När man diskuterar idén om en "helt neutal anläggning" finns det ju ett antal saker som man bör hålla i minnet, och det är väl dessa saker du tänker, på förmodar jag (och jag tror Richard är medveten om dem också).
Nämligen dessa fem bokstäder:
A. Apparater som defacto klarat F/E-lyssning utan att detekteras kan förmodas vara mycket goda, men det bevisar inte att de är ofärgande (vetenskapens tes numero uno!) under alla förutsättningar.
B. Apparater som defacto klarat F/E-lyssning utan att detekteras är väldigt få. Så i praktiken kan det vara så att en rimligare infallsvinkel är att själv värdera rapporterade färgningars karaktärer och stryka, i sammanvägning med alla andra egenskaper apparaterna har (facititeter, utseende, maxprestanda, pris...) för att bilda sig en uppfattning om huruvida de kan uppfylla ens önskemål.
C. Stereosystemet ligger alltid där ivägen, och en tvåkanalig återgivning kan aldrig bli verklighetsidentisk (transparent) även om det är häpnadsväckande hur nära man kan komma.
D. Högtalare är svåra att utvärdera både med F/E-lyssning (annat än i mono och i kombination med en (förhoppningsvis) högklassig mätmikrofon) och blindt (eftersom blindtest i praktiken kräver att man kan växla mellan högtalarna, vilket är meningslöst när de inte står på samma plats (vilket de inte kan göra) och de dessutom om det skall göras rättvisa men största sannolikhet behöver stå i olika rum, så att varje högtalare står i ett rum som passar den). Och att A/B-lyssna apparater (högtalare såväl som förstärkare) är ju dessutom alltid meningslöst, eftersom det säger ännu mindre om någon av deras egenskaper än när man lyssnar på den enskildt. I en A/B-jämförelse hanmnar ju focus på hur de låter "i förhållande till varandra", och det är ju inte så man kommer att använda dem därhemma.

Allt det leder till är att en olycklig bias intruduceras, som får dem att framstå som den andras motsats, när det borde har varit verklgheten man jämfört mot.
E. Samma problem drabbar CD-spelaren (DAC:en) som även den går från ett medium till ett annat (från siffror till elektrisk signal) precis som högtalarna som tar oss från elektrisk signal till akustisk (men där innehålls även dekoderkomponenten (och det är ingen liten komponent det...) när man går från två diskreta kanaler till ett komplext ljudfält).
Så, vad göra?
Min uppfattning är den, att det kan vara förnuftigt att ta de genvägar man kan ta, och sedan lägga det krut man förfogar över (tänker inte på pengar nu, utan på mental energi) på de strapatser som är ofrånkomliga om man vill nå Xanadu...
Vad betyder då det? Jo, att man kan använda information från F/E-lyssningar för att välja goda länkar i de ställen i kedjan som är lätta att analysera. Då får man en massa tid, energi och glädje över, så man kan klarar strapatserna - att utvärdera de knepigare länkarna.
Men det är inte bara det man får, utan dessutom får man en relevantare utvärdering av dem, när resten av kedjan är så transparent som möjligt.

Men det har sina svårigheter, och rena olägenheter, så i praktiken kan man inte få så mycket hjälp av en transparent förstärkare därhemma vid högtalarvalet, för ordningen är bakfram, och andra problem kommer att ställa till allting när man gör detta bakåfram. Däremot är den transparenta/goda kedjan till glädje när man kommer fram till ansträckningarnas slut - valet av de
första länarna i kedjan.
Ja, första länken... sist!
Återkommer till det...
Kort sagt - min uppfattning är den, att val av förstärkeri (kontrollförstärkare/försteg och slutsteg) med fördel kan göras med enkla medel - F/E-lyssning och inte minst - genom att ta ställning till funktionaliteter, utseende ergonomi och prislapp, alltså hur mycket det får kosta (inte hur mycket det skall kosta).
Vore det inte så svårt att hitta riktigt bra förstärkare så vore det lätt, brukar jag säga.
Det som fordrar mycket personligt engagemang och ansträngningar är valet och utvärderingen av ens egna behov (ljudtryck, frekvensomfång), av ens egen lyssningsmiljö och av vilka egenskaper man märker vara av betydelse hos ljudfältsdekdoningen för att man skall blifva nöjder med sin lyssning! (Oändligt många parametrar, ingen ide att försöka räkna upp dem.)
Men - man får aldrig glömma att ordningen inte är varken entydig eller egal. I grunden måste man arbeta baklänges!
Varför? Jo, för att idén att börja från kedjans första länk har en extremt stor svaghet - varje val man gör blir en (negativ) begränsning (ger ofrihet) för de fortsatta valen.

