Det är jobbit när man får apparater, och till och med själva materien mot sig...
Svante skrev:Alltså, mekanismen är ganska enklel att förstå med ett exempel. Antag att talspoleinduktansen är olinjär. Den sitter "i serie med högtalaren" och det gör att den kommer att göra strömmen olinjär om man driver högtalaren med konstant spänning.
Om man i stället driver med en konstant ström så kan spolen göra vad den vill med spänningen, kraften som talspolen genererar är ju proportionell mot strömmen.
Av detta kan man förstå att konstant-strömdrivning är bra om man har som enda syfte att minska distorsionen som orsakas av talspoleinduktansen.
Nu finns det andra olinjäriteter i en högtalare, och en del av dem kan kontrolleras på motsatt vis, dvs med en låg eller tom negativ utimpedans.
Vad som är optimalt för ett visst element beror på elementet men också på frekvensen. Därför kan man vilja ha en utimpedans som beror av frekvensen.
...och ovanpå detta vill man ju ha en tonkurva som inte kroknar för mycket när man leker med utimpedansen.
Allt detta lekte Ståhl med i sitt exjobb 1976, vi försöker leka lite mer.
1. Himla bra skrivet alltsammans!
2. Ståhl är en superingenjör vars skarptänkande förtjänar en stor eloge! Det är synd att han inte är aktiv med audio-produkter längre.
3. Tycker dock att det är synd att glömma de små steg som togs före Ståhls jättekliv. Stig Carlsson bekämpade högtalares tillkortakommande med hjälp av negativ utimpedans sisådär 20 år tidigare (alltså på 50-talet) och jag tror inte att han var varken ensam eller först.
4. Vill även påminna om att varken Stig Carlsson eller Karl-Erik Ståhl (så vitt jag kan minnas) presenterade något modell för vad det egentligen var för mekanismer som verkade och som reagerade med distorsionsförändringar. De arbetade så vitt jag kan missar bara med utgångspunkt från tonkruveegenskaper, och i båda fallen kunde man konstatera att deras lösningar ÖKADE disotrsionen när man kom upp lite i frekvens.
Jag vet att jag har läst att Ståhl gjorde jämförelser mellan ACE-bas och bara vanlig eq, och konstaterade att ACE var bättre vid låga frekvenser än när man med hjälp av bara eq vred till samma tonkurva. Samma som man skulle gissa alltså.
Jag har även (för ett antal år sedan) tillskrivit honom med frågor om huruvuda han menade att ACE skulle medföra några distorsionsfördelar jämfört med bara negativ utimpedans + eq (eftersom det var min förmodan att så inte skulle vara fallet, och poägen med ACE-bas snarare torde vara stabiliteten i dimensioneringen). Jag minns inte svaret i detalj, men jag tror det var något i stil med "kanske det".
Kan nämna att jag diskuterat liknande saker med Stig Carlsson många gånger, och han inställning var att han inte intruducerat negativ utimpedans av distorsionsskäl primärt, utan för att han ville kontrollera elementens godhetstal (en ren tonkurveaspekt alltså), men att han gjort jämförelser mellan att kontrollera membranrörelserna med hjälp av negativ drivimpedans och med strömningsmotstånd, och konstaterat att det sistnämnda ställde till med signifikanta distorsionsnackdelar. Därför övergav han efter 60-talet helt sådana dimensioneringar som förlitade sig på strömningsmotstånd för att hålla systemen resonansfria.
Det sista jag skriver här blir lite om mig själv, och jag hoppas det inte låter uppblåst
, men jag ville bara nämna att jag gjorde huvuddelen av min kartläggning av hur ett högtalarelement (varje element är förvisso unikt, och bör kartläggas individuellt) påverkas med avseende på såväl distorsion som termisk kompression som funktion av matningsimpedansen inkluderat reaktiva matningsimpedanser (inte bara hur de påverkads utan även vad det berodde på, jag gjorde alltså en skapligt full modell där orsakerna kunde utläsas) från mitten en bit in på andra halvan av 70-talet, alltså innan Ståhl presenterade ACE-bass.
Kan dock säga att jag då (~1979 - 1980?) när Ståhl presenterade systemet blev mycket imponerad. Den väg han visade vara möjlig att gå, hade inte ens föresvävat mig.
Jag betraktade dock den generella negativa utimpedansen som ett hot mot distorsionen vid frekvenser över sisådär 100 Hz, och på samma gång tyckte jag att den förvärrade termiska kompressionen vid avstämningsfrekvensen var ett problem att ta på allvar. Samma problem som Carlssons med negativ impedans matade system hade uppvisat alltså, men möjligen ett mindre praktiskt problem (det förstnämnda) eftersom Ståhls basmoduler inte var avsedda att spela speciellt höga frekvenser.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
)
