Tja, eftersom jag kom med idén att köra med rör istället för MOSFET just för KlassD-
förstärkare

(om man vill använda förstärkarna högre upp än några kHz) är det väl
kanske så att jag borde skriva något.
Låt mig så skriva det följande:
1. Verkningsgraden är inget större problem om rören slipper begränsas av sådana knepig-
heter som råder för linjära applikationer i kombination med triodkoppling (egentligen är
linjäriteten inte längre än så viktig faktor eftersom röret bara skall arbeta stypt eller
bottnat). Visst går det åt lite granna för glödströmmen, men det är i sammanhanget rätt
måttliga effekter.
2. Min tanke var att idén primärt är applicerbar för högre frekvenser. Det vill säga i de
frekvensområden där KlassD idag uppvisar sina stora tillkortakommanden. Med en
riktigt tjusigt lindad utgångstrafo är trafon nog inget större problem faktiskt. Den behöver
dessutom inte fungera vid superlåga frekvenser om man avser förstärkarkonstruktionen
för aktiva högtalare (där filtreringen alltså ligger före effektslutsteget).
3. Det där att man inte kan nå ned till noll ohm med spänningsmotkoppling är för övrigt
ett påstående som man med visst fog kan ifrågasätta.

Vad man kan säga säkert
är att man inte kan
passera noll ohm. Men i övrigt är det bara en fråga om gain och
toleranser å sådant. Men positiv strömåterkoppling kan man passera noll, visst, men hur
lätt är det att träffa EXAKT noll ohm? Det kanske är en filosofisk fråga om den ena eller
den andra metoden är bättre för det fall man vill nå "exakt" noll ohm?
I praktiken är det för det mesta förnuftigast att
börja med se på förutsättningarna, och
ibland är det faktiskt klokt att tillgripa både framkoppling, strömåterkoppling och spännings-
motkoppling.
En sak kan man säga säkert. När en koppling till sin natur har sådana egenskaper att det
inte finns någon insignal alls som kan få utsignalen att förändra sig som man vill, kan man
tillgripa vilka metoder som helst för att få stil på musiksignalen som kommer ut - och man
kommer att misslyckas.
Det är faktiskt inte så ovanligt som man kan tro att förstärkare har sådana problem.
Tyvärr har dessa problem indirekt används som argument mot motkoppling (bl a av Matti
Ottala), trots att problemen i de fallen inte har ett dugg med motkopplingen att göra.
Men mest av allt tänker jag, med avseende på KlassD-med-rör-frågan, att det är på sin
plats att peka på den rådande situationen - att de tillgängliga halvledarkomponenter som
finns idag inte medger prestanda ens i närheten av vad man skulle önska från KlassD-
konstruktioner.
Det som behövs är en revolution - en helt ny slags halvledare som passar för applikationen!
Innan det händer något därvidlag finns det inget skäl att förvänta sig att de där KlassD-
förstärkarna kommer att bli signifikant bättre (visst, lite kan man alltid putsa, men steget
som behöver tas är ett jättekliv).
Som jag se till PAA per telefon igår - effekt är svårt. Så länge det inte behöver hanteras
en massa energi är det lätt att se utvecklingen ta stormkliv (se bara på datorerna) men
när energi skall hanteras så händer i princip ingenting.
Då sa han något som jag tyckte var rätt intressant, nämligen att det bekräftas av hur
elbilsutvecklingen sett ut. Redan runt 1920 kunde man göra elbilar som gick ungefär som
idag, och som klarade uppemot 10 mil på en laddning. Vi har knappt kommit någon väg
alls därvidlag, trots att det gått snart 90 år...
Jag hoppas på en revolution både med avseende på laddningskapaciteten hos elbilar, och
detsamma gäller med avseende på havledares förmåga att hantera snabba switchningar
utan att kräva extrema laddningsinjektioner!
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).