Väljer man en förstärkare, så ställer den krav på verkningsgrad, belanstningsimpedans hos högtalaren och rummets egenskaper, och det är inte säkert att det finns någon lösning alls efter att man gjort sitt första val.
Väljer man däremot från den naturliga riktningen - baklänges (ja, faktiskt) så slipper man alla sådana problem, och varje val man gör hjälper en att göra de fortsatta valen! (Genom att leda till positiva begränsningar - en urvalshjälp).
Hur menar jag då? Jo, såhär behöver man göra:
1. Utgå ifrån vem man är, och vilka behov man har. Det är rätt startpunkt, för hur man än gör som kommer man ju att finnas där, som lyssnare (så länge man alls kan tala om relevansen i att komponera en anläggning för sig själv). Det är den enda säkra parametern.
2. Välja vilket rum man vill lyssna i, och försöka bestämma sig för vilka åtgärder (om några) man kan tänka sig att göra i rummet, om det behövs. (Men fixa inte rummet ännu!*)
3. Fundera på vilka högtalare (inte specifika, utan ett urval möjliga) som kommer att behövas för att överensstämma med ens behov, som passar i det utvalda rummet.
4. Provlyssna högtalare! Jag tycker det är förnuftigt att ta god tid på sig, och att sluta med de man tror är troligast att man kommer att välja. Det är ju när man lyssnar på dem som man vill ha maximal erfarenhet att jämföra med. Se helst till så att de rum som används vid högtalarlyssningarna har följande två viktiga egenskaper: De skall överensstämma med hur högtalarkonstruktören tycker ett rum skall vara för att passa högtalarna (gäller om man vill höra dem som de avsetts), och: Det skall vara rum som man själv tycker är okej! (se * under punkt 2)
5. När högtalarna är valda är det plötsligt lätt att välja slutsteg (eller komplett-förstärkare) till högtalarna - för nu vet man ju hur mycket effekt man behöver, och vilken impedans den behöver kunna driva.

Funktionaliteterna hade man ju förhoppningsvis klart för sig redan innan. I varje fall de flesta.
6. Sen är det ju bara källorna kvar, och med förstärkare på plats kan man med lätthet göra egna lyssningsjämförelser (och tittning, för resonemanget gäller ju även bildkedjor, där man dock såklart börjar med rummet/duken, och sedan projektorn) därhemma, mellan de källapparater som man kontemplerar att använda! De är ju bara beroende av två saker - progammaterailet man matar dem med, och hur "kedjan efter dem" ser ut. Det är redan fixat, om man klara av att välja programmaterial som man gillar.
Den ovanstående ordningen är förträfflig, för den misslyckas aldrig!

Men sjävklart är verkligheten som vanligt mera komplicerad, och villkorad en himla massa saker.
Exempelvis behöver ju andra, som t ex de som demonstrerar alla de högtalare man lyssnar till, ha gjort vettiga val av kringutrustning. Men å andra sidan är felval i sådana sammanhang förhållandevis lätta att själv "filtrera bort" ur ekvationen (genom att man lär sig att bortse ifrån irrelevant information, och söker vidare tills man blir nöjd). En klippande förstärkare talar ju sitt tydliga språk - man behöver mera effekt. Ett rum som låter som ett badrum visar kanske också, att man inte skall dra för mycket växlar på hur högtalarna låter i det rummet.
Ungefär så, ser jag det.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).