Det behöver ju inte vara dåligt med få komponeter ska jag säga. Men det jag är skeptisk till är när få komponenter blir ett uttalat egensyfte och att man ser att man kunde gjort en bättre högtalare mha ett större filter. Eller som i exemplet ovan man nedprioriterar fasintegrationen i en ny version av en gammal bra modell just pga att man vill ha färre komponenter i filtret.
Piporna är ju inget negativt i sig, men det känns som en fokusskärpare utan egentlig praktisk betydelse som tar bort fokus från helheten. En salespoint helt enkelt. B&W använder sådana oftare men jag tyckte de gamla modellerna i 600-serien utan pipa var bättre högtalare som helhet. Jag tror inte det har med pipan att göra utan pipan blir som en symbol för vilken inriktning man tagit.
Högtalare med rak frekvensgång som låter illa har säkert inte lika fin frekvensgång åt alla håll (jag vet flera sådana exempel där problemet istället är spridningsegenskaper som gör att högtalaren låter aphus trots att den är dyr och har rak frekvensgång on axis), eller så har den andra fel som distorsion osv. Inget av dessa fel härrör från användandet av komponenter som gör nytta i filtret. Att det generellt blir bättre fasegenskaper med få komponenter är en myt tror jag. Vi kan ta Dunlavy som exempel vars högtalare har "perfekt" impulsrespons, dvs är faslinjära med har massor med komponenter i filtrena. Sedan har vi ju diverse högtalare med membranproblem tex (uppbrytningar och kraftiga avrullningar) där konstruktören gillar få komponenter och resultatet är en katastof fas- och integrationsmässigt. Långt ifrån faslinjära högtalare trots att de bara använder en spole och en kondensator tex.
)
