas att den första kom ut 1969. Här skulle alla produkter specificeras på ett likvärdigt sätt. Det var främst DIN-normen 45500 som gällde, men man satte också igång med att utveckla nya mätmetoder, bl.a. genom samarbete med VDN, alltså Varudeklarationsnämnden. Det blev inte VDN på mer än rullbandspelare, och de var inte aktuella länge, eftersom hela nämnden lades ner och uppgick i Konsumentverket, där bl.a. en känd HiFi-profil, Göran Mård, blev byrådirektör.
För högtalare fanns det inga relevanta mätmetoder. DIN-normen intresserade sig bara för "rakt framför" mätningar i döddämpat rum. Detta passade inte särskilt bra i ett land där högtalarintresset koncentrerade sig till Carlssons "rundstrålande" högtalare (Ursäkta uttrycket, men så sa man då).
Ulf Rosenberg hade nära anknytning till Stig Carlsson; han hade ju bl.a. gjort den kända Pop-boxen. Ulf var verksam på Statens Provningsanstalt och han utvecklade mätmetoden för högtalare i efterklangsrum. Nu mätte man inte längre ljudtrycket framför högtalaren, utan den totalt utstrålade energien. Oavsett i vilken riktning ljudet strålade ut från högtalaren, skulle varje ton efter att stort antal reflexer i de kala, hårda väggarna nå mikrofonen som hängde i mitten av rummet.
De mätkurvor som man fick ansågs i hygglig grad beskriva högtalarens frekvenslinearitet, så som man skulle kunna uppfatta den vid lyssning i ett ordinärt bostadsrum.
I praktiken stämde det mycket bra. SHFI anordnade en mässa varje år, där endast medlemsföretag fick deltaga, och där inga produkter fick presenteras utan att ingå i Handboken. Det var ingen tvekan om att de högtalare som ansågs låta bra, också hade bra kurvor i Handboken.
Stig som hade utvecklat egna mätmetoder var väl inte överentusiastisk över SPAs mätningar. Men jag minns vid ett tillfälle hans belåtenhet när jag visade honom en mätkurva på OA12 (ellerOA14) som var berömligt rak. Det var under min korta samarbetstid med Stig år 1977.
Varför lades HiFi Handboken ner?
Först upptäckte man att det var trögt med två branschorganisationer. SHFI övertalades att ingå i SRL, alltså Sveriges Radioleverantörer. De flesta var ju medlemmar i bägge företagen.
Men i SRL dök det också upp nya företag, övervägande japanska. Med den japanska pakethysterien minskade intresset för seriös produktpresentation och inom kort översvämmades marknaden av idel paketanläggningar, vars prestanda dikterades av reklammakarna i ursprungslandet.
De seriösa Fackradiohandlarna som fanns på varenda Kungsgata i alla städer monterade ner sina påkostade lyssningsrum. Svenssons starka HiFi-intresse på 70-talet bleknade inför andra elektronisk nyheter och högtalarna reducerades till "skokartonger" som lätt kunde pressas in mellan turistsouvenirerna i bokhyllan.
Så var det.
Olle Mirsch
